Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

I den tidigare utvärderingen framgår följande av bedömargruppens yttrande:

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå, men det saknas goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället, både nationellt och internationellt.

Forskarutbildningsmiljön i musikpedagogik omfattar endast två seniora forskare, men kompletteras med externa medarbetare från institutioner som ingår i det nordiska nätverket för musikpedagogisk forskning. Dessutom har miljön enligt självvärderingen en viss kontakt med den konstnärliga miljön inom avdelningen, och man är involverad i de ämnesöverskridande doktorandseminarier som arrangeras för samtliga doktorander vid institutionen för konst, kommunikation och lärande några gånger per termin.

Forskningen inom musikpedagogik bedöms som omfattande i förhållande till antalet forskare, och den bedöms även vara relevant och ligga på en hög nivå. Den samlade publiceringen inom forskningsmiljön återfinns i erkända internationella tidskrifter. Publiceringsverksamheten är dock inte jämnt fördelad, utan domineras av ledaren för forskarutbildningen. Trots detta har man genomfört större projekt med efterföljande publikationer där andra i miljön är involverade, exempelvis Boomtown-projektet (en utbildning i gehörsbaserat musikskapande). I dagsläget är dock miljön sårbar, med få större forskningsprojekt.

En framgångsfaktor i miljön verkar vara att man fokuserar på att producera texter och artiklar i en samarbetsmiljö som är uppbyggd kring en dynamisk seminariekultur, som stimulerar till vetenskapliga diskussioner och som låter olika kompetenser mötas och sättas på prov. Arrangemanget är ett mycket bra exempel på hur doktoranders lärande och deras arbete med avhandlingen kan stödjas, och där både den vetenskapliga och den pedagogiska kompetensen stärks. Trots detta vill bedömargruppen påpeka att miljön är mycket liten, vilket bland annat gör det svårt för den enda doktoranden att uppleva att hen tillhör en profilerad forskarutbildningsmiljö. Det blir också svårt att få uppleva dynamiken i en grupp med likasinnade doktorander och att utveckla en ämnestillhörighet i det vardagliga arbetet tillsammans med andra doktorander.

Bedömargruppen anser att kvaliteten på forskningen i musikpedagogik håller en hög vetenskaplig nivå och att handledarna, bland annat genom den utvecklade seminariemodellen, hanterar den aktuella situationen på ett bra sätt. Samtidigt menar bedömargruppen att det finns stora brister i övriga utbildningsmässiga förutsättningar, vilket gör att forskarutbildningsmiljön inte kan bedömas som tillfredställande. Ansvaret vilar tungt på två personer - varav endast en kan fungera som huvudhandledare - och utbildningen är starkt beroende av ett nära samarbete med externa nätverk. Det saknas också övertygande information om hur lärosätet avser att säkra en långsiktigt hållbar utbildningsmiljö genom fler doktorander som kan bilda ett kollektiv och genom intern samverkan som kan ge en stabil grund för utbildningen.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Lärosätet har ett övergripande system för kvalitetssäkringsarbete som tydliggör när och hur uppföljning ska ske samt hur doktorandernas intressen ska bevakas. Exempelvis utvärderas forskarutbildningsämnena vartannat år, och doktorander, alumner samt medarbetare deltar i årliga enkätundersökningar vars resultat återkopplas till såväl medarbetare som ansvariga på olika nivåer. Självvärderingen hänvisar via länkar till dessa system, men beskriver inte specifikt hur resultaten används i kvalitetsarbetet för just forskarutbildningen i musikpedagogik. Självvärderingen refererar till utvärderingar och medarbetarsamtal kopplade till seminarieverksamheten, men det framgår inte helt tydligt hur man arbetar med uppföljning av andra aspekter än personal och det i sig mycket utförliga arbete som görs för att följa, utvärdera och hantera frågor kring doktorandens progression.

Forskarutbildningsämnet i musikpedagogik har satsat på en tydlig modell för att utveckla och förädla textproduktion och avhandlingsarbete, den så kallade seminariemodellen. Modellen har beskrivits vetenskapligt i form av artiklar, samt utförligt i självvärderingen. Den består av de tre huvuddelarna förberedelse, genomförande och efterarbete. Inom ramen för denna struktur engageras doktorander och handledare i ett förlopp där det mål som eftersträvas är textutveckling och reflektion. Processen har sex stadier där det första stadiet innebär att texterna skickas ut inför seminariet, och det sista stadiet innebär att texterna bearbetas utifrån egna och andra deltagares reflektioner och synpunkter. Modellen är tydligt progressionsorienterad och mycket konkret beskriven för deltagarna. Seminariemodellen ser ut att lösa en mängd problem som är kopplade till textproduktion, och hanterar därmed också utmaningar i samband med återkoppling och kvalitetsutveckling. Seminariemodellen är i och för sig inte unik utan används i olika varianter inom många forskarutbildningar, men den variant som används inom forskarutbildningen i musikpedagogik är mycket genomarbetad. Den starka inriktningen på diskussion, fokusering och utveckling av egna texter i ett samarbetande kollektiv verkar kunna bidra starkt till att säkerställa god kvalitet, inte bara i form av kollektiva arbetsprocesser utan också genom att doktoranden får tillgång till en forskningsmiljö som samarbetar i fråga om kvalitet i avhandlingen. Samarbetet förutsätter dock att det finns en aktiv doktorandgrupp.

Sammantaget bedöms systemet för uppföljning och kvalitet som bra, där kvalitetsutvecklande åtgärder läggs in i en väl genomtänkt struktur som är ägnad för ändamålet. Trots detta räcker lärosätets seminariemodell och starka internationella nätverksorientering inte till för att säkerställa en bärkraftig forskarutbildningsmiljö. Det är bara möjligt att skapa en sådan miljö genom att på sikt anta fler doktorander, som tillsammans när de är tillräckligt många skapar ett dynamiskt doktorandkollektiv. Det har inte framkommit några övertygande och konkreta planer för hur detta ska ske, vilket gör den interna miljön till en viktig fråga för utbildningen att ta ställning till.

Bedömningsgrund: Personal

I den tidigare utvärderingen framgår följande av bedömargruppens yttrande:

Antalet handledare står inte i proportion till utbildningens innehåll och genomförande men deras sammantagna kompetens är adekvat.

Utbildningen drivs idag huvudsakligen av två personer med 100 procent anställning: en professor som leder verksamheten och en tillsvidareanställd lektor som har arbetat länge vid institutionen. Lektorn i musikpedagogik får medel för kompetensutveckling mot docent. Förutom dessa två personer finns ett urval av gästlärare som både föreläser och har handledaruppdrag som biträdande handledare. Miljön stöder sig också på en professur i musikalisk gestaltning som finns vid institutionen, vilket bedömargruppen ser som positivt med tanke på närheten till den konstnärliga och utövningsbaserade miljön. Självvärderingen lägger stor vikt vid att beskriva hur handledarkompetens utvecklas. Självvärderingen beskriver också satsningar på internationell samverkan för att stärka handledarkompetensen, exempelvis genom det aktiva nordiska nätverket för musikpedagogisk forskning. Nätverkets nuvarande ledare är även ledare för forskningsprogrammet vid Luleå tekniska universitet. De extra biträdande handledare som tas in från samarbetsinstitutionerna inom nätverket är välkända i den nordiska ämnesmiljön. Med endast en aktiv doktorand framstår denna bemanning som godtagbar, men bemanningen är för låg för att det ska gå att utöka antalet doktorander. En doktorand och en liten handledargrupp (en huvudhandledare och en biträdande handledare) gör en i övrigt välskött och välorganiserad utbildningsmiljö sårbar. Under åren har andra externa biträdande handledare varit kopplade till utbildningen i musikpedagogik, ofta i en omfattning av 20-25 procent.

Intervjuerna har gett en fördjupad insikt i personalaspekten. Samtliga beskriver en miljö som fungerar bra, och där det finns en nära relation mellan doktorand och handledare. Samarbetet med forskningsämnet musikalisk gestaltning nämndes särskilt. Inom musikalisk gestaltning finns en större grupp doktorander och handledare, och ett fördjupat samarbete skulle kunna förstärka forskarutbildningen i musikpedagogik. Enligt ledningsgruppen vid institutionen diskuteras en justering av ämnesbeskrivningarna för att låta dessa områden komma närmare varandra. Bedömargruppen anser att institutionen bör påskynda arbetet med åtgärder som leder till att miljön stärks, bland annat när det gäller antalet handledare och lärare. Detta är särskilt viktigt om det finns en önskan att utbildningen ska bli bärkraftig. En annan konsekvens som följer av den lilla personalgruppen är att doktoranden har små möjligheter att byta handledare, när det bara finns en person som kan vara huvudhandledare inom utbildningen. Detta ser bedömargruppen som problematiskt. Vid intervjuerna betonades från alla grupper att detta hittills inte har uppfattats som något problem, men bedömargruppen vill ändå understryka att det medför osäkerhet för doktoranden och en sårbarhet för utbildningen om forskarutbildningsmiljön endast består av ett fåtal personer.

Sammanfattningsvis anser bedömargruppen att den minimala handledargruppen med en huvudhandledare och en biträdande handledare innebär en för stor sårbarhet för utbildningen och en utsatthet för doktoranden, trots att handledargruppens sammantagna kompetens är god och relevant för utbildningens innehåll. Utbildningen vilar tungt på extern kompetens, och lärosätet har inte på ett övertygande sätt kunna visa att man internt tar ansvar för den lilla miljön. Inte heller har man redogjort för några konkreta planer för hur detta ska utvecklas och stärkas framöver. Det finns en potential i samverkan med närliggande forskarutbildning, men i dagsläget framstår inte förutsättningarna för detta som tillräckligt övertygande.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och att återkoppling sker till relevanta intressenter.

I självvärderingen beskrivs ett omfattande system för systematisk kompetensutveckling för handledare och lärare. Behov och åtgärder kartläggs och infogas i en individuell utvecklingsplan, där det ska framgå vad som ska utvecklas, hur utvecklingen ska ske, vilka resurser som krävs, när utvecklingen ska ske och när den ska avslutas. I självvärderingen beskrivs också grundligt olika forum för regional medverkan och exponering av medarbetare, exempelvis genom innovativa forskarprojekt i lokalmiljön. Detta ser bedömargruppen som något mycket värdefullt och utvecklande. Den systematiska uppföljningen av kompetensen hos handledarkollegiet bedöms därför som god, och sammantaget bedöms kompetensen för de handledare som finns i miljön som god.

Utifrån detta bedöms handledar- och lärarresurserna samt de system och strategier som finns för utveckling och systematisk uppföljning som goda i flera avseenden, med tanke på de förutsättningar som råder i en så liten grupp. Bedömargruppen ser dock allvarligt på de brister som hänger samman med volymfrågan och de tänkbara negativa konsekvenserna för handledarnas kompetensutveckling som volymen kan leda till. Alltså finns det påtagliga utvecklingsområden och brister som har med miljöns storlek att göra, och som rör sårbarhet och kollegialt utbyte för handledarna.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

I den tidigare utvärderingen framgår följande av bedömargruppens yttrande:

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget inte vara tillfredsställande.

Miljön bedöms som tillfredsställande i vissa avseenden, med tanke på de förutsättningar som råder. Exempel på detta är handledarkompetensen och den välutvecklade seminariekulturen. Forskarutbildningsmiljön försöker också på ett fruktbart sätt hantera de svårigheter som följer av att miljön omfattar så få personer (en professor och en lektor), bland annat genom att samverka med andra såväl inom ämnet som mellan ämnen, inom och utanför institutionen. Trots detta vill bedömargruppen understryka att den nuvarande situationen inte är hållbar. Detta gäller både bemanningen på handledarsidan och antalet doktorander. Även om miljön i stor utsträckning stöder sig på det aktiva nordiska nätverket för musikpedagogisk forskning räcker inte detta för att säkerställa doktorandens tillgång till handledarkompetens och ett dynamiskt doktorandkollektiv. Lärosätet måste kunna visa att detta kan säkras internt, och att man vidtar åtgärder för att kompensera för och långsiktigt stärka den lilla miljön.

Intervjuerna tillförde mer detaljerade uppgifter om aspektområdet när det gäller det dynamiska och flexibla samarbetet mellan doktorand och handledare, och det gavs många exempel på ett aktivt arbete för att säkra och utveckla forskarutbildningsmiljön. Det upplystes också om att det varit många sökande till de tjänster inom musikpedagogik som utlysts senast, så problemet med endast en doktorand verkar inte bero på att det är svårt att attrahera sökande. Bedömargruppen vill ändå påpeka att möjligheterna att bedriva forskarutbildning och bygga nätverk tillsammans med andra doktorander är begränsade, och att lärosätet därför måste säkerställa att det finns adekvat och långsiktig tillgång till handledare inom institutionen och fler doktorander inom ämnet.

Ett gott exempel som bedömargruppen vill lyfta fram särskilt är utbildningens kultur med starkt samarbete i form av en beprövad och effektiv seminariemodell. Den förefaller vara helt nödvändig i den begränsade miljön.

För en långsiktigt hållbar forskarutbildning i musikpedagogik krävs det ett strategiskt arbete för att stärka bemanningen, anställa fler doktorander och skapa en tätare och mer systematisk samverkan med forskarutbildningen i musikalisk gestaltning.