Universitetskanslersämbetet instämmer i bedömargruppens ställningstagande.

Sammantaget visar underlagen att utbildningens kvalitet är ifrågasatt.

Bedömargruppen ser framför allt problem med att miljön är så liten, både när det gäller antalet handledare och antalet doktorander. Detta får konsekvenser för flera aspekter och perspektiv, och bedömargruppen kan inte heller se att lärosätet har en tydlig strategi för att få till en förändring. De styrkor som finns i miljön, bland annat den utvecklade seminariemodellen, bedöms inte kunna väga upp dessa brister.

Bedömargruppen anser att den minimala handledargruppen med en huvudhandledare och en biträdande handledare innebär en för stor sårbarhet för utbildningen och en utsatthet för doktoranden, trots att handledargruppens sammantagna kompetens är god och relevant för utbildningens innehåll. Utbildningen vilar tungt på extern kompetens, och lärosätet har inte på ett övertygande sätt kunna visa att man internt tar ansvar för den lilla miljön. Inte heller har man redogjort för några konkreta planer för hur detta ska utvecklas och stärkas framöver. Det finns en potential i samverkan med närliggande forskarutbildning, men i dagsläget framstår inte förutsättningarna för detta som tillräckligt övertygande.

Miljön kan ses som tillfredsställande i flera avseenden, till exempel den välutvecklade seminariekulturen. Forskarutbildningen försöker också hantera problematiken som kommer av den begränsade miljön, bland annat genom att samverka med andra både inom ämnet och mellan ämnen, såväl inom som utanför institutionen. Detta görs på ett fruktbart sätt, men bedömargruppen vill ändå understryka att den nuvarande situationen inte är hållbar. Detta gäller både bemanningen på handledarsidan och att utbildningen endast omfattar en doktorand. Även om miljön i stor utsträckning stöder sig på det aktiva nordiska nätverket för musikpedagogisk forskning, räcker detta inte för att ge doktoranden tillgång till ett dynamiskt doktorandkollektiv i den dagliga arbetsmiljön. Lärosätet måste också kunna säkerställa och ta ansvar för att forskarutbildningsmiljön kan fungera tillfredställande oberoende av externa samarbetspartners.

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande. Detta baseras framför allt på det tydliga och systematiska arbetet för att bryta ner de nationella målen, och konkretisera dem i relation till forskarutbildningen för musikpedagogik. De lokala målen, kurserna, seminarieverksamheten samt strategierna med konferenser och artikelskrivande ger sammantaget en övertygande bild av att doktoranden erbjuds tillräckliga förutsättningar för att realisera målen för att nå måluppfyllelse. När det gäller den lilla miljön ser bedömargruppen att den kan få konsekvenser även för utformning, genomförande och resultat, genom att doktorandgruppen blir för liten för att lärosätet ska kunna genomföra planerade aktiviteter som exempelvis kurser. Forskningsmiljön har en relativt sett omfattande publicering, och har genom ett nära samarbete utvecklat en utbildning som ligger nära doktoranden och därmed medför en bra struktur.

Sammantaget bedöms forskarutbildningen i musikpedagogik vara utformad för att ge doktoranderna goda förutsättningar att möta ett föränderligt yrkesliv. Utbildningen fokuserar på reflektion och akademisk produktion. Detta är viktiga egenskaper för de doktorander som överväger en karriär inom universitetssektorn, och studierna är väl genomtänkta i detta avseende, men med en sårbar miljö och få doktorander är det möjligt att man måste tänka mindre traditionellt och mer mot musikpedagogikens möjligheter utöver vanlig musikutbildning. Exempel på detta skulle kunna vara festivalverksamhet, kulturindustri, terapi, samhällsverksamhet med mera.

När det gäller doktoranders perspektiv verkar forskarutbildningen i musikpedagogik ta detta på allvar i många avseenden. Det avspeglas bland annat i det genomtänkta upplägget av avhandlingsarbetet, där doktorandens utveckling är i fokus och där miljön samverkar för att driva utvecklingen framåt. Det som bidrar till att perspektivet ändå bedöms som bristande är återigen den lilla miljön, som innebär en risk för doktorandens utsatthet och beroendeställning vid en eventuell konflikt med handledaren. Den lilla miljön innebär också att det saknas en doktorandgrupp som kan delta i arbetet med att utveckla utbildningen. Detta kan inte vägas upp av de styrkor som finns i utbildningen.

Det finns ett antal universitetsgemensamma dokument som utgör stöd för medarbetare gällande jämställdhetsperspektivet. Uppföljningar sker med hjälp av statistik och styrmått, och den genererade statistiken grupperas efter kön där det är möjligt. I uppföljningen ingår att prefekterna kommenterar eventuella avvikelser och ger förslag på åtgärder. Man strävar efter jämställdhet vid nyanställning och perspektivet beaktas vid tillsättning av rekryteringsgrupper. I utbildningen beaktas perspektivet vid val av kurslitteratur, teman för seminarier och när man anlitar gästlärare. Sammantaget framstår jämställdhetsperspektivet vara väl tillgodosett, inte bara i formell mening utan också i den dagliga verksamheten.

Universitetet har ett övergripande system för kvalitetssäkringsarbete, som till exempel tydliggör när och hur uppföljning ska ske och som anger hur doktorandernas intressen ska bevakas. Självvärderingen refererar till utvärderingar och medarbetarsamtal kopplade till seminarieverksamheten, men det framgår inte helt tydligt hur man arbetar med uppföljning av annat än personal och doktorandens progression (som följs, utvärderas och hanteras mycket utförligt). Doktoranderna är formellt representerade i organ som är viktiga för forskarutbildningen, och doktoranders samt alumners synpunkter samlas in och återkopplas till verksamheten. Det framgår dock inte i självvärderingen hur man använder sig av dessa synpunkter för att utveckla forskarutbildningen i musikpedagogik. Det verkar finnas ett yttre system för att systematiskt hämta in och följa upp synpunkter, för att säkerställa doktorandernas delaktighet och insyn i grupper som är relevanta för forskarutbildningen samt för att återkoppla till verksamheten på olika nivåer. Det finns också en inre struktur i forskarutbildningsmiljön där doktoranden görs delaktig. Däremot framstår kopplingen mellan den yttre och den inre strukturen som ett utvecklingsområde, där doktorandernas kollektiva röst tydligare kan göras till en del även av forskarutbildningsmiljöns inre arbete.