Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

I den tidigare utvärderingen framgår följande av bedömargruppens yttrande:

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå, men goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt saknas. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

När det gäller forskningen visar underlaget att den håller en god kvalitet och att den vetenskapliga nivån är hög. Handledarna publicerar sig i internationella peer-reviewgranskade tidskrifter och lyckas väl med att få externa medel i konkurrens med andra forskare. Däremot bedöms forskarutbildningsmiljön vara problematisk. Problemen rör särskilt antalet doktorander i forskarutbildningen. Självvärderingen och de individuella studieplanerna beskriver att det finns fyra doktorander, men listan visar att det i själva verket endast är en doktorand som är aktiv i högre grad än 50 procent, vilket bedömargruppen ser som problematiskt. Av de övriga doktoranderna disputerade en i september, en är sjukskriven på deltid med en aktivitetsgrad som motsvarar knappt 30 procent och en har inte varit aktiv de senaste två åren. I självvärderingen nämns att det finns ytterligare en doktorand som var föräldraledig höstterminen 2016. Vid intervjuerna framkom att den doktoranden då var tillbaka i tjänst men har sin placering på annan ort än Luleå och därför inte är delaktig i den dagliga forskarutbildningsmiljön. Enligt det underlag som granskningen grundas på har inga doktorander antagits åren 2015-2017. Eftersom de övriga bör vara i slutskedet av sin forskarutbildning finns en risk att samtliga blir klara innan nya hinner rekryteras. Vid intervjuerna framkom också att doktorandernas olika inriktningar i praktiken innebär att två av tre doktorander är knutna till andra miljöer än den egna forskarutbildningsmiljön, både avseende seminarier och kurser. Dessutom framkom att vissa aktiviteter genomförs på distans (till exempel handledning), vilket försvårar doktorandernas spontana utveckling av akademisk litteracitet. Enligt bedömargruppen är omfattningen för liten för att det ska gå att tala om en forskarutbildningsmiljö i egentlig mening. Det framstår som om det inte finns en gemensam miljö, eftersom de inte verkar sitta tillsammans eller ses i någon större utsträckning utöver de månatliga träffarna. Doktoranderna riskerar dessutom att sakna goda utbildningsmässiga förutsättningar avseende kurser och seminarier. Även om miljön tycks vara god när det gäller handledarnas forskningsaktiviteter kan detta inte ersätta en god forskarutbildningsmiljö med samverkan doktorander emellan.

Doktoranderna får rika möjligheter att diskutera forskningsfrågor i en rad seminarieverksamheter, både inom pedagogikämnet och i ämnesövergripande konstellationer vid olika lärosäten. Tillgången till olika kontaktytor är viktig för alla doktorander, liksom möjligheten att delta i och tillhöra olika sammanhang både i och utanför den egna forskningsmiljön. Enligt bedömargruppen är detta särskilt viktigt när doktorandgruppen är liten. Inom pedagogikämnet finns tre seminarieverksamheter med regelbundna träffar där doktoranderna deltar. Den första är det högre seminariet, som är öppet för alla anställda inom ämnet. Den andra seminarieverksamheten är RIDE-gruppens seminarier, där alla doktorander deltar tillsammans med seniora forskare. RIDE står för Relations, Identity and Diversity in Education. Den tredje seminarieverksamheten är de vetenskapsteoretiska samtalen vid institutionen för konst, kommunikation och lärande, som bjuder in internationella forskare och hålls ett par gånger per termin för doktorander och personal.

Doktoranderna deltar i tvärvetenskapliga doktorandseminarier, som anordnas i samverkan med angränsande forskarutbildningar på institutionen, de har också möjlighet att delta i seminarieverksamheten vid avdelningen för pedagogik, språk och ämnesdidaktik. Doktoranderna uppmuntras också till att delta vid nationella och internationella konferenser. Här finns en tydlig progressionstanke där doktoranderna tidigt lägger fram texter inom forskarutbildningsämnets miljö, sedan inom institutionen och slutligen presenterar sin forskning i större sammanhang. Den individuella studieplanen bekräftar självvärderingens uppgifter. Ytterligare möjligheter till samverkan finns i och med att doktoranderna kan läsa kurser även vid andra lärosäten, samt att de kan bygga nätverk genom de forsknings- eller utvecklingsprojekt de ingår i.

Forskningssamverkan finns med forskare inom hälsovetenskap, filosofi, arbetsvetenskap, musikpedagogik, entreprenörskap och innovation samt medie- och kommunikationsvetenskap. Hur denna samverkan ser ut för forskarutbildningen i pedagogik framgår inte av underlaget. Till exempel framgår det inte vilka kurser och seminarieserier som projekten är kopplade till. Intervjuerna gav en bild av individuella doktorandprojekt kopplade till handledarnas forskningsinriktningar, men inte av någon sammanhållen forskarutbildningsmiljö för doktoranderna där samtal om forskarutbildningsämnets avgränsning vid lärosätet kan diskuteras. Detta ser bedömargruppen som en brist.

Samverkan med det omgivande samhället är framträdande, och doktoranderna deltar i både nationella och internationella konferenser, seminarier och nätverk. Detta kan i viss mån göra att doktoranderna får möjlighet att ingå i grupper med andra doktorander i andra ämnen, till exempel vid tvärvetenskapliga seminarier, och vid andra lärosäten. Handledare och övriga forskare samverkar med externa organisationer och nätverk vilket även kommer doktoranderna och utbildningen till godo. Det finns en plan att 2018 starta en forskarskola med 10-12 doktorander, varav 2-3 i pedagogik, genom extern finansiering från kommuner i Norrbotten. Detta initiativ ser bedömargruppen som angeläget och lovvärt. Vid intervjuerna framkom emellertid att detta projekt inte har realiserats ännu, och att finansieringen för nya doktorander bygger på att ämnet får 300 000 kronor för att anställa en doktorand. Resten måste finansieras med externa eller interna institutionsmedel för forskning. Det finns ingen plan för hur lärosätet på ett bättre sätt kan bidra till att stärka forskarutbildningsämnet ekonomiskt för att garantera att nya doktorander kommer att antas. Bedömargruppen konstaterar att variationen i forskningsinriktning är maximal, eftersom det finns lika många inriktningar som doktorander. Det verkar som om denna variation beror på det ekonomiska resurstilldelningssystemet, där de externa medel som kan komma till ämnet påverkar vilka områden som blir möjliga att beforska.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Ansvaret för den systematiska uppföljningen ligger på rektorn och prefekten, medan det är fakultetsnämndens ordförande som fastställer den allmänna studieplanen, bedömer tillgodoräknanden samt sköter validering och antagning. Rektor har utsett en grupp ur fakultetsnämnden som "ger stöd i beredning av ärenden som gäller strategi, uppföljning och utvärdering inom utbildning på forskarnivå". Såväl rektor som prefekt har, enligt lärosätets besluts- och delegationsordning, stort ansvar för att genomföra och kvalitetssäkra forskarutbildningen. Av intervjuerna framgår att det också finns ett formellt och kollegialt inflytande och ansvarstagande, bland annat genom ett formaliserat handledarkollegium som har beslutsansvar. Vid intervjun framkom inte tydligt hur ofta handledarna sammanträder och vilka ärenden som diskuteras då.

Forskarutbildningen och forskarutbildningsmiljön följs upp och utvärderas enligt en modell som bygger på indikatorerna extern finansieringsgrad, vetenskapliga publikationer, doktorsexamen och personalgruppens sammansättning. Varje år genomför forskarutbildningarna en självvärdering som lämnas till fakultetsnämnden för granskning. Det finns även en handbok för forskarutbildning och kvalitetssystem som bidrar till att tydliggöra utbildningen. Sammansättningen av handledare återspeglar den inriktning ämnet har vid Luleå tekniska universitet, och det finns strategier för hur man ska garantera handledartillgången i ett längre perspektiv. Modellen bygger på att handledare meriterar sig genom att vara just handledare, vilket är problematiskt eftersom doktoranderna är få och det därmed blir närapå omöjligt att meritera sig för befordran.

Vidare genomförs enkätundersökningar varje år, riktade till alumner, doktorander och övriga medarbetare. Resultaten återkopplas till medarbetare och ansvariga på olika nivåer. Självvärderingen beskriver tydligt hur de olika nämnderna, grupperna och verksamhetsansvariga på såväl central nivå som på institutionsnivå ansvarar för att följa upp och återkoppla olika aspekter i kvalitetssäkringsarbetet. Man beskriver också hur kommunikationen mellan dessa sker. Att doktorandernas intressen och inflytande tas till vara synliggörs även genom att det ingår ett doktorandombud i fakultetsnämndens gemensamma forskarutbildningsgrupp, samt att utbildningsledaren och en doktorandrepresentant finns med i institutionens ledningsgrupp. Dessutom finns en doktorandsektion som utser doktorandrepresentanter som ska bevaka doktorandernas intressen i lärosätets olika beslutsorgan. Med tanke på det lilla antalet doktorander är det dock tveksamt hur denna representation går till praktiskt, vilket inte heller framgår i underlagen.

En styrka i sammanhanget är den tydlighet som finns genom handboken för utbildning på forskarnivå, och genom lärosätets dokumenterade och synliggjorda riktlinjer, regler, arbetsgångar och rollbeskrivningar.

Bedömargruppen har dock inte funnit att lärosätet har strategier eller har vidtagit insatser för att åtgärda problematiken med få doktorander.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

I den tidigare utvärderingen framgår följande av bedömargruppens yttrande:

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms inte vara tillfredsställande.

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet är välmotiverad och adekvat. Forskarutbildningsämnets avgränsningar speglar forskningsmiljöns verksamhet, som rör "människans sätt att mot bakgrund av de erfarenheter hon gör, förändra förståelsen av omvärlden samt hennes agerande i denna". Detta studeras i "relation till villkor, innehåll, utfall, aktörer och kontexter inom varierande sociala arenor". Forskningen som bedrivs inom ämnet fokuserar framför allt på olika områden inom utbildningssystemen såsom övergripande utbildningsorganisation, pedagogiskt ledarskap, undervisning och lärande.

För aspekten forskarutbildningsmiljö bedöms antalet aktiva doktorander i miljön vara för litet för att det ska gå att säga att det utgör en forskarutbildningsmiljö i egentlig mening. Bedömargruppen har inte heller funnit att lärosätet har några strategier eller vidtagit insatser för att åtgärda denna problematik.

Doktoranderna får dock möjlighet att socialiseras in i en aktiv forskningsmiljö och successivt vidga sina kontaktytor och arenor för deltagande i olika vetenskapliga sammanhang. Handledarresurserna är goda och det finns medvetna och inarbetade system för såväl medarbetarnas kompetensutveckling som för systematiskt kvalitetsarbete, där doktorandernas intressen och synpunkter beaktas och bevakas.

Även om bedömargruppen kan se i underlaget att forskarutbildningen i pedagogik vid Luleå tekniska universitet uppvisar hög kvalitet i flera avseenden, finns det en uppenbar problematik som har med forskarutbildningens storlek att göra. Det saknas också formulerade strategier för att tillgodose att tillräckligt många doktorander kan antas till forskarutbildningen. Det går inte att tala om en forskarutbildningsmiljö i egentlig mening när det endast finns en doktorand på plats med normal aktivitetsgrad. Att bedriva forskarutbildning utifrån de förutsättningar som redovisas i självvärderingen uppfattar bedömargruppen som problematiskt även med tanke på det ekonomiska resurstilldelningssystemet, som innebär att lärosätet inte garanterar full finansiering till doktorander samt att inga doktorander kan antas utan extern finansiering. Bedömargruppen anser inte att det är realistiskt med externa medel i sådan omfattning att det kan garantera hela forskarutbildningsmiljöns volym av doktorander. Sammantaget innebär detta att forskarutbildningsmiljön och dess förutsättningar bedöms som bristande.