Universitetskanslersämbetet instämmer i bedömargruppens ställningstagande.

Sammantaget visar underlagen att utbildningens kvalitet är ifrågasatt.

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet i pedagogik vid Luleå tekniska universitet är välmotiverad och adekvat. Sammantaget bedöms både personalresurserna och uppföljningen av personalens kompetens vara tillräckliga. Doktoranderna får möjlighet att socialiseras in i en aktiv forskningsmiljö och successivt vidga sina kontaktytor och arenor för att delta i olika vetenskapliga sammanhang. Handledarresurserna är goda, och det finns medvetna och inarbetade system för såväl medarbetarnas kompetensutveckling som för systematiskt kvalitetsarbete där doktorandernas intressen och synpunkter beaktas och bevakas. Även om bedömargruppen kan konstatera att forskarutbildningen uppvisar hög kvalitet när det gäller flertalet aspekter, finns det en uppenbar problematik kring forskarutbildningens omfattning och aktivitetsgrad. Det går inte att tala om en forskarutbildningsmiljö i egentlig mening när det endast finns en doktorand med normal aktivitetsgrad som bedriver sin utbildning på plats i Luleå. Individers behov vid skilda tidpunkter, tillsammans med kursdelens flexibilitet, tycks indikera att det är individuella forskarutbildningar som genomförs snarare än en gemensam. Något som stärker denna bild är att de fem före detta doktorander som nu arbetar vid lärosätet har helt olika teman för sina avhandlingar. Vilka kurser som faktiskt ges och när framgår inte, och kurserna kan rimligtvis inte skapa en gemensam miljö eftersom de ges för sällan. Alltså är både kursutbudet och möjligheterna att diskutera det egna avhandlingsarbetet med andra doktorander i vardagen begränsade. Att bedriva forskarutbildning med en så liten volym framstår som problematiskt inte bara utifrån kvalitetsaspekter (till exempel möjligheten att erbjudas kurser vid lärosätet) utan även ur ett ekonomiskt perspektiv. Intervjuerna visade att det inte finns någon tydlig garanti från lärosätets sida att utlysa doktorandanställningar i forskarutbildningsämnet. Eventuellt finns möjligheter att anställa doktorander om kringliggande kommuner finansierar tjänsterna till 50 procent, men inga beslut eller avtal kunde presenteras vid intervjuerna.

Det finns en tydlig struktur kring hur doktorandernas progression följs i handledningen, vid avhandlingsseminarierna och i arbetet med den individuella studieplanen. För avhandlingsdelen kontextualiseras examensmålen i lärandemål, och kopplas till aktiviteter där dessa kunskaper och förmågor utvecklas och bedöms. Detta innebär en progression där man går från tydlig stöttning mot ökad grad av självständighet och från mindre eller enklare sammanhang till mer komplexa. Samtidigt kan bedömargruppen konstatera att kursdelen i utbildningen inte framträder så tydligt att det går att bedöma dess kvalitet. Forskarutbildningen bygger på en modell med tre granskningstillfällen. Doktorandernas progression och kvaliteten på deras arbete säkras genom dessa granskningar, genom seminarier och kursaktiviteter samt inte minst genom handledning. Forskarutbildningen hänvisar till den individuella studieplanen som ett viktigt verktyg för uppföljning och kvalitetssäkring av de enskilda doktorandernas utveckling och progression.

I såväl självvärderingen som i den allmänna studieplanen behandlas arbetslivsperspektivet främst så att utbildningens innehåll, inriktning och utformning relateras till den akademiska karriären. Forskarutbildningen i pedagogik beskrivs som förberedande och meriterande för ett yrkesliv som självständig forskare inom akademi, alternativt inom statlig, kommunal eller fristående verksamhet. De flesta av de disputerade stannar inom akademin, medan några få arbetar utanför.

De strategier som beskrivs för att säkerställa doktorandernas kompetens för att hantera ett framtida yrkesliv är fördjupningen inom det egna forskningsområdet, presentation av forskningen inom akademin såväl nationellt som internationellt samt ett aktivt deltagande på konferenser. Strategierna fokuserar i hög grad på en karriär inom akademin, medan strategier för ett yrkesliv utanför akademin inte synliggörs.

Eftersom det finns rutiner, system och instanser för att tillvarata doktorandernas intressen och synpunkter, och eftersom det finns en tydlig ansvarsfördelning och arbetsgång för sammanställning och återkoppling, bedöms arbetet bedrivas på ett tillfredställande sätt. Generellt visar självvärderingen att doktorandernas intressen tas till vara, och att doktorandernas behov och utvecklingsmöjligheter synliggörs. Att de doktorander som disputerat de senaste åren alla har fullgjort utbildningen inom angiven tid är en indikation på att utbildningens upplägg och strukturerna för uppföljning fungerar väl.

På lärosätesnivå finns jämställdhetsperspektivet integrerat i styrande dokument, och som stöd för arbetet finns bland annat checklistor och interna utbildningar. För uppföljning används statistik och styrmått som följs upp tre gånger per år. Överlag ger självvärderingen en bild av att perspektivet finns inarbetat på olika nivåer, men det är inte lika tydligt vad arbetet gett för effekter i utbildningen. De exempel som lyfts gäller till exempel jämn könsfördelning vid tillsättning av betygsnämnd med mera, eller medvetenhet om könsbalans när gästföreläsare anlitas.

Lärosätet har centrala rutiner och strukturer för systematisk utvärdering och uppföljning av forskarutbildningen. Eftersom doktoranderna i pedagogik i stor utsträckning deltar i forskarutbildningskurser vid andra lärosäten fångas deras synpunkter inte upp i samma omfattning som görs för de interna kurserna. Det finns även en problematik med doktorandrepresentation på olika beslutsnivåer eftersom forskarutbildningsämnet har så få doktorander. Uppföljningen visar att de doktorander som har examinerats under senare år har genomfört utbildningen inom angiven tid, samt att de varit anställningsbara. Några av de tidigare doktoranderna har fått anställning utanför akademin. Arbetslivsrepresentation förekommer i de beslutande organ som finns, vilket bidrar till samverkan och karriärvägar för doktorander utanför akademin. I självvärderingen lyfter lärosätet att fokus på karriär inom akademien gjort att man inte arbetat tillräckligt med att förbereda doktoranderna för ett föränderligt arbetsliv eftersom man ensidigt fokuserar på en karriär inom akademin. Doktoranderna följs upp kontinuerligt. Detta sker främst via den individuella studieplanen, men även genom kurser och handledningsverksamhet.