Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet inklusive dess konstnärliga forskningsmetoder.

Forskarutbildningsämnet textil- och modedesign karaktäriseras av sin speciella problematik när det gäller relationen bredd och djup. Det faller inom ett brett och föränderligt forskningsområde som präglas av hög teknisk och kulturell komplexitet. Detta avspeglas i den allmänna studieplanen, som både utgår ifrån en specifik ämnesdefinition utifrån konstnärlig forskning och en mera allmän, med utgångpunkt i praktikbaserad designforskning. Samtidigt reflekteras i den allmänna studieplanen också de utmaningar som präglar en forskarutbildning på konstnärlig grund, speciellt med avseende på syfte och lärandemål. Utgångspunkten är "praktikbaserad experimentell grundforskning" med fokus på utvecklande, fördjupning och kritisk belysning av "uttrycksfullhet", vilket hos bedömarna väcker frågor om konkret utformning, genomförande och framförallt examination. I intervjuerna framkom en samsyn kring tolkningen, med en betoning av estetiskt experimenterande, "fritt" konstnärligt utövande och en inriktning mot sinnlig eller perceptionsbaserad upplevelse snarare än praktisk tillämpning. Denna kvalitativt komplexa definition av forskarutbildningsämnet ställer höga krav på kombinerandet av det tekniskt avancerade och det konceptuellt utvecklande. När det gäller kunskap och förståelse innebär det därför att stor vikt fästs vid den konstnärliga progressionen i termer av "förståelse", "förtrogenhet" och "fördjupning" genom fritt utforskande arbete i studior, men formaliserat genom den obligatoriska licentiatexamen (120 högskolepoäng). Detta kombineras med ett obligatoriskt kurspaket på 45 högskolepoäng, av totalt 60 högskolepoäng kurser, bland annat innehållande kursen Experimentell designforskning och vetenskapshistoria (5 högskolepoäng), Konstnärlig och praktikbaserad forskning respektive Designteori (5+5 högskolepoäng), liksom högre seminariet I och II (5+5 högskolepoäng). Intervjuerna visar att utbudet upplevs som relevant, trots att det inte ger mycket utrymme för specialisering. Det något begränsade kursutbudet kompletteras ändå genom utvecklade samarbeten som möjliggör deltagande i kurser vid andra lärosäten, bl.a. Konstfack i Stockholm, Vilnius Academy of Fine Arts och Universität der Künste, Berlin. Kursutbudet som helhet ses därför av bedömarna som ett utvecklingsområde, som antingen kan angripas internt eller genom samverkan.

Samtidigt pekar självvärderingen på en utmaning för måluppfyllelse främst konstnärlig kunskap och förståelse, inklusive förtrogenhet med konstnärliga metoder. Utmaningen ligger i att omsätta det experimentella och praktikbaserade kunnandet i forskningsrelaterad kunskap. I självvärderingen berörs svårigheten att koppla det experimentella till begreppsliggörande, kritisk tolkning och metodologisk medvetenhet. Doktoranderna uppfattas av bedömarna som generellt införstådda med vikten av teoretiserande och metodologiskt artikulerande moment, men har ändå svårt att ta steget från experimenterande till formulerande i dialog med annan forskning. Detta förhållande bekräftades i intervjuerna. Bedömargruppen uppfattar att de metodologiska kurserna fungerar väl, men befarar att dessa trots allt kan upplevas som krävande av doktoranderna. Både självvärderingen och intervjuer visar att kursutbudet fyller en särskilt viktig funktion, eftersom forskningsorienterad kunskap om teoribildningar och metod oftast inte varit centralt för de studerande tidigare under grundutbildningen.

Utifrån självvärdering, granskning av individuella studieplaner och intervjuer, identifierar bedömargruppen ett utvecklingsområde, som berör säkerställande av måluppfyllelse inom begreppslig och metodologisk förståelse. Adekvata åtgärder har till viss del redan vidtagits, såsom införandet av fler skriftliga examinationsmoment inom ramen för de obligatoriska kurserna, för att uppnå en bättre progression och måluppfyllelse gällande det slutgiltiga, dokumenterade konstnärliga forskningsprojektets skriftliga del.

Förutom de obligatoriska kurserna och de kompletterande kurser som doktoranderna genomgår vid andra lärosäten betonas informella aspekter vid intervjuer, framförallt forskningsmiljöns betydelse och vikten av aktiv närvaro i miljön, vid seminarier och kurser. Det här är för Textilhögskolans vidkommande ett styrkeområde, vilket också bekräftades under intervjuerna. Samtliga intervjuade gav uttryck för ett starkt engagemang och en samsyn på kunskap och förståelse som bygger på kontinuerligt utbyte och dialog. Det säkrar konceptuell utveckling inte bara inom ramen för det enskilda doktorandprojektet, utan i miljön som helhet.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade konstnärliga uppgifter inom givna tidsramar samt såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

I den allmänna studieplanen beskrivs den konstnärliga grundforskningsförmågan som förmågan att kritiskt, självständigt, kreativt och noggrant identifiera och formulera konstnärliga frågeställningar. Detta mål uppfylls genom att doktoranden kontinuerligt tränas utifrån tanken om en tredelad grundkompetens bestående av att behärska processer, modifiera och tillämpa metoder samt relatera till annan forskning. Detta sker främst genom det experimentellt utforskande designarbetet i studio och verkstad, vilket kontinuerligt granskas och examineras i seminarier och handledardiskussioner. Det sker också genom specifika kurser, när det gäller färdighet och förmåga främst genom den obligatoriska kursen Experimentell designforskning och vetenskapshistoria (5 högskolepoäng) och genom kursen Fördjupning textil teknik (5 högskolepoäng), vidare genom kurser vid andra lärosäten i bland annat Konstnärliga forskningsprocesser, Research Entrepreneurship och Research Career, Development and Business Plan. En av de utmaningar som berörs i självvärderingen är i detta avseende svårigheten i konstnärlig forskning "att särskilja examensmål från konstnärlig förmåga". Det vill säga att särskilja specifikt forskningsrelaterade färdigheter från den bredare utforskande kompetensen som tar sig uttryck i konstnärligt gestaltande, och som när det gäller lärande i självvärderingen beskrivs i termer av en mognadsprocess. Det uttalade målet är inte specifika färdigheter utan konstnärlig integritet, vilket ställer mycket höga krav på handledning och uppföljning av studiobaserade och experimentella moment. Bedömarna ser det som viktigt i just detta avseende att förutsättningarna för måluppfyllelse konkretiseras. Det görs till viss del i självvärderingen, genom kopplandet av den konstnärliga progressionen och självständigheten till den språkliga, kommunikativa förmågan. Denna utvecklas enligt självvärderingen främst genom kursutbudet, men också genom att stor vikt läggs vid fördjupning av den förmedlande kompetensen genom presentationer vid internationella konferenser, vilket aktivt uppmuntras och stöttas.

Institutionstjänstgöringen är också viktig för utvecklandet av förmedlande färdigheter och förmågor. Doktoranderna i textil- och modedesign spelar en viktig roll inom grundutbildningen och får där möjlighet att konkret bidra till utvecklingen genom att integrera sina egna projekt, testa sina idéer och utveckla sin egen kompetens i kursutbudet. De får också möjlighet att till forskarutbildningen foga högskolepedagogiska introduktionskurser (2+3 högskolepoäng). Vid intervjuerna framkom att det pedagogiska ansvaret i vissa avseenden har varit alltför stort, vilket ibland gått ut över forskarstudierna. Intervjuerna visade ändå att en medvetenhet finns om detta och att nya rekryteringar kommer att minska risken för en alltför hög undervisningsbörda. En stor medvetenhet uttrycktes också om att en individanpassad institutionstjänstgöring kan bidra till att doktoranderna, när examen utfärdas, är mycket väl rustade för att med en hög grad av auktoritet presentera och diskutera forskning och forskningsresultat och stödja andras lärande.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar konstnärlig integritet och forskningsmässig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om konstens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

I självvärderingen betonas genomgående självständighet, konstnärlig integritet och redlighet. Det övergripande målet är att genom mode och textilforskning bidra till samhällets utveckling. Kritik och värderingsförmåga betonas i förhållande till just modebegreppet och vikten av ett aktivt utforskande av och kritiskt förhållningssätt till designprofessionen. Detta utvecklas konkret i forskarutbildningen genom att doktoranderna genom studiopedagogiken fortlöpande tränas i kollegial diskussion om konstens och forskningens möjligheter och begränsningar. Samtidigt är denna diskussion också bärande i valbara och obligatoriska kurser. Den konstnärliga integriteten betonas återkommande, både i den allmänna studieplanen, i självvärderingen och vid intervjuerna, och utvecklas konkret genom ett tydligt fokus på fortlöpande presentation av det egna arbetet inom ramen för de fem obligatoriska seminarierna (ett per år, inklusive obligatorisk licentiatexamen med extern opponent). Till dessa seminarier kommer dessutom presentation i internationella designforskningssammanhang och i publika utställningssituationer, där värderingsförmåga, kommunikationsförmåga och förhållningssätt är avgörande. Bedömargruppen uppfattar detta som positivt.

Etik är centralt i utbildningen, främst genom en obligatorisk generell kurs i Forskningsetik (2,5 högskolepoäng) och den obligatoriska kursen i Forskningsetik inom konst och design (2,5 högskolepoäng). I den senare ligger tyngdpunkten på den speciella etiska problematiken i forskning med och om människor och identitet (mode), men också i relation till extrema institutionella miljöer (intensivvård, fängelser). Vidare betonas inom ramen för metodkurser och metoddiskussioner på ett tydligt sätt etiska dilemman kopplande till forskningsmässig redlighet, dokumentationsproblematik, upphovsrätt, deltagandefrågor och hållbarhet, vilket bedömarna betraktar som en styrka. I intervjuerna betonades integreringen av de etiska frågorna, både i formuleringen av forskningsfrågor och som en metodrelaterad problematik, ofta konkretiserad i workshopsammanhang, i samarbete med större företag eller i kombination med frågor om upphovsrätt. Också från handledarhåll betonades att designetiska frågor är både grundforsknings- och metodrelaterade, och högst närvarande i exempelvis etnografiskt orienterad designforskning omfattande visualisering av kroppar, förvrängning, jämförbarhet etc. Den etiska diskussionen bedöms som levande, reflekterad i flera av forskningsprojekten och avhandlingsämnena, vilka i flera fall har motiverat etisk prövning och inrättandet av ett årligt forskningsetiskt internat.

En etisk aspekt som inte på samma tydliga sätt berörs i självvärderingen är det eventuella beroendet av näringslivet och den starka kopplingen till industrin och eventuella medföljande konsekvenser. Här noterar bedömargruppen ett utvecklingsområde om inte annat för att bemöta möjliga förändringar av de ekonomiska och klimatrelaterade förutsättningarna inom textil- och modedesign. Samtidigt noteras att samtliga berörda under intervjuerna uttryckte en stor medvetenhet om problematiken. Tydligheten när det gäller konstnärlig och forskningsmässig auktoritet är stor, ingen detaljstyrning tillåts och doktoranderna uppmuntras aktivt att utveckla kritiska perspektiv, att delta i samhällsdebatt om kön och kläder etc., och att samarbeta med en idéburen sektor, inte minst genom ett ambassadörskap inom hållbart mode.

Jämställdhet

Ett jämställdhetsperspektiv beaktas, kommuniceras och förankras i utbildningens innehåll, utformning och genomförande.

Jämställdhetsarbetet beskrivs som brett och utöver de formella organen och regelverken baserat på ett medvetet val att inte arbeta med kvoteringsliknande åtgärder utan med förändring genom kunskapsspridning, och ett bemötande av alla utifrån intresse och kunskap. Mot bakgrund av de speciella förhållandena betraktar bedömargruppen detta som vällovligt, men samtidigt som ett passivt förhållningssätt.

Utbildningen präglas av en uppenbar snedfördelning med nästan uteslutande kvinnliga studerande.

Inom forskarutbildningen är samtliga elva aktiva doktorander i dagsläget kvinnor (endast två tidigare doktorander har varit män). Enligt självvärderingen tar utbildningen sin utgångspunkt i de övergripande policydokument som finns för högre utbildning nationellt och lokalt. En handlingsplan har utvecklats centralt inom högskolan och två prioriterade områden har identifierats, varav det ena är könsbundna studieval och det andra är karriärvägar. Med tanke på den aktuella forskarutbildningens uttalade obalans är detta av avgörande betydelse.

Vissa högskoleövergripande kurser anknyter också direkt till problematiken, både Jämställdhet i praktiken- baskunskaper och vägledning för jämställd undervisning och Normkritiskt förhållningssätt i högre utbildning (5 högskolepoäng). Vidare eftersträvas enligt självvärderingen en medvetenhet i handledning, vid fastställande av kursplaner och vid tillsättningar, tex. betygsnämnder. Vid intervjuerna framkom ett stort engagemang, men också delade meningar om hur jämställdhetsarbetet strategiskt bör bedrivas. Från central nivå uttalades en tydlig syn på jämställdhet som en kvalitetsfråga, vilket har motiverat lärosätet att utveckla en policy när det gäller att motverka könsbundna studieval och genom olika former av vidareutbildning öka möjligheterna att också på kortare sikt påverka rekryteringen.

Från handledar- och forskarnivå betonades vikten av normkritik och en handlingsplan för jämställdhet inriktad på att höja statusen för ett kvinnodominerat område snarare än att förändra könsbalansen. Här noterar bedömargruppen ett viktigt utvecklingsområde, inte minst utifrån den speciella situation som just denna forskarutbildning befinner sig i. Ett led i utvecklingen är i det avseendet den handlingsplan som lyfts fram i självvärderingen och intervjuer, liksom införandet av en obligatorisk kurs för personalen. Bedömargruppen rekommenderar att detta arbete prioriteras, och ser det också som mycket positivt att lärosätet i självvärderingen betonar vikten av uppföljning av fattade jämställdhetsrelaterade beslut. Genom "att föra till protokollet" när jämställdhet i olika ärenden medvetet har beaktats kan mönster och förändringar identifieras, vilket bedömarna noterar som ett positivt exempel.

För doktorandernas vidkommande beskrivs i självvärderingen frågor om genus, normkritik och maktstrukturer som ständigt närvarande, både i seminarier och kurser samt i designprojekt och forskningsarbeten. Att gå från att detta är en ständigt närvarande aspekt genom enskildas intressen, till att vara en integrerad och kvalitetsdrivande aspekt i forskarutbildningen är ett utvecklingsområde, där lärosätet har goda möjligheter genom befintliga kurser och handlingsplaner.

Uppföljning, åtgärder och återkoppling

Utbildningens innehåll, utformning, genomförande och examination följs systematiskt upp systematiskt. Resultat av uppföljningen omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Högskolan i Borås tillämpar centralt ett generellt system för kvalitetssäkring baserat på självinitierade utvärderingar med externa sakkunniga i en sexårscykel, som också leder till förslag på utveckling. Den senaste genomfördes 2014/2015 och utifrån denna utvecklades två handlingsplaner - en övergripande och en på akademinivå. Det ledde vidare till utvecklandet av en doktorandhandbok och till att de individuella studieplanerna förbättrades. Dessutom utvecklades en kompletterande målmatris för forskarutbildningen, som senare har kommit att betraktas som det viktigaste verktyget för måluppfyllelse. I målmatrisen som kompletterar de individuella studieplanerna gör doktoranden en egen skriftlig bedömning, vilken är tänkt att användas för riktade insatser. Utvärderingen ledde också till en tydligare beslutsstruktur för det gemensamma kursutbudet, som nu fastställs för två år i taget, delvis utifrån doktorandernas löpande värdering av kurserna. Detta uppfattar bedömarna givetvis som viktigt och pekar på en flexibel struktur under utveckling, och möjligtvis också på ett pågående sökande efter en grundform.

I utbildningen har också licentiatexamen införts som ett obligatorium. Uppföljningen av vilka konsekvenser det har på utbildningen och av de mål som skulle uppfyllas med hjälp av licentiatexamen, är inte tillräcklig enligt bedömargruppen. För de flesta doktorander infaller licentiatarbetet sent i forskarutbildningen, och framstår därför inte som en uppföljning efter rimlig tid. Bedömargruppen anser att det inte framstår som klart varför licentiatexamen är ett krav, och att uppföljningen av det kravet inte genomförts på ett tillfredsställande sätt.

Lärosätet verkar för att doktoranden genomför utbildningen inom planerad studietid.

De individuella studieplanerna framstår som ett centralt instrument för uppföljning och återkoppling, vilket också bekräftas i intervjuerna. Bedömargruppen uppfattar att uppdateringen av de individuella studieplanerna, som genomförs två gånger per år, kan liknas vid en rapporterings- och planeringsövning, men där fokus tycks ligga på rapportering snarare än uppföljning. Det är till exempel svårt att utifrån en individuell studieplan avgöra hur aktivitetsgraden och progressionen ser ut. Samtidigt kompletteras uppföljningen av studieplanen av de årliga seminarierna, som betraktas som en ryggrad i forskarutbildningen, ytterligare formaliserad genom obligatorisk licentiatexamen där fokus ligger på det gestaltande arbetet. I och med att licentiaten för de flesta infaller påfallande sent i forskarutbildningen finns samtidigt risken att den snarare blir ett stressmoment i förhållande till den övergripande måluppfyllelsen. Bedömargruppen noterar här att den ambitiösa seminariestrukturen därför är något som kan behöva utvärderas och följas upp.

En långtgående tvärvetenskaplighet och en kombination av bredd och djup i varje enskilt doktorandprojekt har också motiverat utvecklingen av ett delat kollegialt ansvar för forskarutbildningen. Detta delade ansvar, anser bedömarna kräver tydliga rutiner för uppföljning och återkoppling genom ett nära samarbete mellan doktorand, handledare, examinator och studierektor för forskarutbildningen. Den senare har en mycket viktig koordinerande och ur ett doktorandperspektiv stöttande funktion, vilket framkom tydligt under intervjuerna. Med tanke på mångfalden av kompetens och aktiviteter är doktorandens eget ansvar givetvis stort, men samtidigt beroende av studierektors överblick av doktorandens allmänna studie- och tjänstgöringssituation. Studierektor kan vid behov föra dialog med sektionschefen, som har personalansvar och genomför årliga medarbetarsamtal, där bland annat undervisningsbeting och handledarsituation kan tas upp. Ansvarsfördelningen framstår trots komplexiteten som tydlig för bedömarna, vilket inte minst bekräftas av doktorandernas positiva upplevelse av introduktion och anpassning till tillvaron som doktorand.

Utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Bedömargruppen ser det som positivt att lärosätet i sin självvärdering uttrycker en medvetenhet om integreringen av gestaltande/studiobaserade och teoretiska/reflekterande moment och den utmaning som ligger i det. Det är också positivt att de svagheter som noterades i den självinitierade utvärderingen för fyra år sedan har följts upp, framför allt genom en tydligare utformning av och rutiner för användandet av individuell studieplan och en tydligare kursstruktur. Kursutbudet har förtydligats, både högskoleövergripande och på forskarutbildningsämnesnivå. Den senare genom utvecklandet av en 2-årig obligatorisk kurscykel, vars struktur och relevans i förhållande till det specifika forskarutbildningsämnet däremot ännu inte framgår tydligt. Kursutbudet är enligt bedömargruppen en aning begränsat, men omfattar både ämnesteoretisk fördjupning, metodkännedom och språklig och pedagogisk kompetensutveckling. Utbudet kompletteras vidare genom ett riktat samarbete med andra lärosäten, både nationellt och internationellt. Inte minst det senare är här att betrakta som en styrka. Bedömargruppen noterar samtidigt att kursutbudet i sin helhet är ett utvecklingsområde. Ett utvecklat kursutbud skulle kunna bidra till att överbrygga den klyfta som noterats mellan det studiobaserade, konstnärliga experimenterandet och det diskursiva begreppsliggörandet.

Vad gäller värderingar och förhållningssätt är forskarutbildningsämnet, textil- och modedesign, genom sin koppling till både industriell utveckling, resursproblematik och identitetsfrågor sammansatt och aktuellt. Etiska frågeställningar och värderingar intar därför en central position, både i specifika kurser, i handledning och i seminarier. Flera av doktorandprojekten utgår också ifrån etiskt orienterade eller normkritiska frågeställningar, vilket skapar goda förutsättningar för måluppfyllelse när det gäller att värdera och kritiskt reflektera.

Jämställdhetsproblematiken är också mycket central, och en särskild prioritering sker i beslutssammanhang för att bemöta könsbundna studieval och karriärvägar. Här noterar bedömargruppen en viss brist på samsyn och därmed ett utrymme för intensifierad debatt och fortbildning. Utifrån sina speciella förutsättningar har forskarutbildningen stora möjligheter att bidra till förståelsen av jämställdhet som en kunskapsrelaterad kvalitetsfråga och därmed konstruktivt påverka utvecklingen både på kort och på lång sikt.

I fråga om uppföljning, åtgärder och återkoppling noterar bedömargruppen i både självvärdering och i intervjuer en långtgående medvetenhet. En tydlig ansvarsfördelning och uppföljande dialog finns mellan handledare, studierektor och sektionschef om doktorandens studiesituation. Rutiner finns för handledarbyte, även om det med nuvarande handledartillgång kan vara svårt att förverkliga, liksom rutiner för individanpassning av institutionstjänstgöringen. Bedömargruppen vill här särskilt lyfta fram koordinationens betydelse, den tydliga ambitionen att utveckla en sammanhållen stödstruktur runt den enskilda doktoranden, liksom den exemplariska introduktionen av nya doktorander i miljön som positiva exempel.