Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet inklusive dess vetenskapliga metodik.

Den allmänna studieplanen för ämnet design betonar för både den generella och den konstnärliga examen vikten av dialog om praktikbaserade, teoretiska och samhällsrelaterade frågor. Av den allmänna studieplanen samt av självvärderingen och intervjuer framgår det att institutionen lägger vikt vid ett praktikbaserat och konstnärligt inriktat förhållningssätt till ämnet design som tar upp samhällsrelaterade utmaningar både på ett socialt och materiellt plan. Självvärderingen betonar också att detta kan inbegripa både forskning om, för och genom design. Av de allmänna studieplanerna framgår att de två examina betraktas som konstnärliga, men att det för den konstnärliga examen läggs vikt vid att doktorandens arbete är tydligt positionerat inom det konstnärliga forskningsområdet. De två examina skiljer sig främst med avseende på det självständiga arbetet, som för den generella examen består i en doktorsavhandling som motsvarar 150-180 högskolepoäng och för den konstnärliga examen "ett dokumenterat konstnärligt forskningsprojekt" med motsvarande omfattning.

Den sammanhållna utbildningen ger doktoranderna möjlighet att välja mellan konstnärlig och generell examen relativt sent i doktorandprogrammet (fram till 50 procentseminariet) och erbjuder gemensamma kurser och en gemensam utbildningsmiljö för doktorander som följer dessa två olika examensspår. Detta förefaller bedömarna som välmotiverat i ljuset av den nära kopplingen mellan de allmänna studieplanerna för en konstnärlig respektive en vetenskaplig examen. Institutionen bör däremot överväga hur doktoranderna ska bli tillräckligt bekanta med den kunskap och de metoder som är knutna till deras specifika forskningsfält, inklusive vad det innebär om detta är konstnärligt respektive vetenskapligt. Tydliggörandet av detta betraktar bedömarna således som ett utvecklingsområde.

Genom den gemensamma forskarskolan vid den konstnärliga fakulteten får doktoranderna vid institutionen en gemensam introduktion till "reflektivt skrivande", "forskningsmetoder och forskningsdesign" och till den konstnärliga forskningens särskilda kunskapsproduktion ("kunskapande"). Dessutom ingår som en fjärde grundkurs en öppen process med terminsvisa seminarier och workshoppar som knyter an till doktorandens egna projekt och aktuella forskningsfrågor. Forskarskolans kurser framstår för bedömargruppen som välmotiverade och väl utformade med goda möjligheter för doktoranderna att själva presentera och diskutera ämnen som är av relevans för de egna projekten. Institutionen erbjuder också en gemensam tvärvetenskaplig kurs som täcker in de forskningsämnen som erbjuds av institutionen (design, konsthantverk) med titeln Mapping the research field of the project. Denna kurs är inriktad på att introducera doktoranderna till designforskning och närliggande forskningsdiscipliner genom kartläggning av doktorandernas egna projekt i förhållande till annan aktuell forskning. Detta sker i form av symposier och seminarier arrangerade av doktoranderna själva, samt produktion av och återkoppling på egna texter. Den institutionsspecifika kursen lyfts i självvärderingen fram som särskilt viktig för att skapa en gemensam kunskapsmiljö mellan institutionens doktorander, och det framgår dessutom att det finns ett önskemål bland doktoranderna om fler institutions- eller ämnesspecifika kurser. Detta indikerar enligt bedömargruppen att omfattningen av den gemensamma forskarskolans kurser (totalt 30 högskolepoäng av de 60-90 högskolepoäng som krävs i allmänna studieplanen) som är obligatoriska för samtliga doktorander är tämligen stor med tanke på att dessa kurser inte adresserar ämnen eller forskningsfält specifika för design. Bedömargruppen rekommenderar därför en översyn av kursobligatoriet med avseende på möjligheterna till ämnesfördjupning och specialisering.

Sammantaget uppfattar bedömargruppen att institutionen har ett viktigt utvecklingsområde i att uppnå rätt balans mellan de kursaktiviteter som erbjuds från den gemensamma forskarskolan, kurser från institutionen och de individuella läskurserna. Denna balans bör också säkras genom att större vikt läggs på andra utbildningsmoment med tätare anknytning till doktorandernas specifika forskningsfält.

Eftersom ingen doktorand ännu examinerats baserat på den konstnärliga examensbeskrivningen och bara en av de bifogade individuella studieplanerna gäller denna utgår bedömningen från en genomgång av samtliga doktoranders individuella studieplaner. Denna genomgång tyder på att den specifika ämnesfördjupningen i metodik och innehållsrelaterade frågor typiskt sett sker i läskurser som examineras av institutionens egna seniora forskare och i viss mån även genom deltagande i kurser vid andra institutioner. Bedömargruppen ser här ett utvecklingsområde av stor betydelse för måluppfyllelse gällande kunskap och förståelse, där skillnaden bör tydliggöras mellan kursmomentens lärande i dialog med seniora forskare, och det självständiga lärandet i det konstnärliga forskningsprojektet eller avhandlingsarbetet. För de doktorander som har varit knutna till de EU-finansierade doktorandnätverken DESMA och TRADERS, verkar det som att nätverken här i viss utsträckning har fungerat klargörande. Hur det fungerar för doktorander med en uttalat konstnärlig inriktning är utifrån det begränsade underlaget däremot inte klart.

Enligt självvärderingen ska alla doktorander i forskarskolan hålla etappseminarier motsvarande 25, 50 respektive 80 procent utöver ett slutseminarium där hela avhandlingen i princip ska vara tillgänglig i utkastform. Externa opponenter deltar i dessa etappseminarier och bedömarna menar att detta är viktigt som en garanti för att doktorandernas kunskapsbredd inom forskningsämnet och insikter i forskningsfältets metoder prövas kritiskt. Bedömargruppen anser att institutionen genom etappseminarier och andra återkommande seminarier säkerställer att doktoranderna uppnår bred kunskap och förståelse av forskningsämnet.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Forskarskolans doktorander erbjuds enligt självvärderingen handledning i betydande omfattning (80 timmar per år för huvudhandledare och 40 timmar per år för biträdande handledare) och alla doktorander har förutom huvudhandledaren åtminstone en, och i majoriteten av fallen två biträdande handledare, samt en examinator knutna till sig. Forskarskolan fäster stor vikt vid att handledarna har tät kontakt med doktoranderna, och ser handledarna som viktiga för doktorandernas förståelse av sitt eget projekt i förhållande till det bredare forskningsfält som de är verksamma inom. Den stora vikt som läggs vid seminarier och workshopsaktiviteter vid institutionen framställs också i självvärderingen som en viktig ram för utbyte mellan doktorander och handledarkollegiet vid sidan av konkreta handledningsuppgifter.

Institutionen beskriver i självvärderingen en beprövad process för utformning och uppföljning av doktorandernas individuella studieplaner. Under förberedelse och uppföljning läggs tonvikten på kursaktiviteter, handledning, seminarieinnehåll, konferensdeltagande och institutionstjänstgöring, medan framstegen i det egentliga projektarbetet endast behandlas indirekt. På motsvarande sätt beskriver de individuella studieplanerna bara relativt kortfattat doktorandernas forskningsämne, och de innehåller inte någon redogörelse för forskningsdesign eller metodik.

Det är bedömargruppens intryck från genomgången av de individuella studieplanerna och från intervjuer att just forskningsdesign och metodik utgör en utmaning för flera av programmets doktorander och att metoden uppfattas som relativt fristående från forskningsarbetets ämne och problemformulering. Bedömargruppen ser därför utvecklingen av metodrelaterade färdigheter och förmågor som särskilt viktig, inte minst i relation till den konstnärliga examen. De återkommande obligatoriska etappseminarierna med externt inbjudna opponenter, samt doktorandernas deltagande i förberedelser och genomförande av seminarier och workshoppar i samband med kursaktiviteter innebär däremot att doktoranderna under utbildningens gång får upprepade tillfällen att redogöra för och få återkoppling på forskningsarbetet, vilket bedömargruppen ser som positivt.

Institutionen lägger vikt vid att doktoranderna får möjlighet att delta i konferenser och har avsatt en tydlig budget för detta ändamål. Det framgår av de individuella studieplanerna att den här möjligheten ofta används, och att en del av konferensdeltagandet sker utan att doktoranderna deltar i doktorandsamtal, workshoppar eller liknande. I bedömargruppens genomgång av individuella studieplaner framkommer att konferensdeltagande i flera fall betraktas som likvärdigt med kursdeltagande, och kurspoäng delas ut för sådant deltagande. Bedömargruppens rekommendation är att konferensdeltagande inte ska räknas som likvärdigt med kursdeltagande, med mindre än att dessa moment struktureras med hjälp av en kursplan och lärandemål, samt kursansvarig seniorforskare.

Till skillnad från ordinarie konferensdeltagande framstår deltagande i sommarskolor, workshoppar och seminarier som erbjuds i samband med stora forskningsnätverk som DESMA, TRADERS och Mistra Urban Futures särskilt relevanta. Bedömargruppen uppfattar dessa aktiviteter som både ämnesmässigt och metodiskt produktiva för de enskilda doktorandernas projekt.

Genomgående för i stort sett samtliga doktorandprojekt inom programmet är att doktoranderna inom ramen för forskningsplattformar och nätverk är involverade i en aktiv dialog med sammanhang utanför universitetsmiljön. Det framgår av intervjuerna att det ses som centralt att kontakten med det professionella konst- och designfältet ska kunna bibehållas under forskarutbildningen. Av självvärderingen, individuella studieplaner och intervjuer att döma bidrar denna dialog till en utvecklad reflektion över en design- och designforskningspraktik i stark förändring, men den är också en del i karriärplaneringen. Det framgår också av både de individuella studieplanerna och av intervjuerna att kopplingen till praktiken för många bidrar till splittring och försvårar möjligheterna att slutföra utbildningen inom utsatt tid. Det är bedömargruppens uppfattning att en tät dialog med en professionell designpraktik är relevant och nyttig. Samtidigt är det, för progression och fördjupning i de enskilda doktorandprojekten, avgörande att doktoranden är engagerad till 100 procent, och att institutionen bara under särskilda omständigheter tillåter doktorander att vara professionellt engagerade vid sidan av sitt doktorandprojekt.

Längre utbytesvistelse vid andra institutioner ingår inte som systematiskt inslag i doktorandernas utbildningsprogram. I och med institutionens omfattande nationella och internationella forskningsnätverk förekommer det ändå att doktoranderna kan erbjudas en sådan möjlighet. Exponering för en annan forskningsmiljö under en längre period kommer, enligt bedömargruppens uppfattning, givetvis att bidra till doktorandernas förståelse för hur deras eget projekt kan inordnas i ett vidare designforskningssammanhang.

Doktorandernas tjänstgöring vid institutionen bedöms i självvärderingen vara av väsentlig betydelse för att skapa ett samband mellan forskning, forskarutbildning och utbildning, i synnerhet på masternivå. Institutionen prioriterar att erbjuda doktoranderna högskolepedagogiska kurser som kan göra dem kvalificerade att bedriva undervisning. En granskning av de individuella studieplanerna visar också att i synnerhet de doktorander som har en tematisk anknytning till masterprogrammen har bidragit till utbildningarna i betydande utsträckning. Vid en samlad bedömning framstår doktorandernas bidrag till undervisningen vid institutionen ändå som ganska utspridda och präglade av sporadiska insatser. Enligt bedömargruppen finns det därför outnyttjade möjligheter att integrera doktoranderna i större utsträckning med utbildningsaktiviteter vid institutionen och att låta doktorandernas praktikbaserade och konstnärliga infallsvinkel få ökat utrymme.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Doktorandernas intellektuella självständighet, forskningsintegritet och förmåga att göra forskningsetiska bedömningar tränas och prövas både genom deras aktiva medverkan med egna presentationer i seminarieaktiviteter i samband med institutionens kurser och genom de återkommande etappseminarierna. Självvärderingen lyfter dessutom fram specifika seminarier om etik som behandlar både forskningens betydelse för samhället samt forskningsintegritet och plagiering inom det enskilda projektet. Flera av doktoranderna har också publicerat i kollegialgranskade sammanhang som en del av sina doktorandstudier och har därmed haft möjlighet att testa sitt arbete mot en relevant kollegial fackgranskning.

Profileringen av forskarutbildningen mot i första hand "konst och politik" ger forskningsetiken en central position. För vissa doktorander, som arbetar med fältstudier har etikprövning av de enskilda studierna utförts, och institutionen överväger om en sådan etikprövning kan vara relevant i större utsträckning framöver. Denna forskningsetiska medvetenhet ser bedömarna som positiv, men menar samtidigt att forskningsetiska aspekter inte kan ses isolerade från forskningsmetodiska perspektiv och avväganden. Bedömargruppen noterar här ett viktigt utvecklingsområde som handlar om att genom kursutbud och i seminarieverksamhet betona designforskning och specifikt forskningsmetodik ur ett etiskt perspektiv. Dessutom efterlyser bedömargruppen en större tydlighet i de specifika etiska frågeställningar som följer med konstnärlig forskning, inklusive sådant som integritetsproblematik, citeringspraxis och immaterialrätt, och hur den konstnärliga forskningens etik förhåller sig till konstens etik och etik i stort.

Bedömarna tolkar självvärderingen och intervjusvar som att det vid institutionen och inom ramen för forskarskolan finns en strävan att uppmuntra doktorandernas självständighet och förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Ett stort ansvar tycks däremot vila på doktoranderna själva för att etablera en relevant forskningspraxis, enligt bedömargruppens uppfattning. Bedömargruppen anser att en större tonvikt på doktorandernas deltagande i större forskningssammanhang, där de kan ha en kontinuerlig dialog och delta i exempelvis gemensamma publikationer med seniora forskare. Det skulle kunna stödja doktoranderna att förstå och utveckla en forskningspraktik som stämmer överens med den större forskningsmiljö som de är en del av. Det är sammantaget ändå bedömarnas uppfattning att utbildningen säkerställer doktorandernas värderingsförmåga och förhållningssätt.

Jämställdhet

Ett jämställdhetsperspektiv beaktas, kommuniceras och förankras inte i utbildningens innehåll, utformning och genomförande.

Jämställdshetsperspektivet behandlas om än kortfattat i självvärderingen. Självvärderingen hänvisar till allmänna policyer för området inom hela Göteborgs universitet, och nämner också att jämställdhetsproblematiken har avhandlats på en personaldag med inbjudna bidrag från Högskolan för scen och musik. Samtidigt saknas det i självvärderingen ett resonemang om hur jämställdhetsperspektivet förankras i forskarutbildningen som helhet.

Lärosätet visar en medvetenhet om den obalans som finns i de olika personalkategorierna, men verkar mindre medvetna om effekterna av detta på forskarutbildningen som sådan.

Bedömarna saknar således en analys av vad den ojämna könsfördelningen (doktorandgruppen utgörs av tio kvinnor och två män) innebär för miljön eller funderingar om hur jämställdhetsfrågor kan aktualiseras genom utbildningens organisation och utformning. Bedömarna menar att det återstår för lärosätet att utveckla en aktiv strategi för rekryteringen av nya doktorander och handledare. På det hela taget menar bedömargruppen att jämställdhet bör kunna spela en större roll i doktorandutbildningens innehåll, utformning och genomförande eftersom den har anknytning till områden som ofta har en ojämn könsfördelning både bland forskare och utövare.

Det läggs vikt i självvärderingen vid att en stor del av doktoranderna hanterar köns- och normkritik i sina egna projekt och att frågor med anknytning till jämställdhet därför får betydande uppmärksamhet i doktorandmiljön, bland annat genom att jämställdhet utgör ett tema inom seminarieverksamheten. Det är enligt bedömarna positivt, och ger möjlighet att i seminarier och andra utbildningssammanhang lyfta jämställdhet som en del av utbildningen. Det saknas däremot en tydlighet i beskrivningen av hur jämställdhet systematiskt kan integreras i forskarutbildningen.

Uppföljning, åtgärder och återkoppling

Utbildningens innehåll, utformning, genomförande och examination följs systematiskt upp. Resultat av uppföljningen omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Sammantaget anser bedömargruppen att utbildningens innehåll, utformning, genomförande och examination följs upp systematiskt på flera olika plan och i flera sammanhang. Institutionen har en relativt komplex organisation kring doktorandutbildningen, där doktoranderna följs både i den fakultetsbaserade konstnärliga forskarskolan, i institutionens egen regi av studierektor och handledarkollegiet samt när det gäller arbetsmiljö av linjeledningen vid enheten för design. Det är denna enhet inom Högskolan för konst och design som doktoranderna är knutna till. Inom dessa olika organisatoriska sammanhang görs en uppföljning av doktorandernas individuella studieplaner, av etappseminarier och av doktorandernas institutionstjänstgöring. Dessutom är doktoranderna i vissa fall knutna till forskningsnätverk eller projekt som också ställer krav på och följer upp doktorandernas arbete. Institutionen bedriver således ett omfattande arbete med att kvalitetssäkra och utveckla forskarutbildningen, och detta arbete stöds av en strategisk prioritering av forskning och forskarutbildning.

Utifrån de tillgängliga individuella studieplanerna och självvärderingen anser bedömargruppen att arbetet med att följa doktoranderna i huvudsak är välorganiserat. Både självvärderingen och intervjuer visar att institutionen även på ledningsnivå har tydligt fokus på forskarutbildningen och utvecklingen av forskningsmiljöerna vid institutionen. Planering och uppföljning genom de individuella studieplanerna har enligt självvärderingen utvecklats och preciserats. Däremot är den enda individuella studieplanen som bifogats för konstnärlig examen (licentiat påbörjad 2014, ännu inte avslutat) knapphändig både när det gäller inriktning och progression. Andra studieplaner visar samtidigt att kursutbud, seminarier och liknande kontinuerligt anpassas utifrån doktorandernas behov, exempelvis genom inrättandet av speciella läskurser eller seminarier om särskilda ämnen, vilket är positivt. Samtidigt menar bedömargruppen att den komplexa organisationen gör det svårt att utröna var ansvaret för upprättande, revidering och uppföljning av de individuella studieplanerna ligger. I självvärderingen tas arbetet med studieplanerna upp både i en redovisning av måluppfyllelse och under uppföljning, återkoppling och utvärdering, men utan att någon entydig beskrivning ges av ansvarsfördelningen mellan huvudhandledare, prefekt, studierektor med flera, och i vilket organ de individuella studieplanerna faktiskt diskuteras.

Uppföljningen av individuella studieplaner sker enligt självvärderingen en gång om året och handledarkollegierna, både fakultetens och institutionens, är tillsammans med utnämnda examinatorer involverade i denna process. Bedömargruppen tolkar det ändå som att ett stort ansvar i slutändan vilar på studierektor för gäller den slutgiltiga uppföljningen och återkopplingen. Bedömarna anser det viktigt att kvalitetssäkringen är samlat hos en relativt begränsad grupp, men finner det oklart om så är fallet och hur ansvaret för uppföljningen formellt är strukturerad. I självvärderingen hänvisas när det gäller ansvar för forskarutbildningen till den formella linjeorganisationen utan att denna tydliggörs. I självvärderingen antyds att studierektorn har ett formellt och långtgående ansvar när det gäller uppföljning, men fördelningen av ’övergripande ansvar’, ’visst ansvar’, ’kvalitetsansvar’, och ’övergripande granskning’, i organisationen är oklar. Bedömarna menar också att det i sammanhanget är problematiskt att rollen som studierektor hanteras av en person som samtidigt är huvudhandledare till två doktorander och rekommenderar institutionen att införa vissa förändringar i rutinerna för detta framöver. I relation till den sammansatta strukturen ser bedömargruppen detta som ett viktigt utvecklingsområde inom uppföljning och återkoppling och rekommenderar ett tydliggörande av relationen mellan studierektorrollen, institutionens kärngrupp och handledarkollegium samt forskarskolans kollegium.

Lärosätet verkar för att doktoranden genomför utbildningen inom planerad studietid.

I självvärderingen beskrivs genomströmningen i relation till andra jämförbara forskarutbildningar inom lärosätet som god med en bruttostudietid på 6,5 år och en nettostudietid på 4,4 år för de sex doktorander som examinerats 2011-2016. En uppskattning utifrån samtliga bifogade individuella studieplaner ger delvis en annan bild. En betydande andel av doktoranderna har enligt studieplanerna svårt att färdigställa sitt avhandlingsarbete eftersom de inte lyckats slutföra utbildningen under den period de haft finansiering. För fem av de totalt tolv doktorander uppges i den individuella studieplanen att "försörjning saknas" eller att doktoranden är "yrkesverksam utan anknytning till forskarutbildningen". En av dessa doktorander skrevs in redan 2000 och en annan 2006. För ytterligare en doktorand uppges att "studiefinansiering saknas", men personen är ändå 100 procent verksam. Det betyder att av tolv doktorander har fem en oklar anknytning eller aktivitetsgrad. Aktivitetsgrad är också enligt bedömargruppens uppfattning en aspekt som är motsägelsefullt hanterat i de individuella studieplanerna. Vad som kan utläsas är ändå att flera doktorander under perioder bedriver en yrkesutövning vid sidan av forskarutbildningen. Detta förhållande är enligt bedömargruppen problematiskt och påverkar i de flesta fall måluppfyllelse och genomströmning negativt. Samtidigt visar de genomförda intervjuerna att åtminstone kärngruppen av handledare är medvetna om detta och att institutionen strävar efter att doktoranderna ska vara 100 procent engagerade i sin forskarutbildning. Uppföljningen av genomströmningen ser bedömargruppen därför som ett utvecklingsområde, vilket omfattar tydliga åtgärder för doktorander som inte längre har finansiering.

Utformning, genomförande och resultat

Tillfredställande

Vid en samlad bedömning framstår utbildningen inom ämnet som väl organiserad. Utbudet av allmänna kurser, seminarie- och workshopaktiviteter är omfattande på ett sätt som säkerställer ett bra utbyte doktoranderna emellan, såväl som mellan doktorander och handledare. Samordnade satsningar på forskarutbildning genom den fakultetsbaserade forskarskolan och omfattande nätverkande har skapat goda förutsättningar för måluppfyllelse inom kunskap och förståelse. Institutionen bör däremot uppmärksamma den totala omfattningen av obligatoriska aktiviteter, liksom förhållandet mellan kurser och seminarieaktiviteter som betonar breda och allmänna frågor och tillvägagångssätt, med kurser och seminarier som är mer målinriktade och specifikt behandlar särskilda forskningsområden med tillhörande metoder. Ett alltför brett utbud kan riskera att ta alltför mycket av doktorandernas tid i anspråk. Det kan begränsa möjligheterna till fördjupning, liksom möjligheterna att tydligt profilera de två olika examina - generell respektive konstnärlig - som forskarutbildningen omfattar.

När det gäller färdighet och förmåga finner bedömargruppen att institutionen genom etappseminarier och stöd till konferensdeltagande ger doktoranderna möjlighet att presentera och diskutera forskning och forskningsresultat med seniora forskare och forskningssamhället i stort. Däremot finner bedömargruppen att institutionen i högre grad bör uppmärksamma hur doktorandernas forskning kan planeras och genomföras i en mera kontinuerlig dialog med seniora forskare, och i synnerhet hur detta kan understödja doktorandernas arbete med forskningsdesign och forskningsmetodik, särskilt med avseende på konstnärlig forskning. Institutionen bör också vara uppmärksam på hur institutionstjänstgöringen i högre grad kan säkerställas så att doktoranderna ges möjlighet att utvecklas pedagogiskt utifrån sitt specifika forskningsområde.

Sammantaget uppfattar bedömargruppen att institutionen har ett viktigt utvecklingsområde rörande kvalitetssäkringen av enskilda doktoranders utbyte med externa forskarmiljöer inom sitt specifika område. Ramverket för sådana utbyten finns på plats, men tätare granskning och uppföljning med fokus på forskningsdesign och metodik i samband med genomgången av de individuella studieplanerna kommer att vara relevant för en fortsatt positiv utveckling av doktorandutbildningen. Förutsatt att doktorandutbildningen inom ämnet fortsätter att förnyas anser bedömargruppen däremot att utbildningen i tillfredställande grad säkerställer att doktorandernas färdighet och förmåga.

När det gäller värderingsförmåga och förhållningssätt konstaterar bedömargruppen att institutionen arbetar aktivt med att uppmuntra doktorandernas självständighet och förmåga till en saklig och forskningsetiskt godtagbar forskningspraxis. Institutionen lägger vikt vid forskningsetisk prövning i de fall doktoranderna deltar i fältarbete och liknande. Bedömargruppen anser däremot att institutionen och forskarskolan bör uppmärksamma kopplingen mellan forskningsmetodologiska och forskningsetiska aspekter ytterligare, för att på så sätt stödja de enskilda doktorandprojekten i deras ambition att anta komplexa samhällsutmaningar.

Institutionen behandlar jämställdhetsperspektivet relativt kortfattat i sin självvärdering och i ljuset av den skeva könsfördelningen bland doktoranderna och den generellt skeva könsfördelningen bland forskare och utövare inom designområdet borde institutionen tydligare beakta jämställdhet i utbildningens innehåll, utformning och genomförande. Bedömarna anser inte att bedömningsgrunden jämställdhet är uppfylld och att det är ett utvecklingsområde för institutionen.

När det kommer till uppföljning, åtgärder och återkoppling har både forskarskolan och institutionen ett relativt välorganiserat, men samtidigt mycket komplext arbete för kvalitetssäkring och utveckling av doktorandutbildningen. Bedömargruppen finner att institutionen bör uppmärksamma den sammansatta organisationen med många involverade i utbildningen för att därigenom säkerställa ett tydligare handlingsutrymme och en tydligare ansvarsfördelning. Ett viktigt utvecklingsområde är uppföljning av doktorandernas progression och aktivitetsgrad och säkrandet av att utbildningen kan genomföras inom föreskriven tid. I detta sammanhang bör institutionen också se till att det inte finns dubbla roller där seniora forskare är ansvariga för både handledning och övergripande återkoppling och uppföljning.