Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna vetenskapliga och pedagogiska kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens volym, innehåll och genomförande på kort och lång sikt.

Den vetenskapliga forskarutbildningen i Konst, teknik och design vid KTH, genomförs i samverkan med Konstfack. Utbildningen är relativt nystartad, då den första kullen antogs 2014 och ingen doktorand har ännu utexaminerats. KTH har examenstillståndet och kvalitetsansvaret för utbildningen, medan Konstfack är den designbaserade miljön för doktoranderna. Utbildningen omfattar totalt sju doktorander. Forskarutbildningsämnet är flervetenskapligt med fokus på hållbar samhällsutveckling, där konst, teknik och design anger de vetenskapliga förhållningssätt som utgör ramverket.

I självvärderingen lyfts en kärngrupp som dels består av de aktiva handledarna, dels de programansvariga. Dessutom redovisas en relativt stor och bred yttre krets av personal, men det är inte tydligt för bedömarna på vilka sätt de är knutna till forskarutbildningen. Sammanlagt identifieras i tabellunderlaget tretton aktuella handledarresurser, varav fem är knutna till Konstfack, fem till KTH och övriga är knutna till andra lärosäten. Fem av handledarresurserna är huvudhandledare, varav två på Konstfack och tre på KTH, till de sju doktoranderna. I den vidare kretsen finns ytterligare elva forskare, varav sex på Konstfack och fem på KTH. Den faktiska tillgängligheten för doktoranderna till dessa övriga forskare framgår inte av självvärderingen. Från självvärderingen kan utläsas att huvudhandledarna kommer från fyra olika institutioner, varav tre är på KTH. Dessa tre är aktiva vid olika skolor inom KTH, varav några närvarade vid intervjun. Det är gruppens bedömning att persongalleriet avspeglar den tvärvetenskapliga ambition som finns för forskarutbildningen.

I självvärderingen lyfts fram att KTH gjort avkall på kravet på docentkompetens när det gäller huvudhandledarna från Konstfack. Huvudhandledaren ska uppfylla KTH:s krav på docentkompetens eller vara disputerad professor anställd på Konstfack. Vidare bestämdes, i en överenskommelse mellan KTH och Konstfack, att varje doktorand ska tilldelas handledare från bägge lärosätena, vilket innebär att KTH gör avsteg från principen att huvudhandledare måste ha docentkompetens och vara anställd till minst 20% på KTH. I överenskommelse med forskarutbildningsansvarig på skolan för Arkitektur och Samhällsbyggnad åberopas istället "särskilda fall", vilket innebär att person som är disputerad och professor på Konstfack kan godkännas som huvudhandledare.

I praktiken, enligt tabellbilagan, innebär det att en av de två huvudhandledarna på Konstfack inte har docentkompetens (denne handleder två doktorander), och två av fem är bihandledare utan docentkompetens. Den enda docentmeriterade på Konstfack har bara huvudhandledaransvar.

I självvärderingen konstateras att handledarna uppmuntras och erbjuds möjlighet att genomgå handledarutbildning. Nya och blivande handledare har erbjudits plats på KTH:s handledarutbildning eller uppmuntrats söka motsvarande vid andra lärosäten. Konstfack säger sig nu undersöka möjligheterna att stärka och utveckla kraven på handledarutbildning och egna högskolepedagogiska kurser. I självvärderingen beskrivs inte hur uppföljning av detta görs för att se till att alla huvudhandledare genomgår handledarutbildning, eller har erforderlig utbildning och kompetens. Positivt i sammanhanget är att det har funnits sammankomster mellan Stockholms konstnärliga högskolor kring handledning inom konstnärlig forskning, som bidragit till Konstfack såväl som KTH. I självvärderingen konstateras samtidigt att deltagandet i dessa varit blandat och obalanserat mellan lärosätena.

Under intervjun framgick inte heller om det fanns någon strategi att säkerställa en ökad volym docentkompetenta handledare på Konstfack. Med tanke på att fyra av de fem som inte har docentkompetens befinner sig på Konstfack (av Konstfacks totalt fem redovisade handledarresurser), och att lärosätet i självvärderingen hänvisar till ett avtal som är under färdigställande, upplever bedömarna det oroande att detta inte tagits upp som ett utvecklingsbehov.

Sammantaget saknas inte möjligheter till handledning för doktorandgruppen, ur det nätverk som är distribuerat över många institutioner. Däremot menar bedömargruppen att utveckling av den pedagogiska kompetensen inte har getts tillräcklig vikt. Gruppens bedömning är således att det inte saknas handledarkompetenser, men att tillgången till docentkompetenta handledare är obalanserad mellan Konstfack och KTH.

Forskarutbildningsmiljö

Forskningen i den aktuella miljön har inte en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

I självvärderingen framgår det att den grundläggande idén för utvecklingen av programmet har varit att erbjuda en miljö som samlar resurser från både KTH och Konstfack, med den dagliga verksamheten förlagd till Konstfack. Det framgår av intervjuer och i viss utsträckning också av självvärderingen att ambitionen varit att denna miljö även skulle utgöra en gemensam forskningssatsning med aktiv medverkan av seniora forskare. Utifrån de bifogade publikationslistorna bedriver enskilda forskarna vid KTH och Konstfack forskning inom sina respektive områden som bedömargruppen uppfattar vara av tillräcklig kvalitet, men ingenting tyder på att denna forskning bidrar till en gemensam forskningsmiljö.

I uppbyggnadsskedet har utbildningen byggt strukturer så att det finns aktiva personer på båda lärosätena i samverkande uppgifter, programansvarig på det ena lärosätet och studierektor på det andra. Alla doktorander har handledare från båda lärosätena. Som mekanism för att tillsammans driva den gemensamma utvecklingen finner bedömargruppen detta lovvärt. Bedömarna anser också att det är en god ambition att använda resurser på ett smart och effektivt sätt, men det ställer också höga krav på koordination och samverkan.

I självvärderingen läggs mycket fokus på att beskriva och reflektera över det interna arbetet mellan kollegorna på de olika institutionerna. I självvärderingen och intervjuerna framgår tydligt att forskarutbildningsmiljön mötts av utmaningar under utvecklingen och fortfarande dras med stora utmaningar. Bedömargruppen ser det som positivt att utbildningen visar en medvetenhet om detta genom att ta upp en del av dessa utmaningar i självvärderingen.

Den dagliga forskarutbildningsmiljön är tänkt att vara Konstfack, och i både självvärderingen och intervjuerna framgår att KTH-baserade forskare inte självklart befinner sig i den dagliga miljön, för att delta i utformningen av en forskarutbildningsmiljö eller bidra till en levande forskningsmiljö. Det framgår inte för bedömarna hur utbildningen har tänkt åstadkomma en levande miljö, om dessa forskare i huvudsak är verksamma på distans. I den allmänna studieplanen och i självvärderingen beskrivs utbildningen som uttalat tvärdisciplinär. I intervjuerna framträder diametralt olika uppfattningar om forskarutbildningsmiljön från de olika intervjugrupperna, vilket understöds av självvärderingens reflektioner över utmaningar för forskarutbildningen att förena konstnärliga och vetenskapliga förhållningssätt med avancerade kunskapsteoretiska och metodologiska perspektiv. Allt i från att den är rik och berikande till att det i princip inte finns någon forskarutbildningsmiljö alls. Bedömarna anser därför att forskarutbildningsmiljön inte är tillräcklig för det dagliga arbetet för doktoranderna som grupp.

Gruppen doktorander är liten, vilket i sig inte måste utgöra ett problem, men i självvärderingen lyfts att åtminstone tre av doktoranderna är bosatta på annan ort. För en av doktoranderna, som är knuten till skolan ITM (Industriell teknik och management) på KTH råder oklarhet i självvärderingen om hen har sin arbetsplats på KTH eller på Konstfack. Den dagliga miljön består som mest av tre doktorander och handledarna på Konstfack. Anknytningen mellan doktoranderna och miljön på KTH beskrivs i självvärderingen som svag. Ingen av doktoranderna undervisar inom grundutbildningen på KTH, och deltagandet på seminarier och disputationer uppges vara sporadisk. Det medför att eftersom doktoranderna inte har någon institutionstjänstgöring eller undervisning på skolan ABE (Arkitektur och samhällsbyggnad) på KTH skapas inte heller den typ av samverkan och dialoger som omger genomförande av utbildning med forskare och lärare på KTH. Under intervjuerna framkom också andra uppgifter om institutionstjänstgöringen, där utbildningens olika aktörer inte verkade vara helt överens om dess existens eller omfattning. I den dagliga miljön för doktoranderna finns inte några doktorander från andra ämnen, som skulle kunna komplettera forskarutbildningsmiljön, vilket bedömarna anser skulle kunna ha en positiv effekt.

Forskarutbildningsmiljön består som det beskrivs i självvärderingen och intervjuerna av åtminstone två miljöer: en på Konstfack och en på KTH. Intentionen har varit att skapa en miljö, men så långt har lärosätena ännu inte kommit. I självvärderingen görs ingen analys av hur denna tudelning av miljön påverkar och strukturerar den faktiska forskarutbildningen för doktoranderna, och under intervjuerna med programledning och lärosätesföreträdare stakades inte någon strategisk utveckling ut. I praktiken är det dessutom ytterligare forskarmiljöer som är en del av det som i självvärderingen beskrivs som forskningsmiljön, med två ytterligare institutioner på KTH vid två andra lärosäten och med doktorander som arbetar på distans. Därutöver finns det ett antal plattformar och nätverk med en struktur som drar åt olika håll.

I den allmänna studieplanen definieras kunskapsområdet som forskarutbildningen koncentreras kring som "hållbar samhällsutveckling och den omställning som en sådan utveckling kräver, med radikalt omtänkande av relationen mellan individ-samhälle-miljö", där konstnärlig teknik- och designforskning sätter de metodologiska ramarna. De två tydliga forskningsmiljöerna, som underbygger forskarutbildningen och som doktoranderna oavsett fokus rör sig i, är dels arkitekturforskning, dels designforskning. Enligt bedömargruppen blir den uppdelade miljön obalanserad inte enbart i relation till de tre metodologiska ramarna, utan också i relation till kunskapsområdet som ska utvecklas enligt den allmänna studieplanen. Den distansering som finns mellan miljöerna, till exempel i form av brist på deltagande i varandras miljöer, visar ytterligare hur uppdelad miljön är. Det framstår som uppenbart för bedömarna att det saknas en sammanhängande forskningsmiljö som stöder och kvalificerar den allmänna studieplanens ämne. Det profilerade forskarutbildningsämnet saknar en forskningsmiljö med erfarna forskare, som understödjer denna miljö.

Antagningen av doktorander har gjorts vid två tillfällen. Vid den första omgången antogs två doktorander finansierade från vartdera lärosätet (utlysta 2014), och i andra omgången antogs två doktorander finansierade av Konstfack (utlysta 2016). Av de tjänster som utlysts i närtid finansieras fyra av Konstfack (kommer att utlysas 2018), medan KTH/ABE uppger att de inte har några medel för att finansiera doktorander. Konstfack går utöver detta in med ytterligare finansiering för alla doktorander, så att de kan bedriva projekt i paritet med annan konstnärlig forskning i Sverige, enligt självvärderingen. Vad detta innebär, i termer av storlek på finansiering, vilka resurstyper som finansieras, eller hur denna finansiering kan åtnjutas, framgår inte tydligt av underlagen.

I självvärderingen framgår att ställtiden från utlysning till antagning är ungefär ett år, vilket i princip gör att första kullen doktorander examineras samma år som tredje kullen antas. Bedömarna saknar en analys över konsekvenserna av att både ha få doktorander och ett sådant långt tidsspann mellan antagningarna i en sådan här uppdelad och distribuerad miljö, t.ex. hur lärmoment organiseras samt hur närvaro och deltagande i miljön struktureras. Antalet doktorander är litet, sammanlagt sju, som antagits 2014, 2015 respektive 2017. Institutionen avser enligt självvärderingen att anta ytterligare doktorander under 2018. I självvärdering och intervjuer framkommer det att doktoranderna inte med självklarhet befinner sig i och deltar i skapandet av forskarutbildningsmiljön, vilket bör ställas i kontrast till den ambition som uttrycks i självvärderingen om en samlad forskarutbildningsmiljö. Bedömargruppen ser på kort och medellång sikt en stor risk med att det inte i tid antas tillräckligt många doktorander till programmet, och att det totala antalet doktorander i forskarutbildningen är litet, trots att doktorander anslutit från andra forskarutbildningar. Utifrån formuleringarna i den allmänna studieplanen och självvärderingens om att skapa en forskarutbildningsmiljö, menar bedömarna att det finns anledning för lärosätet vid rekrytering och vid medarbetarsamtal ställa krav på större närvaro i miljön, både för doktorander och för handledare.

Den analys som görs av forskarutbildningsmiljöns vidare utveckling i självvärderingen lyfter fram vikten av att inkludera fler av KTH:s miljöer. Det framgick inte tydligt för bedömarna från självvärderingen eller intervjuer om det handlar om att detta skulle ge möjlighet till fler doktorander, eller enklare tillgång till handledare och kursledare, eller integration med ytterligare doktorandprogram. Det är bedömargruppens uppfattning att en sådan strategi i stället skulle kunna späda på utmaningarna med den distribuerade obalanserade miljön, snarare än att åtgärda den. Bedömargruppen menar att det finns andra utmaningar som istället bör prioriteras, som har att göra med tydliggörande och mobilisering av forskningsmiljöerna, samt formandet av en levande forskarutbildningsmiljö.

I självvärderingen, och i flera av intervjuerna, beskrivs doktorandernas forskningsprojekt som individualistiska projekt och det framstår tydligt att dessa inte är sammankopplade i en miljö, eller får strukturella förutsättningar att bidra till en gemensam utveckling av miljön. Många inslag i och kring forskarutbildningsmiljön sker i samverkan med andra miljöer utanför lärosätena, nationellt och internationellt. Detta ger doktoranderna goda möjligheter att utveckla sin förmåga till, driva och delta i relevant samverkan utanför akademin, vilket bedömarna finner som ett gott exempel. Bedömarna upplevde att det fanns en samstämmighet i intervjuerna om att det är doktoranderna som förväntas fylla och utveckla forskarutbildningsämnet samt bygga upp forskarutbildningsmiljön genom sina egna projekt. Det som skulle kunna ses som ett innovativt grepp för att bygga upp ett samarbete mellan två akademiska institutioner runt ett antal gemensamma doktorander, uppfattar bedömargruppen i det här sammanhanget snarare som ett utslag av otillräckligt ansvarstagande. En miljö med frånvaro av seniora forskare med dedikerad forskning inom forskarutbildningens specifika ämne tvärs genom de medverkande institutionerna innebär att doktoranderna i hög grad lämnas åt sig själva.

I självvärdering och intervjuer framställs samverkan med omgivande samhälle som en integrerad del av forskarutbildningsmiljön, med alltifrån seminarier öppna för allmänheten över traditionell samverkan till fördjupade samarbetsprojekt. Isolerat från andra bedömningsgrunder uppfattar bedömargruppen lärosätets samverkan som relevant.

Sammantaget är bedömargruppens uppfattning att forskarutbildningsmiljön har ställts inför stora utmaningar och att KTH och Konstfack har goda skäl att fortsätta bygga upp forskarutbildningen, men att lärosätena snarare än att tillsammans gå till botten med utmaningarna istället antagit strategier som cementerar dessa.

Förutsättningar

Inte tillfredsställande

Bedömningsgrunden personal bedöms som tillfredsställande. Sammantaget saknas inte möjligheter till handledning utifrån det institutionsövergripande nätverk som beskrivs i självvärderingen. De finns således pedagogiska förutsättningarna för att bedriva forskarutbildning. Däremot menar bedömarna att utveckling av den pedagogiska kompetensen inte har getts tillräcklig vikt och att tillgången till docentkompetenta handledare är obalanserad mellan Konstfack och KTH, vilket betraktas som ett utvecklingsområde.

Bedömningsgrunden forskarutbildningsmiljö bedöms däremot som inte tillfredsställande, då det finns stora utmaningar i att säkerställa docentkompetenta handledare från båda lärosätena. I självvärderingen och intervjuerna presenteras inga strategiska åtgärder för att bryta upp den strukturella obalansen, och bedömarna uppfattar en liknöjdhet inför detta. Av självvärderingen och intervjuerna framträder forskning som för den enskilde forskaren och de enskilda miljöerna ger förutsättningar att erbjuda forskarutbildning och skapa en forskarutbildningsmiljö

Det saknas en särskild satsning på att bygga upp en sammanhängande forskningsmiljö, som hanterar och utvecklar de specifika ämnena inom forskarutbildningen. Som forskarutbildningsmiljön framställs i både självvärdering och intervjuer, står det klart för bedömarna att det inte rör sig om en, utan flera distribuerade miljöer. Dessa miljöer är till viss del isolerade från varandra, och doktoranderna både bygger samt utgör ämnet och miljön. Tillräckligt ansvar har inte tagits av lärosätena för att skapa en livaktig forskarutbildningsmiljö baserat på de förutsättningar som finns, och där seniora forskare och doktorander formar ämnet.

Vad gäller samverkan med omgivande samhälle är det bedömargruppens uppfattning att den är tillfredsställande.