Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer inte genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet inklusive dess vetenskapliga metodik och forskningsmetoder.

Den allmänna studieplanen framstår för bedömarna som klar i två avseenden. Dels har forskarutbildningen "hållbar samhällsutveckling, samhällsutveckling, och den omställning en sådan utveckling kräver, med ett radikalt omtänkande av relationen individ-samhälle-miljö" i fokus. Dels ska forskningsområdet "formas i dynamiska möten mellan såväl konstnärliga och vetenskapliga förhållningssätt". När det gäller hållbar samhällsutveckling, till skillnad från det dynamiska mötet, erbjuder inte forskarutbildningen det som krävs. Det saknas en operationalisering bl.a. av "hållbar samhällsutveckling" och "relationen individ-samhälle-miljö" i kurser och andra lärmoment, för att doktoranden ska kunna få förutsättningar för att tillgodogöra sig bred kunskap och förståelse inom ämnesområdet, vilket bedömargruppen ser som en allvarlig brist och ett tydligt utvecklingsområde.

Kursdelen, som den beskrivs i den allmänna studieplanen och självvärderingen, består av 60-90 högskolepoängskurser, varav 30 högskolepoäng är obligatoriska. De obligatoriska kurserna är fyra stycken. En av kurserna betraktas som områdets högre seminarium (Omtänkande forskningspraktiker i konst, teknik och design, 7,5 högskolepoäng), och en är en kurs i högskolepedagogik om 5 högskolepoäng (Högskolepedagogisk introduktion: konst och designutbildning). De övriga två är på 7,5 högskolepoäng, Vetenskapsteori och forskningsmetodik i konst, teknik och design samt Begrepp, teorier och experimentella praktiker i konst, teknik och design.

I intervjuerna framträder en bild av kurserna, vilka oftast sker i seminarieform, som de enda tillfällen i utbildningen när de enskilda doktoranderna möts och kan utbyta erfarenheter. I självvärderingen och i den allmänna studieplanen framträder inte samma bild. Bedömargruppen menar att detta speglar att forskarutbildningen inte är planerad efter de förutsättningar som skapats med en starkt distribuerad doktorand- och forskargrupp. Även om de begränsade tillfällena för kontakt mellan doktoranderna inte nödvändigtvis måste innebära en direkt negativ inverkan på doktorandernas kunskap och förståelse, finner bedömargruppen detta som oroväckande.

När det gäller det dynamiska mötet mellan förhållningssätt som stipuleras i den allmänna studieplanen, framhålls i självvärderingen kurser, individuell studieplan, etappseminarier och programråd som de mekanismer som ska bidra till måluppfyllnad inom kunskap och förståelse. I självvärderingen och intervjuerna framhålls även samverkan med andra forskarutbildningar som viktig för måluppfyllelsen, vilket bedömargruppen finner positivt eftersom det skapar doktorandsammanhang för den lilla doktorandgruppen.

Det högre seminariet som utgör en av baskurserna ("Omtänkande forskningspraktiker i konst, teknik och design") är öppen för allmänheten. Det är ett intressant upplägg, som kan skapa intressanta dialoger och fungera som ett sätt att sprida forskningskunskap. Samtidigt ser bedömarna en risk att det kan få en begränsande effekt för doktoranderna, eftersom det då inte självklart är möjligt att ägna sig åt den fördjupande dialog som är en viktig del av en forskarutbildning. I självvärderingen konstateras också att ämnesdiskussionen ofta uteblir på seminarierna, vilket bedömargruppen finner extra problematiskt eftersom självvärderingen framhåller att just seminariet ska tillgodose doktorandernas progression.

Åtminstone en kurs genomförs seminariebaserat med utgångspunkt i doktorandens eget arbete, och dialoger runt det. I självvärderingen finns ingen analys av om det beror på att de utbildningsansvariga anser att detta är bra sätt att driva lärande på forskarnivå, eller ett sätt att använda kurser för att skapa en aktiv forskarutbildningsmiljö, vilket lämnar bedömargruppen fundersam.

I självvärderingen framhålls också etappseminarierna som viktiga för forskarutbildningen. Det som beskrivs om dessa motsvarar vad som kan förväntas inom en vetenskapligt baserad forskarutbildning. Eftersom utbildningen också ska möjliggöra andra kunskapsutvecklingsformer, hade bedömargruppen förväntat sig motsvarande beskrivning av det som driver på den gestaltande delen av utbildningen, utöver att doktorander deltar i och genomför utställningar. Här finns ett tydligt utvecklingsområde.

I självvärderingen beskrivs att de två kurser som KTH från början ansvarade för, ersattes av två andra kurser från den nationella forskarskolan ResArc för de två doktorander som påbörjade sin utbildning 2017-2018. Anledningen anges vara praktisk; att ett avtal mellan lärosätena saknats. Det ges ingen ordentlig förklaring till varför ett särskilt avtal ska behövas för att KTH ska ge de kurser i en forskarutbildning som lärosätet själva inrättat för de doktorander som antagits. Däremot förs ett resonemang om att i framtiden närmare integrera forskarutbildningen med forskarutbildningen i arkitektur. Till självvärderingen har inga kursplaner för ResArc kurserna bifogats, som hade kunnat visa om lärosätet uppfyllt de mål som anges i den allmänna studieplanen med hjälp av dessa för de doktorander som påbörjade utbildningen 2017-2018. Huruvida någon av kurserna i själva verket har genomförts av någon av doktoranderna framgår inte av självvärderingen. Däremot finns noteringar i de individuella studieplanerna om att vissa doktorander har genomfört just dessa kurser som ersättning för de som anges i den allmänna studieplanen.

I självvärderingen framgår inte hur processen runt de individuella studieplanerna ser ut och fungerar. Bedömarna uppfattar att kopplingen mellan de redovisade individuella studieplanerna och de strukturerade lärmoment som utbildningen omfattar är svag.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer inte genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

I självvärderingen sätts doktorandens eget forskningsarbete i högsätet för att driva på och uppnå färdighet och förmåga. Det motsvarar även tydligt den bild som ges i flera av intervjuerna. Stora delar av denna måluppfyllelse kretsar kring informella sätt att följa och följa upp lärandet. Doktorandernas eget arbete och egna drivkrafter verkar till synes vara det som till största delen formar ovanstående färdigheter och förmågor. Till viss del pekar detta på avsaknaden av en daglig forskningsmiljö där utvecklingen av färdighet och förmåga i den starkt praktikdrivna forskningen kunde utvecklas och kritiseras i ett gemensamt strukturerat kunskapande. Bedömargruppen menar att utformningen och genomförandet av forskarutbildningen i det här avseendet har stora utmaningar i form av att balansera det enskilda lärandet med det reflekterade lärandet i en miljö som har sitt fokus på att forska och utveckla färdigheter och förmågor relaterat till forskning.

I mötet mellan vetenskapligt och konstnärligt kunskapande finner bedömarna utmaningar som berör forskningsmetodik och vetenskapsteori. Till viss del täcks detta in i befintliga kurser i utbildningen, men det verkar vara starkast i det konstnärliga praktikbaserade fältet. Bedömargruppen saknar en del av den bredd som kunde förväntas utifrån den allmänna studieplanen. I självvärderingen beskrivs också att lärosätet inte kunnat motivera varför en kurs som gavs för en bredare grupp doktorander, också var relevant för det här programmets studenter, trots att den togs fram också med just dessa studenter i åtanke.

Doktoranderna uppmuntras och får goda resurser att åka på konferenser, utställningar, etc., vilket är positivt. Det framgår av de individuella studieplanerna att den här möjligheten används, och av en del doktorander mer flitigt än andra. Konferens- och utställningsdeltagande räknas i flera fall som likvärdigt med kursdeltagande och ger kurspoäng. Det framstår däremot inte som uppenbart för bedömarna varför vissa engagemang kvalificerar till 1,5 högskolepoäng, medan andra ger 3 högskolepoäng. I de flesta fall finns en kurskod kopplad till poänggivande engagemang, men kursplanerna saknas som underlag i självvärderingen. Det är bedömargruppens mening att det är viktigt med transparens och tydlighet i samband med den här typen av examinerande moment, för god kvalitet hos forskarutbildningen och likabehandling av doktorander.

I den allmänna studieplanen framhålls att utbildningen ska bidra med en stark innovationskraft, vilket bedömarna inte anser avspeglas i utformning, genomförande eller examination. I kursplanerna täcks inte innovationskraft in på något tydligt sätt, och i övrigt tas det i självvärderingen upp som en del av samverkan. I intervjuerna uppfattar bedömarna att det här faller in bland de saker som lutar sig mot doktorandens eget arbete, med det stöd som kan skapas i stunden.

När det gäller att bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande bedöms detta i stor som tillfredsställande. I det högre seminariet och till andra publika event bjuds internationellt aktiva forskare och designer in, vilket bedömarna ser som positivt eftersom det skapar goda möjligheter till dialog och deltagande i en internationell utblick

I självvärderingen beskrivs att doktoranderna prioriterar, eller är bättre på, "görandet än skrivandet". Exakt vad det innebär för måluppfyllelse är svårt att utläsa ur självvärderingen, och ingen analys görs av vad som ligger bakom detta.

När det gäller att stödja andras lärande, har doktoranderna framförallt engagerats i undervisning på Konstfack, och inte på KTH. Lärosätena gör ingen egentlig analys av varför det har blivit så i självvärderingen. Inte heller lyfts det fram om det är något de utbildningsansvariga vill göra något åt, eller vad som i så fall skulle kunna göras. Trots ambitionen som den uttrycks i den allmänna studieplanen med samverkan mellan KTH och Konstfack når man inte fram till detta. Den obligatoriska kursen i universitetspedagogik, som beskrivs i den allmänna studieplanen och som skulle ske genom ett samarbete mellan KTH och Konstfack, har inte genomförts sedan de första doktoranderna började 2014. I självvärderingen förklaras att den skrinlades för att det var för svårt att administrera kursen i samarbete mellan KTH och Konstfack, men den är fortfarande upptagen som en obligatorisk kurs i den allmänna studieplanen. Det är gruppens bedömning att det är olyckligt att en kurs som i självvärderingen beskrivs som central, inte har getts i någon form sedan starten och inte heller ersatts, tillfälligt eller permanent, med någon motsvarande kurs från t.ex. KTHs utbud av pedagogikkurser. Enligt självvärderingen ges en kurs under 2018, vilket fortfarande möjliggör också för de tidigast antagna doktoranderna att gå kursen, vilket är positivt.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer inte genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet, och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har inte nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Den allmänna studieplanen beskriver att grunden för utbildningen är hållbar samhällsutveckling bland annat genom radikalt omtänkande. För att uppnå det borde forskarutbildningen både behöva och kräva ett tydligt inslag av att utveckla värderingsförmåga och förhållningssätt. Självvärderingen inom detta bedömningsområde utgörs, trots dess absolut centrala roll i utbildningen, av den kortast skrivna texten som i stora stycken främst är redovisande.

I självvärderingen och i intervjuerna framträder en bild av i sin praktik mycket självständiga doktorander och doktorandarbeten, vilket tränar dem i intellektuellt oberoende och integritet. Doktoranderna skapar sina egna kretsar baserat på sina intressen och forskningsprojekt. Hur detta struktureras till ett uppföljningsbart lärande redovisas inte och görs ingen direkt analys av det i varken självvärderingen eller intervjuerna. Bedömargruppen uppfattning är att den nuvarande utbildningen i inte uppfyller kraven på en fullgod forskarutbildning vad gäller intellektuell självständighet.

När det gäller forskningsetik, har det utformats så att lärandet kring detta ligger nära doktorandernas eget arbete, snarare än att vara en del av ett strukturerat upplägg. I självvärderingen lyfts det fram att det vid ett av internaten (oklart vilka doktorander som deltagit) fokuserade på forskningsetik. Det är dock bedömargruppens uppfattning att det är riskabelt att i hög grad hänga upp etikaspekten i utbildningen på enskilda doktoranders intressen och projekt, eller på enskilda insatser, särskilt när det är få doktorander som antas med långa mellanrum. Etik bör vara en tematik som de seniora forskarna tar ansvar för att strukturera upp som ett inslag i forskarutbildningen, med stöd i resurser inom etik vid lärosätena. Idén om det radikala omtänkandet, och förskjutningar av relationer människa-samhälle-miljö, som framhålls i den allmänna studieplanen kräver detta. Inte heller här anser bedömana att utbildningen motsvarar ställda förväntningarna på en forskarutbildning.

När det gäller värderingsförmåga, beskrivs den som att den utvecklas genom moment i utbildningen, t.ex. utställningar. Hur detta struktureras till ett uppföljningsbart lärande redovisas inte, eller görs någon direkt analys av i självvärderingen. Bedömargruppen identifierar här ett tydligt utvecklingsområde.

Jämställdhet

Ett jämställdhetsperspektiv beaktas, kommuniceras och förankras inte i utbildningens innehåll, utformning och genomförande.

När det gäller jämställdhet saknas det genomgående i självvärderingen och intervjuerna ett perspektiv som fokuserar på hur ett jämställdhetsperspektiv förankras i forskarutbildningen, och hur förutsättningar baserat på personal och forskarutbildningsmiljö påverkar och möjliggör detta. Enligt självvärderingen ansluter utbildningen sig till de övergripande policydokument som finns.

Enligt bifogat tabellunderlag är huvudhandledarna på Konstfack uteslutande män och på KTH är kvinnor i majoritet. I ljuset av att dessa inte är samlade i en tydlig forskningsmiljö och även forskarutbildningsmiljön är distribuerad saknar bedömargruppen, i självvärderingen såväl som i intervjuerna, en analys och en värdering av vad det innebär för forskarutbildningen i termer av förutsättningar och kvalitet. I den mån dessa kan samlas inom en forskningsmiljö eller forskarutbildningsmiljö är balansen lovvärd, men eftersom de två lärosätena har strukturerat arbetet olika finner bedömarna det önskvärt att utbildningen synliggör och arbetar med detta. Detta gäller till exempel vid säkerställande av att fler kvinnor uppnår docentmeritering för att få huvudhandledarskap samt fördelandet av administrativa roller mellan kvinnor och män.

Bedömarna noterar att det inte heller förs något resonemang kring karriärvägar för att kunna bli huvudhandledare eller bli docent, för de som ännu inte är det. Det tas vare sig upp i självvärderingen eller i intervjuerna. Inom den personalgrupp på Konstfack som redovisas i tabellunderlaget berör detta till största delen kvinnor; sju av totalt elva biträdande handledare eller möjliga biträdande handledare är kvinnor och skulle kunna komma ifråga för docentmeritering. Av de 13 disputerade som inte är huvudhandledare, som därmed skulle kunna meriteras att bli huvudhandledare, pekas endast en av de sju kvinnorna ut som möjlig huvudhandledare, och tre av de sex männen. Av de som pekas ut som möjliga huvudhandledare är alltså bara en av tre kvinnor. Eftersom KTH gjort avsteg från sitt krav på docentkompetens för forskare från Konstfack att bli huvudhandledare skapas därmed inte heller något drivande incitament för att bli docent, eller satsning för att någon ska bli docent. I sin tur innebär det att den enda vägen att bli huvudhandledare inom ämnet, med en anställning på Konstfack, är att vara disputerad och ha en anställning som professor. Bedömargruppen konstaterar att en strukturell ojämställdhet således understöds genom undantaget från kravet på docentkompetens för att vara huvudhandledare, som framförallt drabbar kvinnlig disputerad personal på Konstfack.

Flera av doktorandprojekten, som de framställs i självvärderingen och de individuella studieplanerna innefattar jämställdhetstematik. I självvärderingen framgår att flera av forskarna jobbar med teman som gränsar till eller är en del av jämställdhetsperspektivet. Det är enligt bedömarna positivt, och borde innebära möjligheter att i seminarier och andra utbildningssammanhang ta upp jämställdhet som en del av utbildningen. Det saknas däremot en tydlighet i beskrivningen av hur jämställdhet integreras, även om det underförstått skulle kunna vara starkare närvarande i en av de obligatoriska kurserna.

Uppföljning, åtgärder och återkoppling

Utbildningens innehåll, utformning, genomförande och examination följs inte upp systematiskt. Resultat av uppföljningen omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Trots att utbildningen funnits under relativt kort tid har ett antal förändringar gjorts som tyder på att det finns ett system övergripande för utbildningen som fungerar för att fånga upp både problem och behov, åtminstone vad gäller kurser i forskarutbildningen. Även om bedömargruppen kan konstatera att systemet finns och det har genomförts åtgärder, verkar systematiken för att följa upp fler och bredare frågor ännu inte finnas på plats. Systematiken kompliceras ytterligare då KTH innehar huvudansvar för kvaliteten, men kursansvar och utbildningsansvar har fördelats mellan KTH och Konstfack, samt genom att Konstfack har utpekats som forskarutbildningsmiljön.

Användningen av de individuella studieplanerna som uppföljningsinstrument verkar inte ha varit helt smärtfritt, enligt bedömargruppens tolkning av självvärderingen och intervjuerna. Dels har det skapat merarbete för den programansvariga, dels finns det passusar i självvärderingen och intervjuerna som tyder på att de inte alltid har använts på det sättet som var tänkt. Några av de individuella studieplaner som bifogats självvärderingen har inte uppdaterats under 2017, trots att det anges i dessa individuella studieplaner att de skulle ha uppdaterats under eller före 2017. Bedömargruppen ser detta som en brist i forskarutbildningens genomförande och uppföljning av densamma.

Det är inte tydligt i självvärderingen hur balansen mellan doktorandernas olika uppdrag följs upp, så att doktoranden inte blir försenad i forskarutbildningen på grund av andra uppdrag eller av otydlighet kring dessa. Stora delar av självvärderingen kring detta område fokuserar på KTH och inte på Konstfack. Det framgick även under intervjuerna att uppföljning och hantering av doktorandernas olika uppdrag inte har fungerat på ett sätt som gjort det möjligt för doktorandernas handledare att planera och följa upp.

Under programmets korta tid har fyra handledarbyten gjorts och det finns en reflektion i självvärderingen kring dynamiken i en nystartad utbildning och kring doktorandernas förväntningar och svårigheter, men bedömargruppen saknar en mer utarbetad analys i självvärderingen av de underliggande orsakerna och dess relation till kvalitet i programmet. Bedömarna finner inte heller någon värdering av den process som tillämpas vid handledarbyte.

Enligt bedömargruppen är det av central betydelse i ett sådant här komplicerat arrangemang att det för de olika ledarrollerna tydliggörs vem som hanterar vilka ärenden. Handledaransvaret måste bli tydligt för alla inblandade på samma sätt som personal-, examinator- och programansvaret. I självvärderingen anges en struktur som har tillämpats, men där roller som kanske bör hållas åtskilda har innehafts av en och samma person. Det uppges nu vara åtgärdat, men det förefaller från intervjuerna som att rollfördelningen inte är tydliggjord för alla.

I självvärderingen lyfts det fram att det under utbildningens lopp har identifierats och utvecklats en kurs som fyller en lucka i den allmänna studieplanen: "Framställning och förmedling av konstnärlig forskning". Självvärderingen beskriver att de två kurser som KTH från början ansvarade för att ge, ersattes av två andra kurser från den nationella forskarskolan ResArc, som skulle motsvara kurserna inom forskarutbildningen Konst, teknik och design. Nu är det planerat för att byta tillbaka till de ursprungliga kurserna, vilket nämns i intervjuerna och tas upp i självvärderingen, men utan vidare analys av vad det innebär för kvaliteten på forskarutbildningen eller vad det säger om kvalitetsuppföljningen i sig.

I självvärderingen beskrivs kursen "Vetenskapsteori och forskningsmetodik", som en kurs där åtgärder gjorts efter doktoranders invändningar mot kursen, framför allt att det var för mycket litteratur, för många studenter utanför Konst, teknik och design och ingen ämnesspecifik inriktning. Doktoranderna efterfrågar, enligt självvärderingen kurser som tar fasta på den programspecifika praktiken. Vilken den praktiken är framgår inte av självvärderingen eller intervjuer. Under programmets korta existens, och under de få gånger de olika kurserna i programmet getts, har det gjorts stora förändringar flera gånger. Bedömarna finner visserligen att det är positivt att vara lyhörd inför doktoranderna, men det är också viktigt att poängtera att det är de seniora forskarna som ska stå för en långsiktigt hållbar infrastruktur och riktning för forskarutbildningen.

Lärosätet verkar inte för att doktoranden genomför utbildningen inom planerad studietid.

Med hänsyn till att ingen doktorand som deltagit i programmet från början har disputerat är det inte möjligt att bedöma om lärosätet verkar för doktorandernas progression i detta avseende. Inga doktorander har hittills avslutat sin forskarutbildning. Från de individuella studieplanerna framgår däremot att några doktoranders planerade disputationsdatum har skjutits upp ett år framåt i tiden, men utan att detta kommenteras i berörda studieplaner, eller tas upp för analys i självvärderingen. Bedömarna ser vissa positiva aspekter i självvärderingen, som arbete med att skapa former för att utbildningen inte skall bli lidande av andra åtaganden. Detta visar på att tydligt arbeta med att utveckla förutsättningar för att doktorander skall kunna genomföra utbildningen inom planerad studietid är ett utvecklingsområde för utbildningen.

Utformning, genomförande och resultat

Inte tillfredsställande

Forskarutbildningens utformning och genomförande uppfyller inte de kvalitetskrav som ställs på en forskarutbildning, enligt bedömargruppens uppfattning. Den allmänna studieplanen beskriver att forskarutbildningen har hållbar samhällsutveckling i fokus, och att den ska ske i ett dynamiskt möte mellan konstnärliga och vetenskapliga förhållningssätt, genom radikalt omtänkande, och bidra med en stark innovationskraft. Den fler- eller tvärvetenskapliga inriktningen framhålls som unik för utbildningen, men understöds inte i underlagen av några beskrivna ansträngningar för att etablera en sammanhängande forskningsmiljö för det forskningsområde som pekas ut i den allmänna studieplanen. På samma sätt är det specifikt adresserade området frånvarande i form av kurser och seminarier. I stället framgår det av självvärderingen att institutionen vill låta ämnet och forskarutbildningen växa fram främst baserat på doktorandernas arbete. Det finns inget i självvärderingen eller intervjuerna som tyder på att man använt sig av någon annan flerdisciplinär forskarutbildningsmiljö som förebild eller dialogpartner, eller att man gjort en omvärldsanalys för att understödja sin position.

Detta kombineras med att ämnet och utbildningen, enligt intervjuer och självvärdering, formas av doktoranderna själva. Forskarutbildningens moment vilar i stora stycken på det doktoranderna för närvarande arbetar med och har behov av. Doktoranderna förväntas ta ansvar för att forma forskarutbildningen, vilket motiveras med att det tvärvetenskapliga angreppssättet tidigare är oprövat, och det kritiska förhållningssättet är innovativt. Kurser och seminarier anges som de tillfällen när de seniora forskarna möter doktoranderna i en forskarutbildningsvardag, och används därför också för handledning och uppföljning med doktoranderna. Bedömargruppen ser detta som ett av flera exempel på hur svag och sårbar forskarutbildningsmiljön blir med avsaknad av en livaktig forskarmiljö som bas.

Vad gäller kunskap och förståelse är bedömningsgrunden inte tillfredsställande. Det är oklart om ämnet är "hållbar samhällsutveckling" eller "konst, teknik, design". Det erbjuds inte tillräckliga möjligheter för doktoranden i form av strukturerat och informellt lärande, för att ge bred kunskap och förståelse inom ämnesområdet. Stora delar av utbildningen är inte planerad med utgångspunkt i den distribuerade miljön.

Vad gäller färdighet och förmåga är bedömningsgrunden inte tillfredsställande. Utvecklingen av kunskap och förståelse byggs till stor del på doktorandernas eget arbete och drivkrafter snarare än de seniora forskarna och en genomtänkt ämnesbaserad utveckling. Bedömargruppen saknar den bredd i form av vetenskapligt och konstnärligt kunskapande som förväntas baserat på den allmänna studieplanen. Det råder också brister kring färdighet och förmåga kring innovationskraft, som lyfts fram som specifikt för utbildningen.

Vad gäller värderingsförmåga och förhållningssätt är bedömningsgrunden inte tillfredsställande. Doktorander ges många tillfällen till att utveckla sin självständighet, men hur det omsätts till ett uppföljningsbart lärande för att uppnå intellektuell självständighet är oklart. Det lärande som görs kring forskningsetik struktureras så att det ligger nära doktorandernas eget arbete, utan att struktureras och relateras till etik som generellt ämne.

Vad gäller jämställdhet är bedömningsgrunden inte tillfredsställande. I och med att det gjorts avsteg från kravet på docentmeritering för att agera som huvudhandledare för Konstfacks handledare så har en strukturell ojämställdhet skapats, som dels påverkar karriärvägarna för Konstfacks forskarutbildade och dels påverkar forskarutbildningens kvalitet. Detta sammanfaller med att de som berörs av karriärvägarna till största delen är kvinnor. Här saknar bedömarna insikt och utvecklingsstrategier.

Vad gäller uppföljning, åtgärder och återkoppling är bedömningsgrunden inte tillfredsställande. Det finns ett system för att fånga upp problem och behov hos doktoranderna i termer av kursinsatser. Däremot saknas en systematik i den bredare uppföljningen och åtgärderna baserat på utbildningens mål och kvalitet, i relation till de olika balanserna mellan Konstfack och KTH vad gäller kursansvar, deltagande i forskarmiljö, uppföljningssystem, etc.

I de olika intervjuerna har utbildningsrepresentanterna oreflekterat helt olika bilder av vad forskarutbildningen och ämnet är. Dessa lämnar även olika bilder av målen för forskarutbildningen samt om och hur dessa mål nås. Den infrastruktur som skapats av individuella studieplaner, kurser, seminarier, etappseminarier har inte varit tillräcklig för att motsvara de krav som ställs på en forskarutbildning. Med självvärdering och intervjuerna som bakgrund, uppfattar bedömarna att lärosätena och de seniora forskarna tar för lite ansvar för utbildningen och för att försöka förstå varandras perspektiv. Bedömargruppen rekommenderar att dessa tillsammans på allvar börjar samarbeta inom sina respektive roller inom forskarutbildningen.