Arbetsliv och samverkan

Utbildningen är utformad och genomförs på sådant sätt att den är användbar och utvecklar doktorandens beredskap att möta förändringar i arbetslivet, både inom och utanför akademin

Det är av vikt att tillse att doktorander får med sig olika färdigheter från forskarutbildningen såsom undervisning, erfarenhet av administration och samverkan bortom akademin. Detta framgår tydligt av examensmålen. Enligt ansökan kommer de studerande att efter examen antingen arbeta som forskare och lärare med inriktning mot mänskliga rättigheter och demokratifrågor, eller som utredare, expertrådgivare, avancerade handläggare eller dylikt inom statliga myndigheter, internationella organisationer eller icke-statliga aktörer. Vidare lyfts i ansökan att en del av doktoranderna kan komma att gå vidare till den privata sektorn framför allt om deras avhandling fokuserat på denna sektor.

Ansökan beskriver tydligast möjligheten för en doktorand att göra institutionstjänstgöring och i vilken omfattning detta kan ske. Denna tjänstgöring kommer främst att röra sig om undervisning – om doktoranden har kompetens och intresse – samt vissa administrativa och/eller studerandefackliga uppdrag. Det är dock oklart vem som bedömer huruvida doktoranden ifråga har den kompetens som krävs för att få möjlighet att undervisa. Vid intervjuerna framkom att biträdande rektor kommer att arbeta fram forskarutbildningen och sedan ansvara för dess förverkligande.

Det finns en obligatorisk pedagogisk kurs om 2,5 högskolepoäng som ska förbereda doktoranderna för undervisning på kandidat- och mastersnivå. Denna kurs ska innehålla praktiska moment inom grundutbildningen med handledning, vilket är föredömligt. Kursen är dock ovanligt kort för att vara en högskolepedagogisk kurs.

Bedömargruppen anser att ansökan är tämligen vag vad gäller de nyutexaminerade doktorernas möjligheter på arbetsmarknaden – vare sig det rör sig om arbetsmarknaden inom eller utanför akademin. Detta tycks framför allt bero på att EHS anser att det inte kommer att vara ett problem för de nyutexaminerade utan att detta kommer att lösa sig med tiden. Ansökan är t.ex. oklar om vilka möjligheter de nyutexaminerade kommer att ha till fortsatt arbete som forskare och lärare med inriktning mot Mänskliga rättigheter och demokratifrågor. Bedömargruppen anser att det hade varit bra att få reda på hur efterfrågan på lektorer ser ut på kandidat- och mastersprogrammen framöver.

I dokumentet "Forskningsstrategi MR 2021–2025" nämns att en forskningsstrategisk insats som kommer att göras under perioden ifråga är att "aktivt initiera ämnesövergripande forskningsprojekt inom områdena Religionsvetenskap/Teologi respektive mänskliga rättigheter med utgångspunkt i EHS specifika kompetenser inom dessa båda områden." Vad detta innebär i praktiken och för doktoranders och nyutexaminerades möjligheter att fortsatt arbeta med forskning inom EHS är oklart och blev inte tydliggjort under intervjuerna.

Enligt ansökan kommer själva forskarutbildningens tvärvetenskaplighet att borga för att utexaminerade doktorer kommer att vara eftertraktade på arbetsmarknaden. Forskarutbildningen kommer att ge de studerande kunskaper och redskap som är av hög användbarhet i samtliga dessa sektorer. Detta verkar i sig troligt då många sektorer och områden efterfrågar personer med den generalistkompetens som en tvärvetenskaplig utbildning ger – både när det gäller en bred övergripande omvärldskompetens och de mer generiska kompetenserna som datasökning, analys av material, arbete mot deadline och presentation av forskningsresultat i tal och skrift. Samtidigt anser bedömargruppen att ansökan är svepande när det gäller vilka som kommer att efterfråga personer med de nyutexaminerade doktorernas kompetens. Det är i och för sig sant att tvärvetenskaplig kompetens i frågor om mänskliga rättigheter efterfrågas inom diplomatkåren, internationella organisationer, humanitära organ och i "biståndsvärlden" men det saknas en diskussion om den mycket stora konkurrens som finns i dessa sektorer. Intervjuerna lyfte det faktum att personer från masterutbildningen har fått arbete inom många sektorer i stor konkurrens med andra sökande. Det verkade dock mer vara en beskrivning av var EHS-alumner har fått arbete fram tills nu, snarare än en effekt av utbildningarnas utformning och koppling till studenternas framtida arbetsmarknad.

Ansökan liksom intervjuerna lyfter fram de kontakter som sedan länge finns etablerade mellan EHS och en mängd icke-statliga organisationer. Bland annat undervisar personer från olika organisationer återkommande på kandidat- och masterutbildningen i mänskliga rättigheter. De är också aktiva i olika seminarier etc. Detta är förstås av stor relevans för doktoranderna och har stora möjligheter att fungera som en väg in i ett yrkesliv utanför akademin.

Enligt ansökan ligger kontakterna med de icke-statliga organisationerna till grund för en kontinuerlig dialog om hur utbildningarna i mänskliga rättigheter kan svara mot en ständig förändrad kravbild hos aktörer utanför akademin. Ett exempel som nämns är ett samråd med ett flertal frivilligorganisationer om företagande och mänskliga rättigheter. Med tanke på att den privata sektorn skulle kunna vara en möjlig arbetsmarknad för de nyutexaminerade doktoranderna vore det intressant att utöka dialogen även till företagen

Många forskarutbildningar har en väl utbyggd mentorsfunktion där mentorn i slutet av utbildningen är kopplad till den sektor som den enskilda doktoranden fokuserar på. Ett strukturerat samarbete mellan EHS-doktoranderna och högskolans alumner – både inom och utanför akademin – kan också vara ett sätt att ytterligare förbereda doktoranderna för deras framtida arbetsliv. En sorts karriärplanering kan också ske mellan doktorand och handledare men detta tas inte upp i den individuella studieplanen. Detta är olika exempel på framtida förslag för EHS att jobba vidare med.

Sammantaget visar lärosätet på ett tillfredsställande sätt hur forskarutbildningen förbereder för ett arbetsliv bortom examen men också att möta förändringar och utmaningar i arbetslivet.