Arbetsliv och samverkan

Utbildningen är delvis användbar men förbereder inte studenter för ett föränderligt arbetsliv.

I ansökan och under intervjuerna framkommer att det har funnits tankar hos GPI om att det är viktigt med en dialog med arbetsliv och samhälle, vilket är positivt. Både studenter, lärare och ledning känner sig nöjda med det utbyte som finns på institutet inom detta område. Grupperna upplever exempelvis att det finns en naturlig koppling till arbetsliv genom att många olika personer på institutet (lärare, handledare, studenter) har olika roller i någon vårdverksamhet och kan på olika sätt bidra med input från den verksamhet man befinner sig i. Dock saknas i underlaget information om hur denna samverkan och dialog konkret ska se ut och hur input från arbetsliv ska nå fram och påverka utformningen av den kommande utbildningen. Att uppvisa närvaro av exempelvis en arbetslivsrepresentant innebär inte per automatik att en meningsfull dialog uppnås. I synnerhet som en sådan person kan upplevas stå i viss beroendeställning till institutet. Överlag ger ansökan och intervjuerna ett samlat intryck av att institutet, lärare och studenter utgår ifrån att en samverkan med arbetsliv sker i och med att lärare, handledare och studenter rör sig ute i kliniska miljöer och att institutet också har uppdrag hos aktörer utanför institutet. Det har inte heller framkommit några exempel på anpassningar som man redan har gjort i sin aktuella verksamhet eller i ansökan om utbildningen efter dialog med arbetslivet.

Upplägget av utbildningen ger i stället ett intryck av att vara utformad på ett sätt som baseras på terapimetodens tradition, snarare än att ha en tydlig koppling till de behov och önskemål som verksamheter på landets kliniker har. Resurserna där är mycket begränsade och efterfrågan på vård hög vilket gör att det finns en hög efterfrågan på resurseffektiva insatser som exempelvis digitala insatser, tidsbegränsade insatser och insatser i gruppformat.

Arbetslivet har vidare ett stort intresse av att anställa personal med en god kunskap om olika typer av insatser för att möjliggöra en dialog med kollegor inom ramen för behandlingskonferenser och ett utformande av vårdplaner där olika insatser måste vägas mot varandra.

Relevant samverkan sker inte med det omgivande samhället.

En tydlig struktur behövs för hur en dialog med arbetslivet kan föras och adekvata anpassningar i utbildningen genomföras. Viktigt är då att det finns flera representanter som tillfrågas, att GPI aktivt arbetar för att få input från arbetsliv snarare än att det sker av en tillfällighet när exempelvis en uppdragsutbildning genomförs eller när uppdrag om handledning diskuteras, samt att GPI säkerställer att arbetslivets representanter inte står i beroendeställning till institutet på något sätt. En sådan dialog kan gärna föras utifrån befintliga vårdprogram och nationella riktlinjer vad gäller vilka behandlingsmetoder som bör lyftas fram i utbildningen. På sikt vore det fördelaktigt om det också fanns exempel på hur man redan har genomfört anpassningar på institutet utifrån input från arbetslivet.