Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är inte välmotiverad och adekvat.

Forskarutbildningen innefattar ett antal olika områden och handledning erbjuds inom bland annat social-, arbets- och organisationspsykologi, utvecklings- och hälsopsykologi, klinisk psykologi, neuropsykologi och utbildningspsykologi. Därmed kan utbildningen anses falla klart inom ramen för forskarutbildningsämnet psykologi. En doktorand inom det förstnämnda området fokuserar i sitt avhandlingsarbete på missbruk, medan två doktorander inom det utvecklings- och hälsopsykologiska området inriktar sig mot barns utsatthet och en annan ägnar sig åt sportpsykologi. Det finns också en doktorand inom området neuropsykologi. Slutligen ägnas två doktoranders avhandlingsarbeten åt dyslexi och läsandets psykologi. Totalt är åtta doktorander inskrivna på forskarutbildningen med en tjänstgöringsgrad om mellan 50 procent och 80 procent av heltid.

Antagningskraven utesluter inte att sökande utan en grundutbildning i psykologi kan antas. Den allmänna studieplanen anger som särskilt behörighetskrav minst 90 högskolepoäng i psykologi "eller i ämnen som anknyter till utbildningen på forskarnivå i psykologi". Detta medför höga krav på forskarutbildningen när det gäller att tillhandahålla såväl bredd som djup inom ämnet psykologi. I den allmänna studieplanen adresseras dock inte den här problematiken och det tydliggörs där inte vad som krävs av doktoranden för att kunna tillgodogöra sig utbildningen och kunna utveckla fördjupad kunskap i psykologisk teori. Detta kompliceras ytterligare av det faktum att mycket få forskarutbildningskurser i ämnet erbjuds vid lärosätet. Doktoranderna får då i stället läsa fakultetsövergripande kurser, specifika kurser som ges inom andra delar av lärosätet eller sådana som erbjuds genom Nationalkommittén för psykologi.

Forskarutbildningsämnets koppling till den vetenskapliga grunden är i självvärderingen inte tydligt beskriven, vilket bedömargruppen ser negativt på. En viss förankring gentemot den vetenskapliga grunden kan möjligen sägas föreligga genom att handledarna och lärarna har stor kompetens inom psykologiämnet.

En särskild utmaning för lärosätet är enligt bedömargruppen detta att sökande kan antas till forskarutbildningen utan en grundläggande examen i ämnet psykologi, samt att samtliga handledare inte heller har en examen på grundnivå i psykologi och att det inte erbjuds några fördjupande forskarutbildningskurser i ämnet vid institutionen. Det förefaller heller inte finnas någon strategi för att säkerställa att samtliga nyantagna doktorander får de nödvändiga förkunskaperna i ämnet. Flera doktorander har förvisso en bakgrund inom psykologi samt är i vissa fall legitimerade psykologer och för dem utgör bristen på forskarutbildningskurser i psykologi inte något problem, men det skulle kunna uppstå svårigheter för doktorander med en ämnesmässig bakgrund som bara "anknyter till utbildningen på forskarnivå i psykologi". Sammanfattningsvis framstår för bedömargruppen forskarutbildningsämnets koppling till den vetenskapliga grunden inte som adekvat.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är inte adekvat och står inte i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Varje doktorand har en huvudhandledare och en biträdande handledare. Docentur erfordras för att få handleda doktorander. För närvarande finns det tre professorer och två docenter som kan vara huvudhandledare. Det finns ytterligare tre lektorer som är biträdande handledare. Personalen utvecklar sin handledarkompetens genom att lära av rutinerade handledare; de blir först biträdande handledare och skaffar sig ytterligare kompetens genom att ta intryck av den mer erfarne huvudhandledarens arbete med handledningen.

Av de 15 handledare som anges i underlaget tillhör 8 institutionen och 2 av dessa är anställda på 35 procent respektive 50 procent av heltid. Ingen av de sistnämnda är huvudhandledare. Sju av handledarna är således externa och tre av dem fungerar som huvudhandledare. Dessa externa handledare är antingen anställda eller på annat sätt anknutna till andra lärosäten men det finns inte några fastställda rutiner för att säkerställa att de har erforderlig kompetens eller kompetensutveckling. De externa handledare - varav fyra är professorer och tre är docenter - kommer från svenska universitet: Lunds universitet, Karlstads universitet och Linköpings universitet. Det är förvisso positivt att nära samverkan sker med kollegor vid andra svenska lärosäten, men det stora antalet externa handledare är oroande. Det faktum att tre av de externa handledarna också är huvudhandledare väcker frågor om huruvida doktoranderna i fråga är enbart formellt inskrivna vid Linnéuniversitetet, medan de i realiteten bedriver sina forskarstudier på annan ort.

Detta att alla handledare inte har sin huvudsakliga anställning vid Linnéuniversitetet och att några av dem företrädesvis är anknutna till andra lärosäten får bedömargruppen att ställa sig undrande till hur pass integrerade dessa är i miljön vid lärosätet. De forskningssamarbeten med lärosätet som dessa handledare ingår i behöver förvisso inte innebära att de i nämnvärd utsträckning ingår i den lokala forskningsmiljön vid Linnéuniversitetet. Information kring rutiner och regler vid lärosätet delges de externa handledarna, men det är oklart i vilken utsträckning de verkligen sätter sig in i dessa. De inbjuds att delta i handledarkollegiet, men alla gör inte det. Externa handledare som bor i närheten deltar regelbundet, men handledare som befinner sig längre bort gör inte det i samma utsträckning. Var och en av doktoranderna har åtminstone en handledare vid Linnéuniversitetet som deltar i handledarkollegiet, men det mer sällsynta deltagandet av de externa handledarna torde innebära en utmaning när det kommer till att följa doktorandernas progression utifrån olika synvinklar. Dessutom framgår det av de insända individuella studieplanerna att några av de biträdande handledarna har mycket litet kontakt med doktoranderna i fråga.

Samtliga handledare är inte filosofie doktorer i psykologi. En handledare är medicine doktor, en har pedagogik som forskningsämne och två har sin doktorsexamen inom den mer specifika inriktningen medicinsk psykologi. Dessa handledare fungerar som bihandledare, förutom en av de två med doktorsexamen i medicinsk psykologi som är huvudhandledare. Detta kan orsaka problem med tanke på att samtliga doktorander inte behöver ha en bakgrund i ämnet psykologi, att det saknas obligatoriska kurser i allmän psykologisk teori och att det förefaller saknas kompetensuppföljning för externa handledare.

Varje doktorand har en examinator som är anställd vid institutionen, med funktionen att särskilt ge akt på progressionen under den senare delen av avhandlingsarbetet. Examinator ger bland annat klartecken då det är dags för mittseminarium och anmälan till disputation med mera. Tillsammans med huvudhandledaren fattar de även beslut om vilka forskarutbildningskurser som kan tillgodoräknas. Doktoranden och examinatorn är således mestadels inte i nära kontakt med varandra, utan mycket av kommunikationen dem emellan sker via handledaren. Det framgår inte tydligt vare sig i intervjun med lärosätet eller i självvärderingen vad den här speciella rollen som examinatorn innehar egentligen tillför forskarutbildningen.

Av underlaget framgår det att åtta doktorander i psykologi (varav en för närvarande är tjänstledig) är inskrivna vid lärosätet och att tre av dem är "externa". Antalet handledare är således adekvat i förhållande till doktorandgruppens storlek. Det framstår för bedömargruppen emellertid som problematiskt att så pass många av handledarna är externa och att samtliga inte har psykologi som forskningsämne.

Ett annat problem förknippat med detta att antalet handledare inom institutionen är förhållandevis litet är att handledarbyten kan bli svåra att åstadkomma på grund av få alternativa handledare. Några rutiner för handledarbyte är heller inte fastställda, fastän byte av handledare kan bli särskilt känsligt för de inblandade i en så pass liten miljö. Av de insända individuella studieplanerna framgår det att det inte desto mindre har förekommit problem med handledningen. Huvudhandledaren har behövt bytas hos två av totalt tre doktorander som bytt handledare och hos den tredje doktoranden har bihandledaren blivit utbytt. Två av handledarbytena har skett på grund av att handledaren har lämnat lärosätet, medan ett handledarbyte ägde rum för att doktoranden så önskade.

Det låga antalet handledningskompetenta medarbetare gör miljön sårbar och i självvärderingen tillkännages att rekryteringar av kompetent personal är en framtida utmaning. Även kursutbudet och forskningen påverkas då möjligheter till ömsesidigt erfarenhetsutbyte och samarbete begränsas. Det finns emellertid en medvetenhet om problemet och rekrytering pågår.

Flertalet handledare publicerar sig flitigt i svenska och internationella peer review-granskade tidskrifter. I underlaget framgår att det råder olika vetenskaplig nivå bland handledarna, då några har ett ansenligt antal publikationer i internationella tidskrifter medan andra har betydligt färre sådana. Två handledare verkar inte ha några publikationer eller konferensbidrag under perioden 2012-2016, att döma av underlaget.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs inte systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen.

På grund av den tämligen påtagliga uppdelningen av handledarna i externa och "egna" handledare är det svårt för bedömargruppen att avgöra i vilken utsträckning som kompetensen och kompetensutvecklingen följs upp. Institutionens egna handledare får dock fortbildning och det framträder i underlaget en medvetenhet om betydelsen av att nyanställda får tillfälle att utveckla sin handledningskompetens genom att ta intryck av de mer erfarna medarbetarnas handledning av doktorander. Det saknas emellertid i underlaget en beskrivning av hur individuella handledares handledningskompetens följs upp och säkerställs, liksom huruvida åtgärder vidtas om det vid uppföljning framgår att vissa handledare inte har någon forskningsaktivitet.

Som ett led i tillgodoseendet av handledarnas kompetensutveckling finns tid avsatt för egen forskning, men i vilken utsträckning som förkovran vad gäller pedagogiska aspekter av handledningen säkerställs och följs upp framstår för bedömarna som oklart. Vid intervjuerna framgick det att genomgången universitetsgemensam handledarutbildning krävs för att få handleda doktorander, men det förefaller inte finnas någon fortbildning vad gäller handledningskompetens för handledarna.

Tiden för kompetensutveckling varierar bland handledarna mellan 10 procent och 93 procent av heltid.

Ett handledarkollegium sammanträder en gång i månaden som en del i kompetensutvecklingen. Handledares kompetensutveckling diskuteras i handledarkollegiet. För externa handledare är det dock mer komplicerat. Det kan inte säkerställas att handledare tillhöriga andra lärosäten får erforderlig kompetensutveckling och att denna följs upp vid de andra lärosätena. Denna osäkerhet blir än mer kännbar då de externa handledarna inte regelbundet deltar i handledarkollegiets möten, där viss uppföljning av handledarkompetensen äger rum.

Tjänstefördelningen diskuteras årligen i handledarkollegiet, bland annat i syfte att tillse att doktorander har den handledare som är bäst lämpad för avhandlingsprojektet i fråga. Också i detta avseende föreligger en problematik beträffande det förhållandevis stora antalet externa handledare, vilka ofta inte deltar i dessa diskussioner. Handledarkollegiet är den instans som kan vidta kvalitetsutvecklande åtgärder utifrån resultaten av uppföljningar. Genom doktorandrepresentanterna i handledarkollegiet återkopplas fattade beslut om eventuella åtgärder till doktoranderna

Handledarkollegiets sammankomster innebär tillfällen för att följa upp och säkerställa verksamheten. Det är även handledarkollegiet som kan initiera förändringar i utbildningen utifrån resultaten av uppföljningar. Sammanfattningsvis är likväl bedömargruppens uppfattning att det kan ifrågasättas huruvida handledarnas förmåga att handleda på ett bra sätt säkerställs.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har inte en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt.

Det finns för närvarande åtta doktorander på forskarutbildningen. De bedriver sina forskarstudier på deltid och fem av de i dagsläget aktiva sju doktoranderna har en aktivitetsgrad om 50 procent av heltid. Fem av doktoranderna är män. Samtliga skriver sina avhandlingar på engelska. Två ytterligare doktorander har rekryterats 2017 och de kommer att bedriva sina forskarstudier på heltid.

Nästan alla doktorander är legitimerade psykologer och arbetar antingen på deltid inom undervisningen vid lärosätet eller vid andra lärosäten. Av de nuvarande sju aktiva doktoranderna har fem sina arbetsplatser i Växjö, tillsammans med handledare och övrig personal. Återstoden har sina huvudsakliga arbetsplatser på andra orter, med sina huvudhandledare där. Detta att doktorander som är externa i förhållande till lärosätet också har externa huvudhandledare väcker frågor om huruvida de kan sägas vara integrerade i miljön vid Linnéuniversitetet.

År 2016 gav doktoranderna uttryck för viss oro beträffande forskarutbildningsmiljön. Synpunkter framlades både direkt till ledningen och i Doktorandbarometern. Som ett resultat av detta planeras återkommande doktorandmöten och seminarier i större utsträckning än tidigare för att genom dessa uppmuntra doktorander att ta aktiv del i forskarutbildningsmiljön.

Den låga aktivitetsgraden innebär problem för doktorander så till vida att de måste sammanjämka sitt "dagliga arbete" med sitt ansvar att bli klara med forskarutbildningen i tid. För doktorander som är deltidsanställda vid universitetet kan det uppstå problem vad gäller deras roll i miljön: När är de doktorander och när är de medarbetare? För doktorander som har anställning på annan ort finns det en problematik beträffande deras bristande integrering i miljön vid Linnéuniversitetet, så till vida att de kanske inte riktigt är engagerade i verksamheten där. Det har varit problem med dålig närvaro på seminarier. Lärosätet har försökt att motivera doktoranderna till att engagera sig mer genom att integrera halvvägsseminariet i den allmänna seminarieserien och doktorander kan också få högskolepoäng genom sitt aktiva deltagande i seminarier. Det hävdas i självvärderingen att deltagandet numera är bättre, men några explicita strategier för att engagera externa doktorander mer är dock svåra att utläsa i underlaget.

Seminarierna fokuserar forskarnas och doktorandernas forskning. De syftar till att uppmuntra till öppna diskussioner, att lära deltagarna att vara mottagliga för kritik och att säkerställa forskningens kvalitet. Vid seminarierna presenterar forskare eller doktorander sin forskning och en opponent kritiserar deras arbete. Också doktorander kan vara opponenter och måste agera opponent vid åtminstone ett seminarietillfälle och även själva lägga fram sitt arbete till diskussion minst en gång för att kunna erhålla högskolepoäng för seminariedeltagande. Det förväntas att doktorander presenterar en egen text på något seminarium minst en gång per år. Det är att döma av individuella studieplaner, självvärderingen och intervjuerna dock oklart i vilken utsträckning detta också sker.

Relevant samverkan sker med det omgivande samhället, både nationellt och internationellt.

Vid Linnéuniversitetet är forskningsprojekt väl integrerade såväl inom lärosätet som i omgivande samhället. Flera avhandlingsprojekt är finansierade av Ingvar Kamprad-stiftelsen, som ställer krav på att samverkan med aktörer i omgivande samhället ska ske inom ramen för projektet. Samverkan sker dels via media och dels genom kurser och seminarier på uppdrag av olika intressenter i lärosätets omvärld.

Doktorander uppmuntras till att delta i nationella och internationella konferenser. Av doktorandernas publikationslistor framgår det att så också sker. Forskarna har väl utvecklade internationella nätverk, särskilt i USA. Också doktoranderna har tillgång till dessa nätverk och de kan exempelvis vistas en tid vid de lärosäten som ingår i nätverken och representanter för dessa internationella samverkansparter besöker även Linnéuniversitetet.

Utbildningen erbjuder en förhållandevis liten forskningsmiljö med ett ganska litet antal handledare. Forskning sker med olika kontakter i samhället vilket kan öka forskningens relevans, men möjligen också utmana kvaliteten på forskningen. Även om vissa forskargrupper kan erbjuda god tillgänglighet för doktorander, kan den bristfälliga "kritiska massan" var problematisk. Såväl den sneda könsfördelningen som de externa doktoranderna ställer särskilda krav på en gynnsam forskarutbildningsmiljö. Det finns en medvetenhet vid lärosätet om denna problematik och olika lösningar diskuteras som till exempel industridoktorander och lärosätet erbjuder sig att stå för en tredjedel av kostnaden för en doktorand om handledare kan erhålla två tredjedelar från andra finansiärer. Inte desto mindre är antalet doktorander fortfarande tämligen litet. Ett särskilt problem med fåtaliga doktorander på forskarutbildningen är att det kan bli svårt att erbjuda olika utbildningsaktiviteter som till exempel kurser, workshops och seminarier samt att skapa en aktiv doktorandmiljö.

Några av doktoranderna är involverade i befintliga forskningsprojekt vilket är positivt, men andra doktorander arbetar själva och forskarutbildningen kan för dem bli en ensam upplevelse. Detta gäller i synnerhet då doktorandmiljön inte är särskilt stark, med doktorander och även handledare spridda över landet.

Doktoranderna har tillgång till intranät, forskningssekreterare, personalkonsulent, arkivarie och IT-stöd. Det ges även språkstöd i akademisk engelska. Doktorander har samma tillgång till stödfunktioner som den tillsvidareanställda personalen och stödet är enligt vad bedömargruppen erfar av hög kvalitet.

Fastän det finns en hel del positive inslag i forskarutbildningsmiljön i form av olika slags faciliteter som doktoranderna har tillgång till, är bedömargruppens uppfattning sammanfattningsvis att det inte föreligger "kritisk massa" i tillräckligt hög utsträckning. Denna uppfattning kommer sig inte minst av det förhållandevis stora antalet externa doktorander, vilka inte har någon arbetsplats vid lärosätet.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Handledarkollegium och studierektor ansvarar för att följa utbildningen och förändra rutiner utefter vad som framkommer vid uppföljningar. Systematiska uppföljningar görs genom allmän och individuell studieplan, kursutvärderingar och granskning i samband med seminarier med mera. Det finns ett tydligt system och en klar ansvarsfördelning, vilket underlättar arbetet. Handledarkollegiets roll är likaså klart beskriven. Fastän flera av de här nämnda uppföljningstillfällena primärt handlar om återkoppling med avseende på doktoranders olika slags måluppfyllelse, kan information gällande också forskarutbildningsmiljön framkomma vid dessa uppföljningar.

Ett problem är de externa doktoranderna, det vill säga de tre doktorander som arbetar på annat håll. Det kan vara en utmaning att följa deras arbete och att säkerställa på individuell nivå att de har en god forskarutbildningsmiljö. Externa placeringar kan erbjuda intressanta möjligheter, samtidigt som ifrågavarande miljöer kan präglas av andra traditioner och förståelser vilka strider mot utbildningsmålen. Det är därför av största vikt att externa doktorander följs upp för att säkerställa deras miljö. Det förefaller dock inte finnas några explicita strategier, utifrån vad som framgår i självvärdering och vid intervjuerna, för att följa upp de externa doktorandernas forskarutbildningsmiljö. Detta är ett problem, vilket får ökad tyngd av detta att dessa doktorander också har handledare som är likaledes externa.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms inte vara tillfredsställande.

Det är huvudsakligen tre problem som är orsaken till detta omdöme:

Vad gäller aspekterna forskarutbildningsämne bedöms säkerställandet av en gedigen kunskapsbas i psykologi hos samtliga doktorander inte vara tillfredsställande och vad gäller personal är det faktum att samtliga handledare inte har psykologi som forskningsämne likaledes problematiskt. Detta kan ifrågasättas särskilt då den allmänna studieplanen medger att sökande utan tidigare högskolepoäng i ämnet psykologi kan antas. Det förefaller ges god utbildning i metodik, men det finns en avsaknad av bredd inom psykologiämnet rent generellt.

Det finns inte någon "kritisk massa" när det gäller den handledande personalen. Utbildningen började 2011 och är fortfarande i viss mån under uppbyggnad. Inom programmet finns tre professorer och två docenter som säkerställer en grundläggande kompetens för utbildningen. Det förhållandevis stora antalet externa handledare och det faktum att några av handledarna inte är disputerade i psykologi ser bedömargruppen negativt på, även om de aktuella huvudhandledarna att döma av underlaget har doktorsexamen i psykologi eller (i ett fall) den specifika inriktningen medicinsk psykologi. Då lärarkåren är begränsad till antalet och en del har relativt blygsamma forskningsmeriter, kan även en brist på kompetenta handledare och lärare komma att uppstå. Vidare kan det vara svårt att erbjuda bredd och djup i utbudet av forskarutbildningsaktiviteter såsom workshops, seminarier och framför allt kurser. Slutligen kan det vara mycket svårt att åstadkomma eventuella handledarbyten. Det råder oklarhet, såväl i självvärderingen som vid intervjuerna, kring vad som händer om handledarkollegiet inte kan finna adekvat handledningskompetens.

Av de i dagsläget sju aktiva doktoranderna är tre placerade externt. Av självvärderingen framgår att utbildningen strävar efter att hålla en hög nivå och utnyttjar samarbetet med andra aktörer för att delvis säkerställa kvaliteten. Det stora problemet är emellertid de fåtaliga doktoranderna, av vilka nästan hälften inte förefaller ha en nära relation till universitetet. Den relativt låga aktivitetsgraden utgör också en utmaning. Doktoranderna arbetar på annan ort eller vid universitetet och frågan kan då ställas huruvida det egentligen existerar en reell doktorandmiljö.

Sammanfattningsvis utgör utbildningens ringa storlek ett problem och det är den huvudsakliga orsaken till bedömargruppens negativa omdöme vad gäller aspektområdet miljö, resurser och område.