Doktoranders perspektiv

Utbildningen verkar inte för att doktoranderna tar en aktiv del i arbetet med att utveckla utbildningen och lärprocesser.

På ett individuellt plan får doktoranden inflytande över hur utbildningen utformas. Detta sker genom arbetet med den individuella studieplanen samt genom planeringen av kurser och andra aktiviteter kopplade till utbildningen och avhandlingsarbetet. Inflytandet främjas också av det nära samarbetet mellan medlemmarna i den lilla forskarutbildningsmiljön, och av det trygga och tillåtande samtalsklimat som skapats. Detta bidrar till att doktoranden är delaktiga i kollegiets kontinuerliga diskussioner om och arbete med ämnets inriktning. Självvärderingen anger att doktoranden tillsammans med lektor, gästlektorer och ämnesföreträdare varit involverad i diskussioner kring inriktning på forskarutbildningsämnet, strategiarbete och upplägg av kurser. Däremot framgår det inte tydligt hur doktoranden fortlöpande involveras i att utvärdera kurser, seminarieverksamhet och liknande. Doktoranderna vid institutionen är formellt representerat i grupper, nämnder och organ som är relevanta för forskarutbildningen, vilket ger doktoranderna en övergripande möjlighet till insyn och delaktighet i beslutsprocesserna.

Doktoranden har tillgång till företagshälsovård, ergonomiskt anpassad arbetsplats och hjälpmedel som underlättar arbetet och motverkar överbelastning. Vad gäller den psykosociala arbetsmiljön ser bedömargruppen positivt på att det finns såväl doktorandombud som doktorandsektion vid lärosätet, samt att forskarutbildningsledarens kvalitets- och arbetsmiljöarbete innefattar kontakter med de enskilda doktoranderna. Doktoranderna har generellt en tydlig tillhörighet i forskningsmiljön, men eftersom det bara finns en doktorand finns det inte någon egentlig doktorandgrupp. Kontakt med andra doktorander bygger därmed på gränsöverskridande samverkan. Något som inte diskuteras i självvärderingen, och som är problematiskt i sammanhanget, är forskarutbildningsmiljöns begränsade volym. Den kan ge möjlighet till ett kollegialt förhållande mellan forskare och doktorand, men bedömargruppen vill framhålla att den ur ett doktorandperspektiv likväl är problematisk, och kan skapa en beroendesituation för den enskilda doktoranden. I självvärderingen problematiseras inte heller svårigheten till ett handledarbyte kopplat till en eventuell beroendesituation.

Utbildningen följs systematiskt upp för att säkerställa att doktorandinflytandet används i kvalitetssäkring och utveckling av utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

På en övergripande institutions- och lärosätesnivå finns en organisation för kvalitetssäkringsarbete som tydliggör när och hur uppföljning ska ske samt hur doktorandernas intressen ska bevakas. Exempelvis genomförs årliga enkätundersökningar som doktorander, alumner och medarbetare får svara på. Resultaten återkopplas sedan till såväl medarbetare som ansvariga på olika nivåer. Att doktorandernas intressen och inflytande tas till vara i det övergripande arbetet synliggörs även genom att ett doktorandombud ingår i fakultetsnämndernas gemensamma forskarutbildningsgrupp, samt att en doktorandrepresentant finns med i institutionens ledningsgrupp. Dessutom finns en doktorandsektion som utser doktorandrepresentanter som bevakar doktorandernas intressen i lärosätets olika beslutsorgan. Doktoranderna är alltså formellt representerade i organ som är viktiga för forskarutbildningen, och doktoranders samt alumners synpunkter samlas in och återkopplas till verksamheten. Det framgår dock inte i självvärderingen hur man använder sig av dessa synpunkter i utvecklingsarbetet i forskarutbildningen i musikpedagogik. Det framgår inte heller om eller på vilket sätt kurser och seminarieverksamhet utvärderas och följs upp i forskarutbildningsmiljön. Däremot framgår det att gruppen har ett dialogiskt klimat, och att utbildningens doktorand är delaktig i de diskussioner som förs. Det finns med andra ord ett yttre system för att systematiskt hämta in och följa upp doktoranders synpunkter, för att ge doktorander delaktighet och insyn i relevanta grupper, nämnder och organ samt för att återkoppla till verksamheten på olika nivåer. Det finns också en inre struktur i forskarutbildningsmiljön där doktoranden görs delaktig. Däremot framstår kopplingen mellan den yttre och den inre strukturen som ett utvecklingsområde, så att doktorandernas kollektiva röst kan bli en tydligare del av även forskarutbildningsmiljöns inre arbete.

Utbildningen utmärker sig genom att genomförandemodellen grundar sig på medverkan, och enligt beskrivningen förutsätts medverkan i alla led. Lärosätet har också utformat utbildningen så att den lägger stor vikt vid utveckling genom dialog. En sådan modell gör det möjligt att bemöta svårigheter redan i ett tidigt stadium, och att genomföra adekvata åtgärder vid behov. Faktum att alla doktorander hittills har fullgjort sin utbildning inom utsatt tid kan ses som en indikation på att miljöns och handledningens fasta stöd och nära samverkan är fruktbar. Bedömargruppen vill dock framhålla vikten av ett vidgat kontaktnät för doktoranden, och vikten av en tillhörighet i en doktorandgrupp. Enligt självvärderingen hanteras detta genom att doktoranden erbjuds att delta i nätverk och seminarier med mera i andra miljöer.

Ett positivt exempel som bedömargruppen vill lyfta är lärosätets doktorandombud, som ska medverka till att lösa problematiska situationer på ett sätt som bevakar doktorandernas perspektiv. Bedömargruppen vill också lyfta seminariemodellen som ett gott exempel på hur man kan tillvarata doktorandperspektivet.

Även om utbildningen i musikpedagogik i sitt upplägg verkar ta doktorandernas perspektiv på allvar i många avseenden, menar bedömargruppen att en liten doktorandgrupp, eller som i det här fallet en ensam doktorand, riskerar att skapa utsatthet. Eftersom handledargruppen i dagsläget består av två individer, och eftersom forskarutbildningsmiljön vilar på ett fåtal personer, saknas dessutom en tillräcklig volym för att säkerställa långsiktig hållbarhet i utbildningens genomförande. Detta framställdes inte som ett problem vid intervjuerna, men bedömargruppen vill ändå påpeka att den lilla miljön i kombination med avsaknaden av konkreta planer för att komma tillrätta med situationen utgör en brist även för doktoranders perspektiv.

Sammantaget bedöms doktoranders perspektiv inte vara tillfredsställande.