Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat.

Etableringen av musikämnet vid Luleå tekniska universitet har en historia som sträcker sig tillbaka till början av 1990-talet, och den är knuten till musikhögskolans verksamhet i Piteå. När man upprättade en professur i musikpedagogik 1995 antogs samtidigt två doktorander i ämnet. Mellan 2001 och 2009 har tio doktorander disputerat inom ett brett musikpedagogiskt område - området spänner över allt från genus och komposition till musikdidaktisk interaktion i grundskolan samt till festivalen som arena för musikaliskt lärande. Ytterligare fem doktorander tog ut en licentiatexamen under samma period. De ämnen som ingått i avhandlingarna under den här tiden visar att forskarutbildningsämnet är brett och omfattar en stor del av musikpedagogikens verksamhetsfält, från klassrumsorienterade områden till mer informella arenor.

Sedan 2012 har ytterligare tre personer disputerat, men inom forskarutbildningen i musikpedagogik finns för närvarande bara en aktiv doktorand. I självvärderingen och i den allmänna studieplanen beskrivs en specialisering av det musikpedagogiska forskarutbildningsämnets profil, som formulerats efter 2012. Profilen omfattar inkluderande musikaliskt lärande i varierade miljöer, med specifik inriktning på bedömning, kreativ komposition, kollaborativt lärande och estetisk kommunikation. Detta är fortfarande en bred beskrivning av området, men något mer avgränsad jämfört med den tidigare profilen. Genom att behandla ett brett spektrum av musikaliskt lärande, samt de ramar, förutsättningar, traditioner och villkor som påverkar de situationer där musik utgör lärprocessernas innehåll, omfattas såväl olika former av utbildningssammanhang som informellt lärande. Forskningen har en tvärvetenskaplig inriktning, vilket bidrar till en teoretisk och metodologisk bredd. Forskarutbildningsämnet har också en koppling till ämneslärarutbildningen inom musik och dans, vilket gör att även danspedagogisk forskning ryms inom ämnet. Att forskningen och forskarutbildningen har en tydlig inriktning kan, i en liten forskningsmiljö som denna, bedömas bidra till ämnets tydlighet.

Ämnets beskrivna bredd och djup bekräftas av de publikationer som presenteras i bifogade listor. Även de hittills publicerade avhandlingarna ger en bild som bekräftar ämnesbeskrivningen. Luleå tekniska universitet presenterar sammantaget i självvärderingen en välmotiverad och adekvat grund för ämnets beskrivning och avgränsning.

Bedömargruppen vill trots detta påpeka att självvärderingen beskriver forskarutbildningsämnets specialisering på ett sätt som gör det något oklart i vilken omfattning den faktiskt har genomförts, eller om den bara är en avsikt. Det ges ingen närmare förklaring till vad som ligger bakom valet av just den här specialiseringen. De ämnen som har angetts är alla relevanta för musikpedagogik och för området för forskarutbildningen, men de är som tidigare nämnts vittomfattande och inte tydligt motiverade, något som bedömargruppen skulle vilja rekommendera med anledning av miljöns storlek och sårbarhet.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare står inte i proportion till utbildningens innehåll och genomförande men deras sammantagna kompetens är adekvat.

Utbildningen drivs idag huvudsakligen av två personer med 100 procent anställning: en professor som leder verksamheten och en tillsvidareanställd lektor som har arbetat länge vid institutionen. Lektorn i musikpedagogik får medel för kompetensutveckling mot docent. Förutom dessa två personer finns ett urval av gästlärare som både föreläser och har handledaruppdrag som biträdande handledare. Miljön stöder sig också på en professur i musikalisk gestaltning som finns vid institutionen, vilket bedömargruppen ser som positivt med tanke på närheten till den konstnärliga och utövningsbaserade miljön. Självvärderingen lägger stor vikt vid att beskriva hur handledarkompetens utvecklas. Självvärderingen beskriver också satsningar på internationell samverkan för att stärka handledarkompetensen, exempelvis genom det aktiva nordiska nätverket för musikpedagogisk forskning. Nätverkets nuvarande ledare är även ledare för forskningsprogrammet vid Luleå tekniska universitet. De extra biträdande handledare som tas in från samarbetsinstitutionerna inom nätverket är välkända i den nordiska ämnesmiljön. Med endast en aktiv doktorand framstår denna bemanning som godtagbar, men bemanningen är för låg för att det ska gå att utöka antalet doktorander. En doktorand och en liten handledargrupp (en huvudhandledare och en biträdande handledare) gör en i övrigt välskött och välorganiserad utbildningsmiljö sårbar. Under åren har andra externa biträdande handledare varit kopplade till utbildningen i musikpedagogik, ofta i en omfattning av 20-25 procent.

Intervjuerna har gett en fördjupad insikt i personalaspekten. Samtliga beskriver en miljö som fungerar bra, och där det finns en nära relation mellan doktorand och handledare. Samarbetet med forskningsämnet musikalisk gestaltning nämndes särskilt. Inom musikalisk gestaltning finns en större grupp doktorander och handledare, och ett fördjupat samarbete skulle kunna förstärka forskarutbildningen i musikpedagogik. Enligt ledningsgruppen vid institutionen diskuteras en justering av ämnesbeskrivningarna för att låta dessa områden komma närmare varandra. Bedömargruppen anser att institutionen bör påskynda arbetet med åtgärder som leder till att miljön stärks, bland annat när det gäller antalet handledare och lärare. Detta är särskilt viktigt om det finns en önskan att utbildningen ska bli bärkraftig. En annan konsekvens som följer av den lilla personalgruppen är att doktoranden har små möjligheter att byta handledare, när det bara finns en person som kan vara huvudhandledare inom utbildningen. Detta ser bedömargruppen som problematiskt. Vid intervjuerna betonades från alla grupper att detta hittills inte har uppfattats som något problem, men bedömargruppen vill ändå understryka att det medför osäkerhet för doktoranden och en sårbarhet för utbildningen om forskarutbildningsmiljön endast består av ett fåtal personer.

Sammanfattningsvis anser bedömargruppen att den minimala handledargruppen med en huvudhandledare och en biträdande handledare innebär en för stor sårbarhet för utbildningen och en utsatthet för doktoranden, trots att handledargruppens sammantagna kompetens är god och relevant för utbildningens innehåll. Utbildningen vilar tungt på extern kompetens, och lärosätet har inte på ett övertygande sätt kunna visa att man internt tar ansvar för den lilla miljön. Inte heller har man redogjort för några konkreta planer för hur detta ska utvecklas och stärkas framöver. Det finns en potential i samverkan med närliggande forskarutbildning, men i dagsläget framstår inte förutsättningarna för detta som tillräckligt övertygande.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och att återkoppling sker till relevanta intressenter.

I självvärderingen beskrivs ett omfattande system för systematisk kompetensutveckling för handledare och lärare. Behov och åtgärder kartläggs och infogas i en individuell utvecklingsplan, där det ska framgå vad som ska utvecklas, hur utvecklingen ska ske, vilka resurser som krävs, när utvecklingen ska ske och när den ska avslutas. I självvärderingen beskrivs också grundligt olika forum för regional medverkan och exponering av medarbetare, exempelvis genom innovativa forskarprojekt i lokalmiljön. Detta ser bedömargruppen som något mycket värdefullt och utvecklande. Den systematiska uppföljningen av kompetensen hos handledarkollegiet bedöms därför som god, och sammantaget bedöms kompetensen för de handledare som finns i miljön som god.

Utifrån detta bedöms handledar- och lärarresurserna samt de system och strategier som finns för utveckling och systematisk uppföljning som goda i flera avseenden, med tanke på de förutsättningar som råder i en så liten grupp. Bedömargruppen ser dock allvarligt på de brister som hänger samman med volymfrågan och de tänkbara negativa konsekvenserna för handledarnas kompetensutveckling som volymen kan leda till. Alltså finns det påtagliga utvecklingsområden och brister som har med miljöns storlek att göra, och som rör sårbarhet och kollegialt utbyte för handledarna.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå, men det saknas goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället, både nationellt och internationellt.

Forskarutbildningsmiljön i musikpedagogik omfattar endast två seniora forskare, men kompletteras med externa medarbetare från institutioner som ingår i det nordiska nätverket för musikpedagogisk forskning. Dessutom har miljön enligt självvärderingen en viss kontakt med den konstnärliga miljön inom avdelningen, och man är involverad i de ämnesöverskridande doktorandseminarier som arrangeras för samtliga doktorander vid institutionen för konst, kommunikation och lärande några gånger per termin.

Forskningen inom musikpedagogik bedöms som omfattande i förhållande till antalet forskare, och den bedöms även vara relevant och ligga på en hög nivå. Den samlade publiceringen inom forskningsmiljön återfinns i erkända internationella tidskrifter. Publiceringsverksamheten är dock inte jämnt fördelad, utan domineras av ledaren för forskarutbildningen. Trots detta har man genomfört större projekt med efterföljande publikationer där andra i miljön är involverade, exempelvis Boomtown-projektet (en utbildning i gehörsbaserat musikskapande). I dagsläget är dock miljön sårbar, med få större forskningsprojekt.

En framgångsfaktor i miljön verkar vara att man fokuserar på att producera texter och artiklar i en samarbetsmiljö som är uppbyggd kring en dynamisk seminariekultur, som stimulerar till vetenskapliga diskussioner och som låter olika kompetenser mötas och sättas på prov. Arrangemanget är ett mycket bra exempel på hur doktoranders lärande och deras arbete med avhandlingen kan stödjas, och där både den vetenskapliga och den pedagogiska kompetensen stärks. Trots detta vill bedömargruppen påpeka att miljön är mycket liten, vilket bland annat gör det svårt för den enda doktoranden att uppleva att hen tillhör en profilerad forskarutbildningsmiljö. Det blir också svårt att få uppleva dynamiken i en grupp med likasinnade doktorander och att utveckla en ämnestillhörighet i det vardagliga arbetet tillsammans med andra doktorander.

Bedömargruppen anser att kvaliteten på forskningen i musikpedagogik håller en hög vetenskaplig nivå och att handledarna, bland annat genom den utvecklade seminariemodellen, hanterar den aktuella situationen på ett bra sätt. Samtidigt menar bedömargruppen att det finns stora brister i övriga utbildningsmässiga förutsättningar, vilket gör att forskarutbildningsmiljön inte kan bedömas som tillfredställande. Ansvaret vilar tungt på två personer - varav endast en kan fungera som huvudhandledare - och utbildningen är starkt beroende av ett nära samarbete med externa nätverk. Det saknas också övertygande information om hur lärosätet avser att säkra en långsiktigt hållbar utbildningsmiljö genom fler doktorander som kan bilda ett kollektiv och genom intern samverkan som kan ge en stabil grund för utbildningen.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Lärosätet har ett övergripande system för kvalitetssäkringsarbete som tydliggör när och hur uppföljning ska ske samt hur doktorandernas intressen ska bevakas. Exempelvis utvärderas forskarutbildningsämnena vartannat år, och doktorander, alumner samt medarbetare deltar i årliga enkätundersökningar vars resultat återkopplas till såväl medarbetare som ansvariga på olika nivåer. Självvärderingen hänvisar via länkar till dessa system, men beskriver inte specifikt hur resultaten används i kvalitetsarbetet för just forskarutbildningen i musikpedagogik. Självvärderingen refererar till utvärderingar och medarbetarsamtal kopplade till seminarieverksamheten, men det framgår inte helt tydligt hur man arbetar med uppföljning av andra aspekter än personal och det i sig mycket utförliga arbete som görs för att följa, utvärdera och hantera frågor kring doktorandens progression.

Forskarutbildningsämnet i musikpedagogik har satsat på en tydlig modell för att utveckla och förädla textproduktion och avhandlingsarbete, den så kallade seminariemodellen. Modellen har beskrivits vetenskapligt i form av artiklar, samt utförligt i självvärderingen. Den består av de tre huvuddelarna förberedelse, genomförande och efterarbete. Inom ramen för denna struktur engageras doktorander och handledare i ett förlopp där det mål som eftersträvas är textutveckling och reflektion. Processen har sex stadier där det första stadiet innebär att texterna skickas ut inför seminariet, och det sista stadiet innebär att texterna bearbetas utifrån egna och andra deltagares reflektioner och synpunkter. Modellen är tydligt progressionsorienterad och mycket konkret beskriven för deltagarna. Seminariemodellen ser ut att lösa en mängd problem som är kopplade till textproduktion, och hanterar därmed också utmaningar i samband med återkoppling och kvalitetsutveckling. Seminariemodellen är i och för sig inte unik utan används i olika varianter inom många forskarutbildningar, men den variant som används inom forskarutbildningen i musikpedagogik är mycket genomarbetad. Den starka inriktningen på diskussion, fokusering och utveckling av egna texter i ett samarbetande kollektiv verkar kunna bidra starkt till att säkerställa god kvalitet, inte bara i form av kollektiva arbetsprocesser utan också genom att doktoranden får tillgång till en forskningsmiljö som samarbetar i fråga om kvalitet i avhandlingen. Samarbetet förutsätter dock att det finns en aktiv doktorandgrupp.

Sammantaget bedöms systemet för uppföljning och kvalitet som bra, där kvalitetsutvecklande åtgärder läggs in i en väl genomtänkt struktur som är ägnad för ändamålet. Trots detta räcker lärosätets seminariemodell och starka internationella nätverksorientering inte till för att säkerställa en bärkraftig forskarutbildningsmiljö. Det är bara möjligt att skapa en sådan miljö genom att på sikt anta fler doktorander, som tillsammans när de är tillräckligt många skapar ett dynamiskt doktorandkollektiv. Det har inte framkommit några övertygande och konkreta planer för hur detta ska ske, vilket gör den interna miljön till en viktig fråga för utbildningen att ta ställning till.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget inte vara tillfredsställande.

Miljön bedöms som tillfredsställande i vissa avseenden, med tanke på de förutsättningar som råder. Exempel på detta är handledarkompetensen och den välutvecklade seminariekulturen. Forskarutbildningsmiljön försöker också på ett fruktbart sätt hantera de svårigheter som följer av att miljön omfattar så få personer (en professor och en lektor), bland annat genom att samverka med andra såväl inom ämnet som mellan ämnen, inom och utanför institutionen. Trots detta vill bedömargruppen understryka att den nuvarande situationen inte är hållbar. Detta gäller både bemanningen på handledarsidan och antalet doktorander. Även om miljön i stor utsträckning stöder sig på det aktiva nordiska nätverket för musikpedagogisk forskning räcker inte detta för att säkerställa doktorandens tillgång till handledarkompetens och ett dynamiskt doktorandkollektiv. Lärosätet måste kunna visa att detta kan säkras internt, och att man vidtar åtgärder för att kompensera för och långsiktigt stärka den lilla miljön.

Intervjuerna tillförde mer detaljerade uppgifter om aspektområdet när det gäller det dynamiska och flexibla samarbetet mellan doktorand och handledare, och det gavs många exempel på ett aktivt arbete för att säkra och utveckla forskarutbildningsmiljön. Det upplystes också om att det varit många sökande till de tjänster inom musikpedagogik som utlysts senast, så problemet med endast en doktorand verkar inte bero på att det är svårt att attrahera sökande. Bedömargruppen vill ändå påpeka att möjligheterna att bedriva forskarutbildning och bygga nätverk tillsammans med andra doktorander är begränsade, och att lärosätet därför måste säkerställa att det finns adekvat och långsiktig tillgång till handledare inom institutionen och fler doktorander inom ämnet.

Ett gott exempel som bedömargruppen vill lyfta fram särskilt är utbildningens kultur med starkt samarbete i form av en beprövad och effektiv seminariemodell. Den förefaller vara helt nödvändig i den begränsade miljön.

För en långsiktigt hållbar forskarutbildning i musikpedagogik krävs det ett strategiskt arbete för att stärka bemanningen, anställa fler doktorander och skapa en tätare och mer systematisk samverkan med forskarutbildningen i musikalisk gestaltning.