Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat.

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet är välmotiverad och adekvat. Denna bedömning grundas på lärosätets beskrivning av forskarutbildningsämnet i bedömningsunderlagen, och på forskarutbildningsämnets anknytning till såväl vetenskaplig grund som beprövad erfarenhet. Forskarutbildningsämnet pedagogik inrättades vid Luleå tekniska universitet 1994. Totalt har 39 doktorer samt 8 licentiater examinerats sedan dess. I den allmänna studieplanen för forskarutbildningen står det att "Pedagogik som vetenskapligt område fokuserar på människans sätt att mot bakgrund av de erfarenheter hon gör, förändra förståelsen av omvärlden samt hennes agerande i denna". Vidare avgränsas ämnet genom att man anger att den forskning som bedrivs har en inriktning mot olika lärprocesser i formella och icke-formella kontexter. De forskningsteman som kort redovisas berör framför allt olika områden inom de formella utbildningssystemen. Definitionen av ämnet överensstämmer med beskrivningen av ämnet i självvärderingen, och genomsyrar även de fyra individuella studieplaner som finns som underlag för bedömning. Djupet i forskarutbildningsämnet finns genom empiriskt inriktade studier av lärandeprocesser i praktiknära utbildningssituationer, som har varit den dominerande forskningsinriktningen vid lärosätet. Forskarutbildningen i pedagogik är placerad vid institutionen för konst, kommunikation och lärande (KKL).

Kopplingen till beprövad erfarenhet avser främst utbildningssektorn. En inriktning mot informellt lärande utanför skolkontexten nämns också i självvärderingen. När det gäller publiceringar och externa forskningsmedel som indikatorer på vetenskaplig kvalitet visar underlaget att forskarna i miljön är framgångsrika.

Utifrån detta anser bedömargruppen att avgränsningen av ämnet är adekvat med hänsyn till ämnets komplexitet och de forskningsinriktningar och kompetenser som finns vid institutionen. Forskarutbildningsämnets avgränsningar speglar forskningsmiljöns verksamhet, som rör "människans sätt att mot bakgrund av de erfarenheter hon gör, förändra förståelsen av omvärlden samt hennes agerande i denna". Detta studeras i "relation till villkor, innehåll, utfall, aktörer och kontexter inom varierande sociala arenor". Forskningen som bedrivs inom ämnet fokuserar framför allt på olika områden inom utbildningssystemen såsom övergripande utbildningsorganisation, pedagogiskt ledarskap, undervisning och lärande. Även om det finns exempel på studier som rör informella lärandekontexter är det främst formella lärandekontexter från förskola till högre utbildning som studeras. Forskningen visar på en viss bredd vad gäller vetenskapsteoretiska utgångspunkter och metoder.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Vid lärosätet finns sex aktiva handledare som disputerat i pedagogik (en professor, tre docenter och två lektorer), samt ytterligare två handledare (entreprenörskap, innovation och filosofi). Fyra av handledarna är män och fyra är kvinnor. Av publiceringslistorna framgår att deras publiceringar finns inom ramen för den beskrivning av ämnet som anges såväl i den allmänna studieplanen som i självvärderingen. Utöver handledarna finns ytterligare nio forskare som disputerat i pedagogik, samt forskare inom närliggande områden. Enligt självvärderingen måste huvudhandledaren ha sin anställning vid lärosätet med 100 procent tjänstgöringsgrad. Det framkommer inte vilka resurser som finns för handledarnas egen forskning, men handledarresursen kan vid en nationell jämförelse betraktas som tillfredställande (127 timmar per år, vilket motsvarar 7,5 procent per år och doktorand). Personalen erbjuds handledarutbildning och det finns en långsiktig plan för att säkerställa handledarresurser. Självvärderingen beskriver att lektorerna uppmanas att så snart som möjligt efter disputationen gå det första steget (av två) i handledarutbildningen. Tid för detta avsätts i tjänsteplaneringen. Det är dock inte tydligt om denna uppmaning innebär att det är ett krav att handledarna ska ha genomgått forskarhandledarutbildning för att få handleda.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens bedöms som mycket god i förhållande till utbildningen. Handledarteamet sätts samman utifrån kompetens i förhållande till den enskilde doktorandens avhandlingsprojekt, och biträdande handledare kan komma från andra forskningsområden eller discipliner. Det borgar för att doktoranderna kan få ett handledarteam med bred och adekvat kompetens. Minst en handledare i teamet har förankring i forskarutbildningsämnet, är verksam i miljön, finns nära doktoranden och har flerårig erfarenhet av doktorandhandledning. Nydisputerade tas in i undervisningen i forskarutbildningskurserna och uppmanas att påbörja handledarutbildning. Lektorer blir erbjudna att vara biträdande handledare. På detta sätt skapas en god tillgång till potentiella handledare och lärare, och den problematik som identifieras i självvärderingen är snarast att det finns för få doktorander i förhållande till antalet handledare. Denna obalans har gjort det svårt för lektorer att befordras till docenter eller biträdande professorer, eftersom det är ett krav att de då ska ha handledarerfarenhet. Motsvarande krav finns för biträdande professorer som söker befordran till professor. Bedömargruppen menar att detta kan leda till en intressekonflikt där doktoranderna blir medel för lektorernas meritering vilket medför en intern konkurrens. Denna problematik lyfts inte i självvärderingen.

När det gäller att följa samhällsutvecklingen nämns i självvärderingen främst hur forskare deltar i olika sammanhang, till exempel vid konferenser, seminarier och nätverk eller i nationella och internationella forskningsprojekt. Andra exempel är att forskarna anlitas som externa föreläsare eller har uppdrag inom akademin i egenskap av sakkunniga, betygsnämndsledamöter och liknande. Det finns dock inga uppgifter om hur forskarna aktivt följer samhällsutvecklingen, och fångar upp de behov av vetenskapligt grundade resultat som behövs för att förbättra eller förändra situationen för de samhällsmedborgare som är i fokus för den praktiknära forskningen.

Lärosätets handbok för utbildning på forskarnivå beskriver vad som gäller vid handledarbyte. Där framgår det att anhållan om handledarbyte ska göras på en särskild blankett. Handledarbyte har skett vid ett tillfälle, och enligt självvärderingen rekommenderas doktoranden att vända sig till prefekt eller utbildningsledare vid dessa tillfällen. Det är även möjligt att få stöd och hjälp via doktorandombuden, forskarutbildningsgruppens ordförande, doktorandsektionen, företagshälsovården och skyddsombudet. Det innebär att det finns många tänkbara personer som doktoranden kan vända sig till och som kan utgöra stöd i processen.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Systematisk uppföljning och kartläggning av kompetens och kompetensutvecklingsbehov sker genom medarbetarsamtal. Medarbetarsamtalen resulterar i att man upprättar individuella utvecklingsplaner, och att kartläggningsresultaten rapporteras vidare till ledningen på institutions- och lärosätesnivå. Medarbetaren kan sedan med stöd av kartläggningen och utvecklingsplanen söka kompetensutvecklingstid från institutionen, vilket både visar att resultaten omsätts i åtgärder och att institutionen aktivt stöder personalens möjligheter till kompetensutveckling.

Enligt bedömargruppen finns ett mycket gott stöd för att stärka handledarnas vetenskapliga och pedagogiska kompetens. Till exempel finns möjlighet att inom ramen för tjänstefördelningen läsa handledarutbildning i två steg, där en rad viktiga områden behandlas (etik, regelverk och riktlinjer, genus och mångfald, lärandemål och individuella studieplaner samt relationen mellan handledare och doktorand). Detta gagnar både handledarkompetensen och doktorandernas trygghet. Vidare erbjuds workshops, seminarier, konferenser och ledarskapsutbildningar för att utveckla handledarnas kompetens.

Pedagogikämnets månatliga forskningsseminarier fungerar som rum för kollegialt lärande, där såväl forskningsfrågor som handledarfrågor behandlas. Dessutom finns ett institutionsövergripande handledarseminarium som träffas en gång per år. Kompetensutveckling sker även genom att handledare och övriga forskare bedriver egen forskning, och deltar aktivt i olika nätverk. De presenterar även sin forskning på konferenser både nationellt och internationellt - vilket sker regelbundet enligt publikationslistorna - samt deltar i mer populärvetenskapliga sammanhang.

Utifrån detta bedöms handledar- och lärarresurserna, samt de system och strategier som finns för utveckling och systematisk uppföljning, som mycket goda.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå, men goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt saknas. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

När det gäller forskningen visar underlaget att den håller en god kvalitet och att den vetenskapliga nivån är hög. Handledarna publicerar sig i internationella peer-reviewgranskade tidskrifter och lyckas väl med att få externa medel i konkurrens med andra forskare. Däremot bedöms forskarutbildningsmiljön vara problematisk. Problemen rör särskilt antalet doktorander i forskarutbildningen. Självvärderingen och de individuella studieplanerna beskriver att det finns fyra doktorander, men listan visar att det i själva verket endast är en doktorand som är aktiv i högre grad än 50 procent, vilket bedömargruppen ser som problematiskt. Av de övriga doktoranderna disputerade en i september, en är sjukskriven på deltid med en aktivitetsgrad som motsvarar knappt 30 procent och en har inte varit aktiv de senaste två åren. I självvärderingen nämns att det finns ytterligare en doktorand som var föräldraledig höstterminen 2016. Vid intervjuerna framkom att den doktoranden då var tillbaka i tjänst men har sin placering på annan ort än Luleå och därför inte är delaktig i den dagliga forskarutbildningsmiljön. Enligt det underlag som granskningen grundas på har inga doktorander antagits åren 2015-2017. Eftersom de övriga bör vara i slutskedet av sin forskarutbildning finns en risk att samtliga blir klara innan nya hinner rekryteras. Vid intervjuerna framkom också att doktorandernas olika inriktningar i praktiken innebär att två av tre doktorander är knutna till andra miljöer än den egna forskarutbildningsmiljön, både avseende seminarier och kurser. Dessutom framkom att vissa aktiviteter genomförs på distans (till exempel handledning), vilket försvårar doktorandernas spontana utveckling av akademisk litteracitet. Enligt bedömargruppen är omfattningen för liten för att det ska gå att tala om en forskarutbildningsmiljö i egentlig mening. Det framstår som om det inte finns en gemensam miljö, eftersom de inte verkar sitta tillsammans eller ses i någon större utsträckning utöver de månatliga träffarna. Doktoranderna riskerar dessutom att sakna goda utbildningsmässiga förutsättningar avseende kurser och seminarier. Även om miljön tycks vara god när det gäller handledarnas forskningsaktiviteter kan detta inte ersätta en god forskarutbildningsmiljö med samverkan doktorander emellan.

Doktoranderna får rika möjligheter att diskutera forskningsfrågor i en rad seminarieverksamheter, både inom pedagogikämnet och i ämnesövergripande konstellationer vid olika lärosäten. Tillgången till olika kontaktytor är viktig för alla doktorander, liksom möjligheten att delta i och tillhöra olika sammanhang både i och utanför den egna forskningsmiljön. Enligt bedömargruppen är detta särskilt viktigt när doktorandgruppen är liten. Inom pedagogikämnet finns tre seminarieverksamheter med regelbundna träffar där doktoranderna deltar. Den första är det högre seminariet, som är öppet för alla anställda inom ämnet. Den andra seminarieverksamheten är RIDE-gruppens seminarier, där alla doktorander deltar tillsammans med seniora forskare. RIDE står för Relations, Identity and Diversity in Education. Den tredje seminarieverksamheten är de vetenskapsteoretiska samtalen vid institutionen för konst, kommunikation och lärande, som bjuder in internationella forskare och hålls ett par gånger per termin för doktorander och personal.

Doktoranderna deltar i tvärvetenskapliga doktorandseminarier, som anordnas i samverkan med angränsande forskarutbildningar på institutionen, de har också möjlighet att delta i seminarieverksamheten vid avdelningen för pedagogik, språk och ämnesdidaktik. Doktoranderna uppmuntras också till att delta vid nationella och internationella konferenser. Här finns en tydlig progressionstanke där doktoranderna tidigt lägger fram texter inom forskarutbildningsämnets miljö, sedan inom institutionen och slutligen presenterar sin forskning i större sammanhang. Den individuella studieplanen bekräftar självvärderingens uppgifter. Ytterligare möjligheter till samverkan finns i och med att doktoranderna kan läsa kurser även vid andra lärosäten, samt att de kan bygga nätverk genom de forsknings- eller utvecklingsprojekt de ingår i.

Forskningssamverkan finns med forskare inom hälsovetenskap, filosofi, arbetsvetenskap, musikpedagogik, entreprenörskap och innovation samt medie- och kommunikationsvetenskap. Hur denna samverkan ser ut för forskarutbildningen i pedagogik framgår inte av underlaget. Till exempel framgår det inte vilka kurser och seminarieserier som projekten är kopplade till. Intervjuerna gav en bild av individuella doktorandprojekt kopplade till handledarnas forskningsinriktningar, men inte av någon sammanhållen forskarutbildningsmiljö för doktoranderna där samtal om forskarutbildningsämnets avgränsning vid lärosätet kan diskuteras. Detta ser bedömargruppen som en brist.

Samverkan med det omgivande samhället är framträdande, och doktoranderna deltar i både nationella och internationella konferenser, seminarier och nätverk. Detta kan i viss mån göra att doktoranderna får möjlighet att ingå i grupper med andra doktorander i andra ämnen, till exempel vid tvärvetenskapliga seminarier, och vid andra lärosäten. Handledare och övriga forskare samverkar med externa organisationer och nätverk vilket även kommer doktoranderna och utbildningen till godo. Det finns en plan att 2018 starta en forskarskola med 10-12 doktorander, varav 2-3 i pedagogik, genom extern finansiering från kommuner i Norrbotten. Detta initiativ ser bedömargruppen som angeläget och lovvärt. Vid intervjuerna framkom emellertid att detta projekt inte har realiserats ännu, och att finansieringen för nya doktorander bygger på att ämnet får 300 000 kronor för att anställa en doktorand. Resten måste finansieras med externa eller interna institutionsmedel för forskning. Det finns ingen plan för hur lärosätet på ett bättre sätt kan bidra till att stärka forskarutbildningsämnet ekonomiskt för att garantera att nya doktorander kommer att antas. Bedömargruppen konstaterar att variationen i forskningsinriktning är maximal, eftersom det finns lika många inriktningar som doktorander. Det verkar som om denna variation beror på det ekonomiska resurstilldelningssystemet, där de externa medel som kan komma till ämnet påverkar vilka områden som blir möjliga att beforska.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Ansvaret för den systematiska uppföljningen ligger på rektorn och prefekten, medan det är fakultetsnämndens ordförande som fastställer den allmänna studieplanen, bedömer tillgodoräknanden samt sköter validering och antagning. Rektor har utsett en grupp ur fakultetsnämnden som "ger stöd i beredning av ärenden som gäller strategi, uppföljning och utvärdering inom utbildning på forskarnivå". Såväl rektor som prefekt har, enligt lärosätets besluts- och delegationsordning, stort ansvar för att genomföra och kvalitetssäkra forskarutbildningen. Av intervjuerna framgår att det också finns ett formellt och kollegialt inflytande och ansvarstagande, bland annat genom ett formaliserat handledarkollegium som har beslutsansvar. Vid intervjun framkom inte tydligt hur ofta handledarna sammanträder och vilka ärenden som diskuteras då.

Forskarutbildningen och forskarutbildningsmiljön följs upp och utvärderas enligt en modell som bygger på indikatorerna extern finansieringsgrad, vetenskapliga publikationer, doktorsexamen och personalgruppens sammansättning. Varje år genomför forskarutbildningarna en självvärdering som lämnas till fakultetsnämnden för granskning. Det finns även en handbok för forskarutbildning och kvalitetssystem som bidrar till att tydliggöra utbildningen. Sammansättningen av handledare återspeglar den inriktning ämnet har vid Luleå tekniska universitet, och det finns strategier för hur man ska garantera handledartillgången i ett längre perspektiv. Modellen bygger på att handledare meriterar sig genom att vara just handledare, vilket är problematiskt eftersom doktoranderna är få och det därmed blir närapå omöjligt att meritera sig för befordran.

Vidare genomförs enkätundersökningar varje år, riktade till alumner, doktorander och övriga medarbetare. Resultaten återkopplas till medarbetare och ansvariga på olika nivåer. Självvärderingen beskriver tydligt hur de olika nämnderna, grupperna och verksamhetsansvariga på såväl central nivå som på institutionsnivå ansvarar för att följa upp och återkoppla olika aspekter i kvalitetssäkringsarbetet. Man beskriver också hur kommunikationen mellan dessa sker. Att doktorandernas intressen och inflytande tas till vara synliggörs även genom att det ingår ett doktorandombud i fakultetsnämndens gemensamma forskarutbildningsgrupp, samt att utbildningsledaren och en doktorandrepresentant finns med i institutionens ledningsgrupp. Dessutom finns en doktorandsektion som utser doktorandrepresentanter som ska bevaka doktorandernas intressen i lärosätets olika beslutsorgan. Med tanke på det lilla antalet doktorander är det dock tveksamt hur denna representation går till praktiskt, vilket inte heller framgår i underlagen.

En styrka i sammanhanget är den tydlighet som finns genom handboken för utbildning på forskarnivå, och genom lärosätets dokumenterade och synliggjorda riktlinjer, regler, arbetsgångar och rollbeskrivningar.

Bedömargruppen har dock inte funnit att lärosätet har strategier eller har vidtagit insatser för att åtgärda problematiken med få doktorander.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms inte vara tillfredsställande.

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet är välmotiverad och adekvat. Forskarutbildningsämnets avgränsningar speglar forskningsmiljöns verksamhet, som rör "människans sätt att mot bakgrund av de erfarenheter hon gör, förändra förståelsen av omvärlden samt hennes agerande i denna". Detta studeras i "relation till villkor, innehåll, utfall, aktörer och kontexter inom varierande sociala arenor". Forskningen som bedrivs inom ämnet fokuserar framför allt på olika områden inom utbildningssystemen såsom övergripande utbildningsorganisation, pedagogiskt ledarskap, undervisning och lärande.

För aspekten forskarutbildningsmiljö bedöms antalet aktiva doktorander i miljön vara för litet för att det ska gå att säga att det utgör en forskarutbildningsmiljö i egentlig mening. Bedömargruppen har inte heller funnit att lärosätet har några strategier eller vidtagit insatser för att åtgärda denna problematik.

Doktoranderna får dock möjlighet att socialiseras in i en aktiv forskningsmiljö och successivt vidga sina kontaktytor och arenor för deltagande i olika vetenskapliga sammanhang. Handledarresurserna är goda och det finns medvetna och inarbetade system för såväl medarbetarnas kompetensutveckling som för systematiskt kvalitetsarbete, där doktorandernas intressen och synpunkter beaktas och bevakas.

Även om bedömargruppen kan se i underlaget att forskarutbildningen i pedagogik vid Luleå tekniska universitet uppvisar hög kvalitet i flera avseenden, finns det en uppenbar problematik som har med forskarutbildningens storlek att göra. Det saknas också formulerade strategier för att tillgodose att tillräckligt många doktorander kan antas till forskarutbildningen. Det går inte att tala om en forskarutbildningsmiljö i egentlig mening när det endast finns en doktorand på plats med normal aktivitetsgrad. Att bedriva forskarutbildning utifrån de förutsättningar som redovisas i självvärderingen uppfattar bedömargruppen som problematiskt även med tanke på det ekonomiska resurstilldelningssystemet, som innebär att lärosätet inte garanterar full finansiering till doktorander samt att inga doktorander kan antas utan extern finansiering. Bedömargruppen anser inte att det är realistiskt med externa medel i sådan omfattning att det kan garantera hela forskarutbildningsmiljöns volym av doktorander. Sammantaget innebär detta att forskarutbildningsmiljön och dess förutsättningar bedöms som bristande.