Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna vetenskapliga och pedagogiska kompetens är adekvat, men står inte i proportion till utbildningens volym, innehåll och genomförande på kort och lång sikt.

Den vetenskapliga forskarutbildningen i industridesign vid Umeå universitet inrättades 2001, den första doktoranden disputerade 2012. Från 2012 gjordes en omarbetning av utbildningen. Med en tydlig profil mot design som artefakters tillblivelse inklusive de faktorer som bestämmer tillblivelsen, är utbildningen nu mer fokuserad. Utbildningen omfattar för närvarande åtta doktorander, och ges inom ramen för institutionen designhögskolan på teknisk-naturvetenskaplig fakultet. Forskarutbildningsämnet är inom ramen för sin profil tvärdisciplinär och bygger på ett forskar- och lärarkollegium med flera lärosätestillhörigheter.

I självvärderingen anges att institutionsledningen de senaste tre åren fokuserat på att skapa förutsättningar för tre kunskapsproducerande praktiker: forskande, konstnärligt och professionellt. Bedömargruppen finner det positivt att detta lyfts fram som en ram för självvärderingen.

Från självvärderingen framgår även att de två professorerna är huvudhandledare för alla de nio antagna doktoranderna, samtidigt som dessa två även ansvarar för och genomför de obligatoriska kurserna inom forskarutbildningen. Detta görs inom ramen för 0,7 heltidsekvivalenter, vilket inte kan anses stå i proportion till utbildningens volym. Två av de nio doktoranderna huvudhandleds av en professor som har sin huvudsakliga anställning på ett lärosäte i USA med 20 procents tjänst vid Umeå universitet. De två lektorer som besitter handledarkompetens bihandleder tre av doktoranderna. Den lektor (0,05 heltidsekvivalenter) som är knuten till Umeå universitet bihandleder en doktorand på distans från sin huvudsakliga anställning på ett lärosäte i USA.

Det internationella kollegiet, och kopplingarna till andra forskande lärosäten är enligt bedömarnas uppfattning i grunden positivt, förutsatt att det också innebär utveckling och skapar en kritisk massa. Från självvärderingen framgår dock inte hur detta skapar utväxling i personalgruppen i form av högre kvalitet eller ökad effektivitet. Bedömargruppen rekommenderar därför att Umeå universitet gör en översyn över hur detta skulle kunna åstadkommas.

Baksidan av att ha ett internationellt kollegium, som inte befinner sig på lärosätet annat än vid specifika tillfällen, är att personalgruppen försvagas av att flera av de tongivande personerna inte befinner sig i personalgruppen på daglig bas. Den faktiska tillgängligheten för doktoranderna till dessa forskare framgår inte av självvärderingen, men i intervjuerna framgick att kommunikationen med dessa upplevs som tillfredsställande.

I självvärderingen uppmärksammas tydligt behovet av att anställa fler personer med handledarkompetens vid institutionen. Detta sammanfaller med bedömargruppens rekommendation för att anpassa kollegiets kapacitet till volymen på forskarutbildningen. Det framgår även att utannonsering av en heltidsprofessur planerades redan under 2015, men att detta ännu inte har kunnat genomföras på grund av otillräckliga ekonomiska förutsättningar. Under 2017 anställdes en lektor som fungerar som biträdande handledare. I självvärderingen hänvisas det till en kompetensförsörjningsplan, och bedömargruppen antar att det är till den det refereras när framtiden för personalgruppen beskrivs. Genom rekrytering av gästprofessorer och omstrukturering av institutionsuppdrag tillför den planen ytterligare personer och mer tid för forskning och forskarutbildning. Forskningsmiljön är sårbar, vilket bedömarna identifierar som en utmaning för lärosätet, där behov av fler seniora forskare med egen forskning i miljön behöver vara en prioriterad satsning genom fasta forskningsresurser och projektmedel.

Bedömargruppen identifierar på medellång sikt en tydlig sårbarhet, såvida området är i återkommande behov av strategiska satsningsmedel från lärosätet för att upprätthålla sin personalkapacitet, och därmed sin förmåga att erbjuda en god forskarutbildning. Det framgår av självvärderingen och intervjuer att institutionen satsar på att attrahera externa forskningsmedel för finansiering av bland annat doktorandstipendier och postdoktorer. Detta anser bedömargruppen vara ett naturligt nästa steg för institutionen, men det är även bedömargruppens uppfattning att en sådan strategi förutsätter en större tilldelning av medel även till ordinarie befattningar på senior nivå från lärosätet.

I självvärderingen noteras att personalgruppen är könsmässigt obalanserad. Det är bra att det konstateras och att vissa analyser görs, som att den relativt jämna könsbalansen bland forskarstuderandena beror på att flera lärare som är kvinnor antagits till forskarutbildningen till följd av Designhögskolans kompetensutvecklingsstrategier. Med utgångspunkt i det ser bedömargruppen goda möjligheter till en mer djuplodande analys, som realistiskt beskriver vad detta får för konsekvenser framöver för personalen.

Forskarutbildningsmiljö

Forskningen i den aktuella miljön har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

I självvärderingen framgår att de seniora forskarna de senaste sex åren har fokuserat på att bygga upp forskarutbildningens strukturer. Bedömargruppen ser positivt på det långsiktiga arbetet med detta, vilket avspeglas framför allt i den allmänna studieplanen och de individuella studieplanerna. Baserat på söksiffror till utlysta doktorandtjänster verkar också miljön internationellt attraktiv som forskarutbildningsmiljö.

En konsekvens av satsningen på att bygga upp forskarutbildningen har varit att forskningen i miljön framför allt utförs av doktorander, vilket understöds av intervjuerna. Forskningen håller däremot hög kvalitet, vilket framgår av de publikationer som redovisas.

I självvärderingen framhålls att de seniora forskarna i miljön har haft lite tid till egen forskning de senaste sex åren. Bedömargruppen förstår detta som en konsekvens av att miljön med seniora forskare inte har kunnat utökas i den takt som institutionen har planerat. Det är bekymrande att det finns så få forskare med så lite tid för egen forskning på plats i miljön, som ska skapa ramverket för och upprätthålla den forskningskultur som krävs. I det sammanhanget förefaller det extra viktigt att institutionen lyckas med sin strategiska satsning för att få del av externa forskningsmedel. Självvärderingen betonar att det hittills har utförts enbart begränsade insatser på detta område, men att institutionen har haft framgång med bland annat ansökan om projekt om designfilosofi och digitalisering från Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse, där 4,5 miljoner kronor har beviljats för perioden 2018-2021.

Flera av de anknutna forskarna har sin dagliga verksamhet på en annan ort och i en annan organisation. Det medför att miljön blir starkt beroende av digitala medier för att närheten mellan seniora forskare och doktorander ska kunna upprätthållas, och av de fåtal sammankomster som förekommer varje år på plats i Umeå. I självvärderingen saknar bedömarna en reflektion av hur detta påverkar forskningsmiljön och konsekvenser för den dagliga kvaliteten på forskarutbildningen, och hur detta integreras i studiemiljön. Flera av de internationella forskarna har omfattande tjänstledigheter eller begränsade förordnanden, vilket sätter frågetecken för deras faktiska tillgänglighet i forskarutbildningsmiljön och forskningsmiljön. En är tjänstledig på 80 procent från en heltid, och en annan är tjänstledig på 75 procent från en 20 procentstjänst.

I miljön har två doktorander aktivitetsgrad om 10 procent eller lägre. Det är bedömargruppens rekommendation att så låga aktivitetsgrader inte ska vara ett alternativ, vare sig för institutionen eller för doktoranden. En så låg aktivitetsgrad ger inga goda förutsättningar för att bedriva forskning eller för en doktorand att ta sig fram till disputation Bedömargruppen ser det som positivt att adjunkter får möjlighet att forska för att disputera, och det är en styrka att knyta industridoktorander till miljön, men i flera fall får de inte tillräckliga förutsättningar att bedriva sin forskarutbildning, vilket bland annat framgår tydligt i individuella studieplaner och självvärderingen.

Samverkan med andra delar av Umeå universitetet verkar bygga på närhet genom det konstnärliga campuset samt en historisk koppling till informatikämnet. Baserat på de individuella studieplanerna verkar det finnas ett behov av att utveckla relationen till genus- och maktstudier, för att understödja miljön. Trots att samverkan med genusstudier lyfts upp i självvärderingen, tas detta inte upp som ett bidrag till miljön, utan endast som en del av jämställdhetsarbetet. Här identifierar bedömarna ett utvecklingsområde.

I självvärderingen och i de individuella studieplanerna tydliggörs att nationella satsningar som ResArc och Designfakulteten har varit viktiga i att skapa förutsättningar för miljön att utvecklas och ges sammanhang bortanför miljön på plats i Umeå. Bedömargruppen ser det som oroväckande att designområdet verkar vara i återkommande behov av strategiska satsningsmedel centralt från Umeå universitet för att upprätthålla sin handledarkapacitet, och därmed ett beroende i sin förmåga att erbjuda god forskarutbildning. Samtidigt tilldelas designämnet inte fakultetsfinansiering som andra inom fakulteten. Det är bedömargruppens uppfattning att tilldelning av ordinarie medel till befattningar på senior nivå samt fakultetsmedel till doktorandstipendier och postdoktorer är avgörande för att institutionen ska lyckas få utdelning från större externt finansierade forskningsbidrag. Det saknas i självvärderingen en genomgång av hur de satsningar som har gjorts 2009, 2012 och 2015 har bidragit till att skapa förutsättningar för en livaktig forskningsmiljö.

Självvärderingen pekar på några centrala komponenter i miljön som bedömargruppen anser vara välplanerade och välutformade. Dels är det valet att bedriva forskningen med bas i studiomiljö, där utbytet mellan doktorander och forskare kan ske både strukturerat och informellt, dels det återkommande seminariet som ger ett intryck av att vara väl inarbetat samt även den årliga doktorandfestivalen.

Förutsättningar

Tillfredsställande

Umeå universitet har under flera år lagt mycket resurser på att utveckla sin forskarutbildningsmiljö, med utgångspunkt i att många av de seniora forskarna inte har sin dagliga verksamhet förlagd i miljön. Utifrån de förutsättningarna har Umeå universitet genomfört ett långsiktigt och genomgripande arbete med den allmänna studieplanen och en doktorandnära process med de individuella studieplanerna som har varit centralt för att åstadkomma en väl fungerande forskarutbildningsmiljö. Forskningsmiljön är vid tiden för utvärderingen sårbar, och de personella förutsättningarna är inte anpassade till volymen på forskarutbildningen med ett obalanserat nyttjande av handledar- och lärarkompetenser i forskarutbildningens olika delar. Sårbarheten blir särskilt tydlig när bedömargruppen tar i beaktande att de ledande forskarna i forskningsmiljön i sin anställning i princip inte har någon tid över till egen forskning. Bedömargruppen rekommenderar därför åtgärder vad gäller handledarkapaciteten inom området. Kvaliteten på den forskning som bedrivs av både seniora forskare och doktorander håller hög kvalitet. Bedömargruppen ser positivt på forskarutbildningens internationella attraktivitet som avspeglas i doktorandkollegiet, och i det internationella kollegiet av forskare som är knutna till miljön. Sammantaget visar Umeå universitet att det går att skapa en god forskarutbildningsmiljö, där flera av de tongivande forskarna deltar i miljön på andra sätt än att vara på plats fysiskt.