Bedömargruppens uppdrag

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har gett oss i uppdrag att granska utbildningar som leder till licentiat- och doktorsexamen/konstnärlig licentiat- och doktorsexamen inom design. I bilaga 1 framgår våra bedömningar med vidhängande motiveringar och ett förslag till samlat omdöme för varje granskad utbildning.

Härmed överlämnar vi vårt yttrande till UKÄ.

Bedömargruppens sammansättning

I bedömargruppen ingick följande ledamöter:

• Professor Stefan Holmlid, Linköpings universitet (ordförande och ämnessakkunnig)
• Professor Maria Hellström Reimer, Malmö universitet (ämnessakkunnig)
• Professor Thomas Binder, Det Kongelige Danske Kunst Akademis Skoler For Arkitektur Design og Konservering (ämnessakunnig)
• Doktorand Tonje Kristensen Johnstone (doktorandrepresentant)
• Docent Evastina Björk, Careva Systems AB (egenföretagare)/ Norges teknisknaturvetenskapliga universitet (arbetslivsföreträdare).

Se bilaga 2 för bedömargruppens jävsförhållanden.

Bedömargruppens arbete

Utvärderingen har utgått ifrån de krav som ställs i högskolelagen (1992:1434) och högskoleförordningen (1993:100). I de fall lärosätet ger både licentiat- och doktorsexamen i design har dessa utvärderats som en enhet. Underlag för bedömningen har utgjorts av lärosätenas självvärdering inklusive bilagor som utarbetats utifrån Vägledning för utvärdering av utbildning på forskarnivå, Universitetskanslersämbetet 2018, allmänna och individuella studieplaner, intervjuer med företrädare för den granskade utbildningen och doktorander samt övriga underlag som UKÄ tagit fram. Underlagen redovisas i bilaga 3.

Bedömningsprocessen

Utifrån underlagen har vi gjort en bedömning av utbildningarnas kvalitet utifrån nedanstående bedömningsområden.

• förutsättningar
• utformning, genomförande och resultat
• doktorandperspektiv
• arbetsliv och samverkan

Bedömargruppens preliminära yttrande per utbildning har skickats till respektive lärosäte på delning, för att påpeka eventuella sakfel. Delningstiden var tre veckor. De svar som lärosätena inkom med framgår av bilaga 4. Vi har tagit del av lärosätenas svar, och i de fall där vi gjort bedömningen att det varit relevant har ändringar gjorts i yttrandena.

För bedömargruppen

Stefan Holmlid

Ordförande

Bedömargruppens reflektioner

Bedömargruppen har under 2018-2019 utvärderat forskarutbildningar inom ämnesområdet design vid fyra svenska lärosäten; Göteborgs universitet, Högskolan i Borås, Konstfack/KTH och Umeå universitet. Utvärderingen omfattar fem utbildningar med examenstillstånd i design, varav tre gäller generell licentiat- och doktorsexamen med uttalad konstnärlig inriktning, och två gäller konstnärlig licentiat- och doktorsexamen med nära koppling till, alternativt överlappande med, designforskarutbildning på vetenskaplig grund. Begreppet konstnärligt utvecklingsarbete infördes som en del av högskolereformen 1977 och skrevs in i högskolelagen 1992. Doktorsexamen på konstnärlig grund skrevs in i högskoleförordningen 2009, och 2013 ersattes begreppet konstnärligt utvecklingsarbete i högskolelagen med begreppet konstnärlig forskning. Utvecklingen av lagstiftningen kan sägas ge en liten fond, om än inte fullständig, av hur designforskning och forskarutbildning i design reglerats, utvecklats och bedrivits i Sverige.

Inför varje utvärderingsomgång gör UKÄ ett urval av utbildningar som ska utvärderas utifrån UKÄ:s och Statistiska centralbyråns klassificering av forskningsämnen. För denna utvärdering valdes utbildningar med doktorander kodade på 60406 Design ut. Det bedrivs forskarutbildning i design med konstnärlig och/eller vetenskaplig inriktning även vid andra lärosäten och utbildningar än de som omfattas av denna utvärdering. En förklaring till att dessa utbildningar inte har ingått i utvärderingen är att doktoranderna har klassificerats på annat sätt av lärosätena. Bedömargruppens övergripande reflektioner utgår från de i utvärderingen ingående utbildningarna, men reflektionerna har bäring på forskarutbildning inom området generellt.

Bedömargruppen finner att de utvärderade forskarutbildningarna uppvisar många likheter, men att de också skiljer sig väsentligt åt på flera punkter. En förklaring till variationerna kan ha att göra med de olika utbildningarnas framväxt och tillhörighet. Ett par av utbildningarna har uppstått genom samarbete med mer tekniskt orienterade miljöer inom designrelaterade fält, och har därigenom genomgått en stegvis utveckling under ett par decennier, för att slutligen uppnå eller ha beviljats examenstillstånd. Flera av utbildningarna nämner i sina självvärderingar betydelsen av de nationella forskarskolorna i konst, design och arkitektur, t.ex. utbytet inom ramen för Designfakulteten (finansierad av VR 2001–2015), för utvecklandet av den egna profilen och kompetensbasen. I ett fall har forskarutbildningsämnet inrättats helt nyligen och då som led i en strategisk satsning på designforskning, vilket är en utgångspunkt som skiljer sig från de övriga.

Olika sätt att se på ämnet design

En gemensam nämnare för de granskade forskarutbildningarna i design är synen på designforskning som vilande på konstnärlig grund. I de allmänna studieplanerna är designforskning vidare formulerat som antingen en metodologisk förankring i konstnärlig designforskning som format i möten mellan konstnärliga och vetenskapliga förhållningssätt, eller som syftande mot en utveckling av en konstnärlig designpraxis. Variationerna blir tydliga i ansatserna att närmare precisera denna konstnärliga grund samt i exemplen att beskriva eller avgränsa ämnet. Skillnaderna avspeglas bland annat i hur forskarutbildningarna benämns vid respektive lärosäte. Tre av utbildningarna rubriceras som design varav en inom specificerat område; textil och mode, en annan som konst, teknik och design med inriktning mot hållbar utveckling, och en som industridesign. I självvärderingarna beskrivs forskarutbildningsämnet också på olika sätt. I ett par fall definieras designforskning begreppsligt, som en bred undersökning av möjligheter och betingelser för mänskligt skapande. I ett annat fall ges en definition som samtidigt markerar ämnets särart med fokus på konstens förutsättningar och grunder att uttrycka samt förståelse för uttrycksfullheten i material och tekniker. Dessa exempel på att formulera en grundforskningsinriktad definition skiljer sig från ansatser att beskriva ämnet i historiska och andra mer tillämpade termer, såsom en användarcentrerad eller meningsorienterad bestämnings- och utformningspraktik framsprungen ur en differentiering av produktionsförhållandena. I ett par fall ges likartade historiskt orienterade beskrivningar, men utifrån en samtidskontext och med en starkare betoning av ämnets kritiskt undersökande och förändringsorienterade karaktär.

Bedömargruppen noterar en skiftande akademisk positionering som både kan tolkas som positiv och problematisk. Den konkreta tolkningen av designämnets tvärvetenskaplighet betraktas därför av bedömargruppen som ett generellt och gemensamt utvecklingsområde, där forskarämnets utformning inte bara handlar om att kombinera kompetenser, utan också om att skapa utrymme för olika kunskapsparadigm. Här fyller designforskarutbildningen en viktig roll och utmaningen ligger inte främst i att artikulera denna roll, utan i att vara med och skapa förutsättningar och infrastruktur för ett sådant tvärvetenskapligt agerande. Bedömargruppen ser här, trots att många av miljöerna betonar dialog och möten samt samverkan och överbryggande, en risk för antingen en polarisering av relationen mellan vetenskap och konst och mellan teori och praktik, eller en övertro på det konstnärliga som ett alternativt, fristående utforskande. I båda fallen finns tendenser som resulterar i att forskarutbildningsämnet i fråga – design –förblir underartikulerat.

Forskningsmiljöer och forskarutbildningsmiljöer

En annan skillnad, som delvis är relaterad till den föregående skillnaden gällande sätten att se på ämnet och forskarutbildningarnas benämning, berör utbildningarnas skiftande ställning inom det egna lärosätet. Medan ett par av utbildningarna har en tydlig hemvist inom en konstnärlig fakultet och därmed också en stark konstnärlig förankring, så brottas andra utbildningar med att försöka förena vetenskapligt utforskande och konstnärligt experimenterande i ett utsatt gränsområde mellan historiskt definierade discipliner. Forskarutbildningarna är i det avseendet inte isolerade öar utan i högsta grad beroende av sin kontext och den bredare forskningsmiljö som de är en del av. Här ser bedömargruppen tydliga skillnader mellan de utbildningar som bejakar, utvecklar och drar nytta av sin position i ett bredare akademiskt landskap, och de som i högre utsträckning betonar behovet av att markera ämnets särart. Här finns utmaningar som designämnet delar med flera andra tvärvetenskapliga discipliner. Den särskilda utmaningen för design ligger i att hitta en balans mellan forskningsmässig trovärdighet och konstnärlig integritet. Det förra, om det tolkas alltför ensidigt, riskerar att leda till ett reduktionistiskt vetenskapliggörande av det konstnärliga, en urholkning av det praktiskt/materiella kunskapandet och betydelsen av beprövad erfarenhet. Det senare, om det drivs alltför långt, kan leda till ett artificiellt konstnärliggörande av vetenskapen och ett utsuddande av gränsen mellan forskarutbildning och fri konstnärlig utövning, vilket i sin tur kan ge upphov till svårigheter att säkra kvalitet och karriärvägar.

Forskningsmiljöerna för de olika forskarutbildningarna skiljer sig också markant åt på andra sätt. Ett par av utbildningarna är sammanhållna fysiska miljöer med hög tillgänglighet till en mer eller mindre avancerad forskningsinfrastruktur och ett beroende av senior närvaro, vilket främjar både formellt och informellt kunskapsutbyte och lärande. I andra utbildningar finns en tydligare distribuerad tendens med en starkare betoning av mobilitet och extern samverkan. Båda formaten ställer höga krav på koordination och uppföljning. I det senare fallet med en mer distribuerad form, där doktorander och handledare är utspridda geografiskt sker ofta handledningen via elektronisk kontakt. Då blir den formella kvalitetssäkringen, som kurs- och seminarieobligatorium liksom uppföljning av individuell studieplan extra viktig och då inte som kontrollinstrument utan som ett uttryck för det kollegiala utrymme, vilket utgör forskarutbildningens dialogiskt kunskapande fundament. Bedömargruppen konstaterar att de olika utbildningarna har mycket att lära av varandra i fråga om hur en väl sammansatt designforskarutbildning kan byggas, med avseende på både bredd och djup, både grundforskningsinriktad och tillämpad samt både materiellt och diskursivt utforskande.

Genomförande av forskarutbildningen

När det gäller utbildningens struktur och genomförande vid enskilda lärosäten märks tydliga skillnader mellan de institutioner som anser det viktigt att även etablera egna forskningsmiljöer med externt finansierade projekt och de institutioner som betraktar doktorandprojekt som självständiga (ofta individuella) bidrag till en utveckling av designforskningen som ämnesfält. Denna skillnad kan i viss utsträckning förklaras med hur länge institutionerna har varit verksamma i forskningssammanhang, men den avspeglar också olika uppfattningar om vad såväl individen och institutionen och ämnesfältet som sådant kan förvänta sig av en genomförd forskarutbildning.

Det är särskilt tydligt att vissa institutioner prioriterar en ämnesmässig spridning och att de vid anställning av doktoranderna lägger vikt vid deras förmåga att genomföra projekt som i hög grad är självständiga och fristående. Detta är inte ett problem i sig, men det ger forskarutbildningsmiljön en viss karaktär, där institutionens eget utbud av kurser och seminarier förefaller spela en underordnad roll för doktorandernas ämnesmässiga fördjupning. I den utsträckning dessa doktorander kan hitta andra sammanhang där de kan delta i relevanta kurser och professionsnätverk kan detta bidra till att placera utbildningen i ett större landskap. Emellertid leder det också till att den vetenskapliga professionsdialogen mellan doktorand, handledare och andra seniora forskare vid institutionen begränsas. Följden blir då att det ställs särskilda krav på hur forskarutbildningen ska struktureras och kvalitetssäkras.

Vid institutioner där det läggs vikt vid att doktoranderna ingår i redan etablerade forskningsprojekt, forskningsgrupper eller nätverk uppnås omedelbart en större sammanhållning och tematisk tyngd i doktorandmiljön samt större möjligheter till nödvändigt ämnesutbyte med seniora forskare. En utmaning kan dock vara att undvika att dessa miljöer blir svårtillgängliga och begränsade i sin syn på forskningsområdet. I detta sammanhang är utbyte med andra forskningsmiljöer både nationellt och internationellt, exempelvis genom gästforskning vid andra lärosäten, en möjlighet som än så länge endast utnyttjas i begränsad omfattning bland de granskade utbildningarna.

Ett genomgående drag i de doktorandprojekt som bedömargruppen har fått inblick i genom de individuella studieplanerna är att projekten ofta tar avstamp i tidigare professionspraxis och att experimenterande och gestaltande inslag spelar en väsentlig roll i projektens forskningsdesign. Detta ligger i linje med generella tendenser åtminstone inom den nordiska designforskningen och har också betonats i utbildningarnas allmänna studieplaner. I detta sammanhang är det dock anmärkningsvärt att institutionernas inledande kursutbud övervägande betonar relativt allmänna akademiska tillvägagångssätt och färdigheter och endast i mindre grad sätter gestaltande moment i fokus för sin forskningspraktik. Bedömargruppen har också lagt märke till att många av de granskade utbildningarna har svårigheter att skapa en forsknings- och studiemiljö som konkret skapar utrymme för utforskande, experimenterande och gestaltande forskningsarbete.

De format som krävs för att det gestaltande arbetet blir en integrerad del i forskarutbildningen saknas i stort sett helt, medan mer klassiska moment som seminarieverksamhet är vanligt. Detta kan leda till att doktorandmiljön konkret knyts till läs- och skrivarbete, medan doktoranderna måste söka gemenskap kring experimenterande och gestaltande moment på annan plats. Under sådana förhållanden finns det en risk att dessa moment inleds för sent i vissa doktorandprojekt och att incitamenten att arbeta som designer får doktoranden att försöka kombinera doktorandarbetet med professionell praktik vid sidan om.

Samtliga utbildningar betonar doktorandernas självständighet och avhandlingsprojektets centrala roll. Samtidigt framkommer här också olikheter när det gäller ansvarsfördelning mellan doktorand och seniorforskare/handledare. I vissa fall finns tendenser att lägga ett alltför stort ansvar på doktoranderna i utformning av kursers innehåll och planering och genomförande av seminarieverksamhet. Det planerade kursutbudet är begränsat, komplettering sker genom individuella läskurser och kurspoäng ges för annat än kursdeltagande (t.ex. konferensdeltagande), vilket dels urholkar det utbildningsmässiga momentet och dels minskar möjligheterna till kontinuerligt kollegialt utbyte och granskning. Bedömargruppen vill här betona kursmomentets vikt i all utbildning på forskarnivå, dels för att säkerställa den generella forskningsmässiga kompetensen hos doktoranderna och dels som ett viktigt led i forskningsförankring av forskarutbildningen. I utvärdering och uppföljning av kursmomentet kan också handledarnas kompetens och forskning, liksom forskningsmiljöns kvalitet följas upp.

Överlag finns ett behov av ett formaliserat kursutbud som tydligare underbygger en ämnesmässig fördjupning för doktoranderna. I dag täcks behovet i stor utsträckning av enstaka läskurser, särskilda erbjudanden för doktorander i form av konferenser, kurser och tillgång till andra miljöer och liknande. Flera institutioner betonar att de inte har resurser att erbjuda mer specialiserade kurser. Ett bredare, formaliserat kursutbud uppnått exempelvis genom ett ökat samarbete mellan lärosäten, på såväl nationellt som nordiskt plan, skulle understödja doktorandernas arbete och även bidra till att ge doktoranderna en bättre ställning med avseende på formalisering av lärandemål och transparent examination.

Samtliga utbildningar lägger stort fokus på att stödja och bevaka progressionen i doktorandens arbete. Det läggs stor vikt vid återkommande uppföljning av doktorandernas individuella studieplaner och samtliga lärosäten redogör för procedurer och en organisation kring dessa uppföljningar, vilka säkerställer att även andra personer än handledaren följer med i utvecklingen av enskilda doktorandprojekt. De individuella studieplanerna används delvis på olika sätt vid olika institutioner. Från att utgöra ett mycket kortfattat dokument med vikt på kursdeltagande, utåtriktade projektaktiviteter och institutionstjänstgöring till att vara en relativt omfattande redogörelse för forskningsprojektet. Det framstår som viktigt att se till att doktoranderna i sitt arbete med de individuella studieplanerna inte bara rapporterar, utan också reflekterar över och utvecklar forskningsämnet och forskningsdesignen. Det är en svår balans mellan att använda den här typen av instrument som förenklade kontrollstationer, eller som ett sätt för handledaren att möta doktorandens faktiska forskningsarbete. Detta arbete får inte leda till att doktoranderna forcerar fram ett klargörande av projektets inriktning eller förväntade resultat. Det är helt nödvändigt att det framstår som tydligt och transparent för alla inblandade för vad och för vem den individuella studieplanen är till, så att den innehållsliga delen i arbetet med en individuell studieplan kan ges värde.

Alla utbildningar har olika former av etappseminarier, ofta med ett års mellanrum och ofta med en extern opponent. Endast en utbildning har en licentiatexamen som ett obligatoriskt moment även för doktorander som ska fullfölja en doktorsexamen. En fastslagen och tät struktur för seminarier där doktoranden kan presentera sin forskning eller ett samlat projekt och få kvalificerad återkoppling av en opponent, förefaller viktigt. Förutsatt att detta inte ersätter eller sker i avsaknad av den forskningsdialog som sker i en forskningsmiljö, och så länge detta genomförs med hänsyn till att doktoranden ska ha tid till fördjupning med betydelse för forskningsarbetets inriktning.

Vart leder en forskarutbildning i design?

Frågan om vad doktoranderna utbildas till och vilka karriärvägar som öppnar sig med en forskarutbildning i designämnet får inte något tydligt svar i varken självvärderingarna och intervjuerna med lärosätet. Av dokumentationen är det tydligt att ingen ser på forskarutbildningen som en direkt förlängning av en designutbildning, för att utbilda ytterligare fyra år i design och producera en superdesigner. Som kontrast till den samsynen, slår detta inte igenom i termer av organisering och genomförande av forskarutbildningen i alla de utvärderade fallen. Det finns behov av ytterligare tydlighet i kopplingen mellan vart en forskarutbildning leder och forskarutbildningens organisering och genomförande.

Det råder inget tvivel om att forskarutbildningen är viktig för lärosätena och att det finns ett mål att fler lärare ska genomgå en forskarutbildning. Emellertid framstår det som om institutionerna i viss mån nöjer sig med den forskning som doktoranderna levererar och endast i mindre grad funderar på hur denna forskning kan bedrivas vidare genom post doc-anställningar eller andra forskningsbaserade anställningar. Detta kan hänga samman med att forskningsområdet anser sig vara relativt ungt och att det är en utmaning att hitta finansiering för forskning på post doc-nivå. Emellertid är det helt avgörande för utvecklingen av designforskningen att en slutförd forskarutbildning inte betraktas som en avslutning utan snarare som en början på forskarkarriären. Det är bara genom etablering och fortsatt utveckling av forskningsmiljöerna som forskarutbildningen kan hålla sig relevant och forskningen kan bidra till en samhällsmässigt relevant kunskapsproduktion. Tydliga karriärvägar för nydisputerade som säkerställer att de kan fortsätta sin forskning omedelbart efter slutförd avhandling och kvalificera sig för positioner vid lärosätena genom tenure-track eller liknande anställningsformer, måste antas få stor betydelse såväl vid rekrytering som för genomförande av forskarutbildningar i såväl design som i andra ämnen.

Lärosätena med de mest fokuserade forskarutbildningarna har fäst särskild uppmärksamhet vid att det finns ett intresse för designforskning och forskarutbildning även utanför akademin. Här är det intressant att vissa miljöer under en period så gott som uteslutande har utbildat doktorander som har fått anställning i industrin. Det är värdefullt att institutionerna aktivt engagerar sig i en dialog med designforskningens praktiker utanför universitetsmiljön, såväl genom kontakt med alumner som genom att anställa industridoktorander och liknande. Att se en forskarutbildning inom designämnet även som något som stärker karriärmöjligheterna inom professionen, och att aktivt utveckla forskningssamarbete mellan akademin och den externa professionen gör inte bara forskarutbildningen mer attraktiv utan stärker också designforskningens betydelse för utvecklingen av design som professionsfält.

Jämställdhet är en kvalitetsfråga

Designämnet har i många fall en kritisk predisposition och en förkärlek att integrera nya perspektiv. När det gäller jämställdhet innebär det att forskningsfrågeställningar kan skymma sikten för jämställdhet som en kvalitetsfråga i organisering, innehåll och förutsättningar för en forskarutbildning. De flesta utbildningar kan enkelt redogöra för de strukturer och principer som gäller för organisationen, vilka avspeglas i lärosätenas värderingar och styrdokument på central nivå. Däremot saknas det i självvärderingarna ofta ett fördjupande resonemang som berör kvaliteten i den egna forskarutbildningen.

Som en del av ett systematiskt kvalitetsarbete krävs en kartläggning av de egna specifika förhållandena, och en analys av dessa som effekter av jämställdhetsförhållanden, t.ex. genom ett strukturellt perspektiv. När man har den förståelsen, kan man gå vidare, och göra en analys av vad det innebär, i nuläget eller på sikt, på forskarutbildningen och dess förutsättningar. I de fall problem eller utmaningar uppmärksammas behöver dessa angripas, vilket ofta kräver långsiktiga åtaganden.

Många doktorandprojekt och flera av forskarna arbetar med jämlikhetstematiker, från genus över intersektionalitet till dekolonisering. Det är i sig positivt och ger möjlighet att i seminarier och andra utbildningssammanhang lyfta jämställdhet som en del av utbildningen. Ur ett kvalitetsperspektiv är det dock en risk att hänga upp jämställdhetsaspekten i utbildningen på enskilda doktoranders intressen och projekt eller enskilda forskares intressen och perspektiv. Jämställdhet som del i forskarutbildningen behöver struktureras upp även av seniora forskare och bli ett mer systematiskt inslag i forskarutbildningen, lämpligen som en del i en bredare ansats kring t.ex. normkritiska genus- och maktstudier.

Avslutande reflektion

Att etablera och upprätthålla en god forskarutbildning kräver långsiktighet och ett strategiskt förhållningssätt som gör detta möjligt och designområdet utgör inget undantag. Några aspekter som inte går att undkomma oavsett strategi är att en forskarutbildning behöver en livaktig forskningsmiljö som bas. Det måste finnas forskarutbildningar som lärosätena tar ansvar för, och kompetenta doktorandhandledare i dessa miljöer.

Även om samtliga bedömda lärosäten tar ansvar för sin forskarutbildning, saknas i vissa fall en samsyn inom organisationen kring kvalitet och utmaningar. De forskarutbildningar som utvärderats har också olika utgångspunkter och olika miljömässiga och ekonomiska förutsättningar. Några av de granskade utbildningarna har en övervägande brett distribuerad forskningsmiljö, vilket kan ha betydande kvalitetskonsekvenser för forskarutbildningen om detta inte hanteras på ett målinriktat sätt. Andra utbildningar har varit beroende av strategiska medel från lärosätet för sin utveckling, vilket påverkat möjligheten att upprätthålla och självständigt utveckla forskarutbildningen. Miljöerna har i olika grad vuxit fram genom samverkan med externa aktörer. Gemensamt är att utvecklingen av forskarutbildningar i design har varit snabb och mångfacetterad. Det finns stora möjligheter till ytterligare lärande mellan lärosäten, såväl inom Sverige som inom etablerade nordiska och internationella nätverk.