Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet inklusive dess vetenskapliga metodik.

I självvärderingen anges de grundkomponenter som är en del av att åstadkomma måluppfyllelsen. Dels är det den nya allmänna studieplanen som sätter ramar, med den tillhörande utarbetade processen för strukturell uppföljning på individnivå av de individuella studieplanerna. Dels är det forskningsseminariet, läsgrupper, det egna kursutbudet, fakultetens kursutbud, doktorandfestivalen, högskolepedagogisk kurs, deltagande i kurser i andra forskarmiljöer, individuella läskurser samt publicering och presentation. På det stora hela påminner detta om hur många andra etablerade forskarutbildningar beskriver sina grundkomponenter. Bedömargruppens uppfattning är att det finns en välorganiserad och funktionell grundstruktur, som är relevant och ger möjlighet att uppnå måluppfyllelse. Bedömargruppen ser det också som en bra prioritering, utifrån den personaltäthet som finns i miljön, att ge de fyra ämnesdrivna kurserna över en tvåårsperiod.

Bland komponenterna finns en skillnad mellan de som examineras genom formella och transparenta arbetssätt och de som examineras genom mer informella arbetssätt. Till de förra hör exempelvis kurserna som erbjuds i kursutbudet. Kursdelen utgörs av 70-100 högskolepoäng varav 40 högskolepoäng är obligatoriska. Av de obligatoriska är 30 högskolepoäng ämnesspecifika och 10 högskolepoäng fokuserade på generiska färdigheter såsom vetenskapsteori, etik och pedagogik.

När det gäller de som examineras med mer informella arbetssätt, pekar självvärderingen på ett stort och tungt ansvar för de enskilda doktorandernas handledare, genom det ständigt pågående samtalet med forskare i miljön och från andra miljöer samt de texter som författas baserat på läskurser, etc. Dessutom lyfts det i självvärderingen fram en förflyttning av grunden för examination till extern peer-review utanför det direkta forskarutbildningssammanhanget. Intervjuerna understöder både vikten av dessa informella arbetssätt och av att de fungerar tillfredsställande.

Det framgår inte av självvärderingen hur forskningsseminariet och läsgrupper faktiskt examineras, inte heller vilka strukturer som används för att säkerställa kunskap och förståelse baserat på dessa. För bedömargruppen har det inte tydligt framkommit hur systemet görs transparent och rättvist för doktoranderna, vilket därför identifieras som ett utvecklingsområde.

När det gäller att bygga en kunskapsprogression och en grund för informell examination på peer-review av konferens- och journalbidrag, framgick det av intervjuerna att detta sker i dialog mellan handledaren, medförfattaren och doktoranden. Eftersom dessa bidrag till sin natur är provisoriska och innebär prövande av resultat i olika delprojekt i forskningen, och inte nödvändigtvis en drivkraft för kunskap och förståelse inom ämnet, riskeras ett starkt beroende av de förutsättningar, kvaliteter och förmågor som de anonyma granskarna har. Bedömarna identifierar här ett utvecklingsområde, att göra detta transparent och rättvist mellan doktoranderna.

Umeå universitet betonar i självvärderingen sina försök att skapa en utbildning som förbereder doktoranden för en fortsatt verksamhet där denne är ensam om sin spetskompetens, baserat på en idé om att detta skiljer designforskning från annan forskning. Även om det inte uttalas direkt, uppfattar bedömarna att detta innebär att en hög grad av självständighet avkrävs doktoranderna, vilket också direkt medför en aktiv frånvaro av kontakt med seniora forskare. Det är bedömargruppens uppfattning att detta förhållande bekräftades under intervjuerna. Det framgår inte av självvärderingen hur lärosätet betraktar målet att utbilda doktoranden mot en spetskompetens inom ett område som kräver kunskap och förståelse. Därmed framgår det inte hur utbildningen systematiskt arbetar med att utveckla doktorandernas kunskap och förståelse för att självständigt kunna verka inom sin spetskompetens, eller att kunna etablera designforskning i nya miljöer.

I självvärderingen framhåller lärosätet att ämnet finns inom en tvärdisciplinär tradition. I utformningen av forskarutbildning förlitar sig lärosätet i viss utsträckning till andra verksamheter för att åstadkomma detta. Med tanke på den personaltäthet som finns inom området är detta nödvändigt. I intervjuerna framhölls detta som positivt för utbildningen och doktoranderna. Detsamma gäller den ämnesspecifika fördjupningen, där lärosätet erbjuder en förberedd struktur genom de fyra obligatoriska kurserna, för att ge doktoranderna en introduktion till centrala teman inom ämnet. Sedan låter institutionen den enskilde doktorandens kunskapssökande driva ämnesfördjupningen, ibland understött av kurser från externa parter. Häri finner bedömarna en utmaning för ett relativt nyetablerat forskarutbildningsämne att kunna erbjuda och tydliggöra en ämnesfördjupning bortanför det projektspecifika. I ett sådant arbete spelar seniorforskarna en viktig roll. Från intervjuerna gavs olika bilder av hur detta hanteras, men i dagsläget verkar detta fångas upp i samtalet mellan handledarna, baserat på den utvecklade processen med de individuella studieplanerna. Däremot framstår det inte tydligt för bedömargruppen hur den samlade kunskapen i sig omsätts i strukturella förutsättningar för doktorander att positionera sin ämnesfördjupning i relation till detta, vilket därmed skulle kunna vara ett utvecklingsområde.

Som noteras i självvärderingen har miljön ett begränsat antal seniora röster som kan understödja formandet av ett tvärdisciplinärt samtal, även för gäster som vistas i miljön. Här finns en viktig utmaning för lärosätets vidare utveckling. Det är bedömargruppens uppfattning att de kurser som institutionen erbjuder i större utsträckning skulle kunna fungera som en plattform för tvärdisciplinära samtal, om de skulle erbjudas även till doktorander inom närliggande ämnen från andra institutioner. På ett lärosäte av Umeå universitets storlek borde det enligt bedömargruppens uppfattning finnas goda möjligheter till ett bredare tvärdisciplinärt anslag och på så sätt placera in designforskningen i de olika traditioner som ämnet är en del av.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Lärosätet betonar i självvärderingen försöken att skapa en utbildning som förbereder doktoranden för en fortsatt verksamhet där denne är ensam om sin spetskompetens. Till stor del verkar detta betraktas som en färdighet och förmåga, och den inkluderas som en del i den utarbetade processen med de individuella studieplanerna. Bland annat skriver doktoranden på egen hand sin första forskningsskiss, som sedan ligger till grund för den första individuella studieplanen. Utifrån detta menar bedömargruppen att lärosätet fångar många av de färdigheter och förmågor som motsvarar måluppfyllelsen såsom den specificeras i den allmänna studieplanen.

Lärosätet lägger stor vikt vid samverkan med det omgivande samhället. Några av intervjuerna tog upp de externa nätverken som en styrka för doktoranden, även om det för bedömarna inte tydligt framgår hur det är ordnat specifikt för forskarutbildningen och doktorandernas projekt. Självvärderingen tar upp utmaningen med hur doktoranderna prioriterar externa kontra interna krav och deadlines i forskarutbildningen, t.ex. prioritering av deadlines för konferenser framför avslutandet av kurser. Det här symptomet tyder enligt bedömarnas uppfattning på ett större problem och bekymmer för en forskarutbildning än lärosätet medger, särskilt med det fokus på självständig spetskompetens som Umeå universitet framhåller är målet med forskarutbildningen. Här rekommenderar bedömargruppen att utbildningen gör en mer noggrann analys dels av vad grundproblemet består av, och dels hur man ska kunna komma tillrätta med det. Detta skulle kunna underlätta att den prioritering av deadlines som görs sker systematiskt utifrån de mål som finns för doktorandens forskarutbildning och inte enbart baserat på externa krav.

Doktoranderna uppmuntras att delta i och göra presentationer på konferenser samt skriva i tidskrifter, bland annat genom att varje doktorand har en budget för resor till konferenser. Bedömargruppen ser positivt på att doktorander får både möjlighet och ansvar för detta.

Undervisning och pedagogisk träning är en integrerad del av forskarutbildningen, vilket ofta anses som en viktig lärprocess för att utveckla sin färdighet och förmåga inom ett ämne och den egna specialiseringen. Bedömargruppen delar den uppfattningen. I självvärderingen antyds att det tidigare funnits oklarheter om den mängd tid som doktoranderna förväntas lägga på undervisning och om den faktiska tid som doktoranderna har avsatt till undervisning. Detta var också ett tema under intervjuerna, där representanter för lärosätet själva identifierade en förbättringspotential i tydligheten av tidsrapporteringen genom att tillämpa det bemanningsplaneringssystem som finns centralt vid lärosätet.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet, och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Bedömargruppen ser det som positivt att frågorna om etik och redlighet dels avhandlas obligatoriskt i kursformat, och dels drivs av de seniora forskarna. Det blir extra tydligt i den del där självvärderingen pekar ut behovet av att utveckla moment och kurser om design och designerns roll och inflytande. Här ges uttryck för de generella möjligheterna för forskningen att påverka värderingar och förhållningssätt, vilket designfältet delar med många andra forskningsområden. Här ges också uttryck för en uppfattning om designfältets kontroversiella roll, som motiv och möjlighet för att ta fram nytt konkret innehåll. Båda dessa möjligheter ser bedömargruppen som positiva.

Bedömargruppen anser att det är särskilt relevant att institutionen överväger ytterligare inslag som specifikt tar upp frågor om forskningsetik i förhållande till designfältets och designerns särskilda roll. Detta kan bidra till att progressionen av det forskningsetiska förhållningssättet säkras och följs upp med de enskilda doktoranderna. Här spelar också de doktoranddrivna seminarierna en viktig roll, de kollegiala granskningar som görs av doktorandernas papers och deras slutliga avhandling.

Doktoranderna tränas med avseende på intellektuell självständighet och integritet, samtidigt som frånvaron av daglig senior närvaro gör doktoranderna mer beroende av varandra. Detta framgår tydligt i intervjuerna, där det vid flera tillfällen tydliggörs att doktoranden förväntas vara den drivande kraften. Det är bedömargruppens värdering att detta hittills har fungerat, men att det också innefattar en sårbarhet. Av självvärderingen framgår att utbildningen ställer höga krav på doktoranden vid antagningen, bland annat att denne ska kunna producera en forskningsskiss som sedan används som bedömningsunderlag. Även om det kan upplevas tidigt i processen för en så relativt ung utbildning, vill bedömargruppen ändå rekommendera lärosätet att följa upp denna aspekt, för att utröna på vilka sätt den har bidragit till forskarutbildningens kvalitet och resultat. I det här sammanhanget kan det vara relevant att rikta uppmärksamheten mot hur kraven för en sådan forskningsskiss kan skapa normkonservativism.

Jämställdhet

Ett jämställdhetsperspektiv beaktas, kommuniceras och förankras i utbildningens innehåll, utformning och genomförande.

Bedömargruppen ser det som en positiv utgångpunkt att lärosätet har en medvetenhet om obalansen i jämställdhet, såväl inom som utom den akademiska kontexten inom fältet. Enligt självvärderingen ansluter utbildningen sig till de övergripande policydokument som finns.

I självvärderingen noteras att personalgruppen är könsmässigt obalanserad, och en relativt enkel analys görs baserad på numerärer. Det är visserligen bra att den analysen finns, och att vissa konstateranden görs, som att könsbalansen bland forskarstuderande är jämförelsevis god beroende på att flera lärare som är kvinnor antagits till forskarutbildningen till följd av Designhögskolans kompetensutvecklingsstrategier. Däremot saknar bedömargruppen en mer djuplodande analys, som realistiskt beskriver vad detta får för konsekvenser framöver för personalen. I självvärderingen finns en insiktsfull analys som hänvisar till strukturella förhållanden inom ämnet, i akademin och samhället generellt. Det ser bedömargruppen som en styrka förutsatt att den också leder till ett ställningstagande om hur institutionen ska agera för att åstadkomma nödvändiga förändringar.

Självvärderingen reflekterar över hur forskarutbildningsmiljöns jämställdhetsstrukturer påverkar forskarutbildningen, men värderingen av dessa skulle enligt bedömarna behöva utvecklas. Lärosätet visar en stor medvetenhet om den obalans som finns i de olika personalkategorierna, men upplevs mindre medveten om effekterna av detta på forskarutbildningen som sådan. Här anser bedömarna att det kan finnas kopplingar till exempelvis hur rekryteringen görs och vem som rekryteras, samt hur karriärvägar möjliggörs i relation till familjesituation.

Flera av doktorandprojekten som de framställs i självvärderingen och några av de individuella studieplanerna innefattar jämställdhetstematik. Det är positivt, och bedömarna ser möjligheter att därigenom lyfta jämställdhet inom seminarier och andra utbildningssammanhang som en del av utbildningen. Det saknas däremot en tydlig beskrivning i självvärderingen av hur detta görs, och på vilket sätt det kan inkluderas utöver doktorandernas enskilda projekt, och är därför att betrakta som ett utvecklingsområde. Självvärderingen nämner försök till samarbete med Centrum för genusstudier, men som inte burit tydlig frukt i innehåll och utformning. Dock ser bedömarna det som positivt att utbildningen ser kopplingar till andra miljöer än designmiljön när det gäller kunskap kring genus och jämställdhet.

Uppföljning, åtgärder och återkoppling

Utbildningens innehåll, utformning, genomförande och examination följs systematiskt upp. Resultat av uppföljningen omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Bedömargruppen ser det som positivt att ämnet inte enbart lutar sig på Umeå universitets centrala uppföljningsmekanismer, utan också använder sig av mer ämnes- och miljönära mekanismer. Här inryms sådant som individuella studieplaner, handledarkollegiets träffar, etappseminarier och doktorandfestivalen, samt löpande uppföljning av de peer-reviews som doktoranderna får.

Den utvecklade processen kring de individuella studieplanerna beskrivs i självvärderingen. Dess effekter som syns i nämnda individuella dokument verkar ha varit viktig i arbetet med att bygga upp och strukturera forskarutbildningen både för doktoranderna och för kollegiet i övrigt. Med tanke på längden och detaljnivån i de individuella studieplanerna samt den vikt som denna process tillmäts som pedagogiska instrument i självvärderingen, identifierar bedömarna en risk. I takt med att antalet handledare blir fler kan hanterandet av de individuella studieplanerna riskera att bli en mikrostyrningsprocess, där arbetet med uppföljningen sätts före det arbete som ska följas upp. I intervjuerna framkom olika bilder av processen med de individuella studieplanerna, där dessa beskrevs som att vara allt ifrån en tvingande administrativ pålaga, till att utgöra en bra grund för dialog om progressionen. Det är därför bedömargruppens rekommendation att processen kring de individuella studieplanerna ses över, och görs mindre personberoende tillsammans med nyrekryterade handledare.

Det framgår heller inte tydligt av självvärderingen om, och i så fall hur, Umeå universitet skiljer på personalansvar, handledaransvar och examinatorsrollen. Detta skulle bli extra viktigt exempelvis i de fall där en doktorand upplever problem med handledare eller kollegor.

När det gäller åtgärder ger lärosätet en god bild av sin historiska utveckling, men uppvisar enligt bedömarna inte en lika stor medvetenhet om hur uppföljningen också ska leda till åtgärder. I nuläget är det mer reaktivt, även om exempelvis tankarna på en ny kurs om designerns roll och ansvar pekar på ett mer proaktivt förhållningssätt. Bedömarna saknar i självvärderingen en tydlighet om hur den småskaliga miljön kan hantera förändring och konflikt, i relation till långsiktiga och strategiska åtaganden.

Lärosätet verkar för att doktoranden genomför utbildningen inom planerad studietid.

Totalt har fyra doktorander slutfört sin utbildning under den tidsperiod utvärderingen avser, inom rimlig och planerad studietid. I självvärderingen beskrivs däremot faktorer som upplevs som utmaningar för att avsluta utbildningen inom planerad studietid. Det handlar om sådant som att doktoranderna ser utmaningar i att prioritera mellan interna och externa deadlines, samt att det har funnits utmaningar att balansera mellan undervisning och forskning. Vissa åtgärder har vidtagits i det senare fallet. Att lärosätet har påbörjat ett arbete för att åtgärda detta anser bedömargruppen vara en god första åtgärd för att doktoranderna ska genomföra utbildningen inom planerad studietid. För att fördjupa den kunskapen rekommenderar bedömargruppen institutionen att genomföra en helhetsanalys av de olika faktorer som påverkar doktorandernas studietid inom den utvärderade forskarutbildningen. Vad innebär det för kurserna att doktoranderna inte slutför dem på utsatt tid, och för lärarna att ha examinationer av doktorander som släpar efter? Hur stor roll spelar det att projekt i grundutbildningen också är projekt för doktoranderna? Dessa frågor lämnas obesvarade i självvärderingen, och borde vara centrala för att utbildningen ska kunna säkerställa doktorandernas förutsättningar att genomföra utbildningen inom planerad studietid.

Utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Lärosätet har en genomtänkt uppbyggd forskarutbildning som uppfyller de krav och mål som stipuleras i den allmänna studieplanen och har ett kursutbud som ligger i linje med forskarutbildningens inriktning.

Den ämnesspecifika kunskapen struktureras tydligt runt ett kursutbud, som kompletteras med kurser ur ett gemensamt utbud, samt lärande av mer informell karaktär. Det finns utvecklingspotential när det gäller att inom de egna kurserna skapa plattformar för tvärdisciplinära samtal, med tanke på att detta ger kopplingar mellan den ämnesspecifika kunskapen och till exempel metodologisk förmåga och färdighet.

Bedömarna uppfattar också att höga krav ställs på doktorandens förmåga och färdighet att vara självständig, under antagandet att doktoranden i sin framtida karriär kommer att vara ensam om sin spetskompetens. Självständighet är i sig inget negativt, men det får inte vara en ersättning för en miljö där seniora forskare har forskningsprojekt som är alltför avlägsna doktorandernas projekt.

Det är en styrka att moment som har med forskningsetik att göra struktureras upp av seniora forskare och lärare.

Bedömargruppen finner en god potential till att konstruktivt driva jämställdhet som en kvalitetsmarkör och utvecklingsmöjlighet i forskarutbildningen, både inom miljön och i branschen som helhet.

Genom den utvecklade processen med de individuella studieplanerna finns stora möjligheter till uppföljning och återkoppling, utöver de formella kanaler som är gemensamma för fakulteten och Umeå universitet på central nivå. Lärosätet behöver tydliggöra och utveckla hur olika roller bör fungera i relation till doktoranderna. Inte minst i förhållande till förändring och konflikt, både i relation till det nära perspektivet och till de mer strategiska utvecklingsperspektiven.