Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna vetenskapliga och pedagogiska kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens volym, innehåll och genomförande på kort och lång sikt.

Forskarutbildningsämnet har ett omfattande handledarspektrum till sitt förfogande med sammanlagt arton handledare, varav åtta professorer, tre docenter och sju disputerade lärare. Vårterminen 2018 fanns nio aktiva doktorander. Två är knutna till specifika forskningsmiljöer, forskarskolan Critical Heritage Studies and the Future of Europe respektive Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning.

Antalet handledare i förhållande till antalet aktiva doktorander bedöms vara mycket gott. Huvudhandledaren är i samtliga fall professor med undantag för en filosofie doktor som är huvudhandledare för en doktorand med inriktning på teaterstudier. En professor fungerar då som biträdande handledare, vilket uppfyller kravet på att en av handledarna ska vara docent. Möjlighet finns att ha flera biträdande handledare, vilket är aktuellt för två doktorander. Biträdande handledare kan även vara disputerad lärare i ett annat ämne vid institutionen (idéhistoria och religionsvetenskap). Detta gäller för en doktorand. Externa biträdande handledare anlitas när det anses kompetensmässigt nödvändigt, vilket är fallet för två doktorander. Handledartiden är 100 timmar per år från vårterminen 2018. Den fördelas mellan handledarna efter samråd med viceprefekten vid institutionen och dokumenteras i den individuella studieplanen. Att det finns utrymme för flexibilitet i detta avseende ser bedömargruppen som positivt.

Samtliga handledare har genomgått en högskolepedagogisk handledarutbildning. Inom universitetet finns även en utbildning för erfarna handledare, som en person har gått. Alla handledare är anställda eller har avtal med universitetet. Professorer och docenter dominerar även inom gruppen biträdande handledare, varav en är filosofie doktor. Förhållandevis få filosofie doktorer anlitas alltså som biträdande handledare för närvarande, men i ett längre tidsperspektiv menar ämnet att den vetenskapliga kompetensen och handledarkapaciteten kan säkras genom kontinuerlig uppföljning av nyrekryteringsbehov och den möjliga handledningsresurs som finns inom institutionens övriga ämnen. Alla handledare ingår i ett ämnesspecifikt handledarkollegium som sammanträder minst en gång per termin och som ger förslag till handledare till institutionens prefekt. I handledarkollegiet finns också doktorandrepresentation.

Den centrala rollen har viceprefekten för forskarutbildning som utser handledare i samråd med doktorand och koordinatorn för forskarutbildning i ämnet. Det finns rutiner för byte av handledare. Generellt verkar den strukturella uppbyggnaden av handledarskapet och förhållandet till doktoranden vara väl fungerande. Kompetens kan till övervägande delen hämtas inom ämnet, och vid behov finns möjlighet att få extra handledartid. En forskningskoordinator för ämnet bistår viceprefekten och leder ämnets beredning i kollegiet.

Publikationslistan visar på den bredd som handledarkåren uppvisar i form av kompetens och livlig aktivitet som forskare i både nationella och internationella sammanhang. Lärarna har forskning inom tjänsten, professorer 35 procent, docenter 20 procent och lektorer 10 procent. Till detta kommer 10 procent för kompetensutveckling. Den ämnesmässiga kompetensen i relation till doktorandernas ämnen förefaller adekvat och omfattar äldre litteratur, 1800- och 1900-tal, populärfiktion, barnkultur, barn- och ungdomslitteratur, digital humaniora samt genus. Tidsmässigt arbetar däremot de flesta doktorander inom modern svensk prosa, men med inriktningar som ryms inom den allmänna handledarkompetensen.

Forskarutbildningsmiljö

Forskningen i den aktuella miljön har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

I självvärderingen framhåller lärosätet den mångvetenskapliga forskningsmiljö som byggts upp genom ökad integrering av olika forskningsseminarier. Litteraturvetenskap ingår sedan 2009 i en flerämnesinstitution tillsammans med idé- och lärdomshistoria och religionsvetenskap samt grundutbildningsämnet teaterstudier. Det senare innebär att doktorander med denna inriktning antas inom ämnet litteraturvetenskap. Det högre seminariet vid institutionen är ämnesövergripande och jämsides ges dessutom flera områdesspecifika seminarieserier som Scenkonst och historieskrivning, Digital humaniora, Tidigmoderna seminariet, Barn, barndom och kulturella praktiker, Ekoseminariet och Didaktisk forskningsmiljö. I miljön ingår dessutom ett institutionsöverskridande forum för humanvetenskaplig och konstnärlig forskning, Vitkrit, med dekolonialitet i fokus.

Den beskrivna seminariemiljön uppvisar ett rikt och mångskiftande uttryck med möjligheter till samverkan och utbyten, men ämnets identitet kan riskera att komma i skymundan i det interdisciplinära sammanhanget. För att säkerställa det ämnesspecifika finns också ett seminarium för framläggning av de litteraturvetenskapliga doktorandernas avhandlingsavsnitt, lett av en forskarutbildningskoordinator för litteraturvetenskap. Men eftersom den nuvarande doktorandpopulationen omfattar nio doktorander, varav två är hemmahörande inom särskilda forskningsmiljöer, krävs att den litteraturvetenskapliga miljön vidgas och att närvarofrekvensen förtätas. Till seminariet inbjuds därför doktorander från andra lärosäten, och även äldre doktorander kan delta. Att medvetenheten om riskerna med en utglesad närvaro är under diskussion framkom tydligt under intervjuerna, men för närvarande finns inga åtgärder planerade utöver de som nämns i självvärderingen.

Intrycket av den som helhet rika forskningsmiljön förstärks genom det täta samarbetet med forskningsnätverk och institutioner både inom Sverige och internationellt. Gästdoktorander från USA och Danmark har vistats vid institutionen och ambitionerna för internationell samverkan ter sig goda. Flera doktorander har en förhållandevis hög konferensfrekvens och varje doktorand disponerar 10 000 kronor per år för resor, konferenser osv. under utbildningen, dvs. sammanlagt 40 000 kronor. Förteckningen över doktorandernas publikationer avspeglar däremot inte den internationella verksamheten i någon större utsträckning.

Några resurser för att utveckla egna litteraturvetenskapliga doktorandkurser finns inte inom institutionen som helhet, och vid intervjuerna bekräftades också att det ekonomiska utrymmet inte möjliggör tillskapande av egna kurser. Varje kurs måste omfatta minst fem deltagare, vilket för närvarande kan vara svårt att synkronisera med det faktiska antalet doktorander. Ämnets samverkan med andra lärosätens forskarutbildningar genom Nationella rådet för forskarutbildning i litteraturvetenskap är därmed högst betydelsefullt för ämnesidentiteten. Arbete med gemensamma doktorandkurser, workshoppar och olika former av utbyten och samarbeten har en kompetensutvecklande potential av betydelse för både doktorander och handledare, och bidrar positivt till forskarutbildningsmiljön.

Förutsättningar

Tillfredsställande

Förutsättningarna för personal och forskningsmiljö betraktas som tillfredsställande. Ämnet kan disponera över en omfattande handledarkår med hög vetenskaplig kompetens, varav åtta professorer, tre docenter och sju disputerade lärare. Handledarnas kompetens, ämnesspridning och forskningsmässiga aktivitet genom nätverk och publikationer framstår som mycket god. Seminariemiljön är rik och mångskiftande, och det finns täta samarbeten med nätverk och institutioner både inom Sverige och internationellt. Ett särskilt framläggningsseminarium för ventilering av doktorandernas presentationer och avhandlingsavsnitt som leds av en forskaransvarig koordinator säkerställer kvaliteten för det ämnesspecifika. Behovet av att vidga den specifikt litteraturvetenskapliga seminariemiljön är ämnet medvetet om. Det är positivt, men bedömargruppen vill gärna se en något mer energisk strategi i sammanhanget. En betydelsefull samverkan med andra nationella lärosätens forskarutbildningar är arbetet inom Nationella rådet för forskarutbildning i litteraturvetenskap. Gemensamma doktorandkurser, workshoppar och olika former av utbyten och samarbeten verkar kompetensutvecklande för både doktorander och handledare och bidrar positivt till forskarutbildningsmiljön.