Arbetsliv och samverkan

Utbildningen är utformad och genomförs på ett sådant sätt att den är användbar och utvecklar doktorandens beredskap att möta förändringar i arbetslivet såväl inom som utanför akademin.

Doktoranderna engageras tidigt i undervisning och handledning, vilket erbjuder god förberedelse för ett yrkesliv inom akademien. Vidare får doktoranderna möjlighet att genomgå högskolepedagogisk utbildning under doktorandtiden, men om det verkligen sker framgår inte av de individuella studieplanerna. I dessa finns också en punkt "Efter examen" (11), som vanligen lämnas ofylld, vilket gör att arbetsprocessen på detta område inte framstår som helt igenom strukturerad.

Upplägget med obligatoriska presentationer av texter (där doktoranden presenterar och opponerar) kan också vara en god förberedelse för att slutföra uppgifter inom givna tidsramar, vilket avhandlingsarbetet som sådant också innebär i ett större perspektiv.

Centrat för kulturvetenskaplig forskning på lärosätet anges varje läsår anordna ett särskilt seminarium, där seniora forskare redogör för erfarenheter om stipendie- och projektansökningar, samt karriär- och meriteringsfrågor. Det innebär en förberedelse för det kommande arbetslivet och säkerställer en koppling till det omgivande samhället.

Hur doktoranderna eventuellt förbereds för arbete utanför akademien förblir oklart, även om det avslutande resonemanget i självvärderingen beskriver en generell kompetens som doktoranderna förvärvar och som kan vara till nytta inom en rad olika möjliga yrkesområden. Positivt är också de seminarier om stipendie- och jobbansökningar som förekommer. I självvärderingen framhålls också att lärosätet har varit strategiskt aktivt i samarbetet med omgivande samhället, och har generellt en positiv inställning till att doktoranderna i ämnet ägnar sig åt samverkan, och bland annat uppmuntras de att publicera sig populärvetenskapligt. Mer konkret samverkan med parter ur (det utomakademiska) arbetslivet tycks däremot inte finnas.

Någon uppföljning (alumnundersökning) förekommer av underlagen att döma inte, och det gavs heller inga uppgifter om vilka konkreta karriärvägar som har öppnat sig för de disputerade i ämnet efter disputationen.

Arbetsliv och samverkan

Tillfredsställande

Att alla doktorander erbjuds möjligheter till undervisning är positivt ur ett arbetslivsperspektiv, eftersom det innebär pedagogisk erfarenhet. Upplägget med obligatorisk framläggning av texter, där doktoranden presenterar och opponerar, kan också vara en god och relativt generaliserbar förberedelse för att slutföra uppgifter inom givna tidsramar, vilket avhandlingsarbetet som sådant också innebär ur ett större perspektiv. Positivt är också de seminarier om stipendie- och jobbansökan som förekommer, liksom att nydisputerade forskare verksamma i ämnet har kunnat få forskningsutrymme genom att bli medlemmar i lärosätets center för kulturvetenskaplig forskning. Samarbetet med detta tycks dessutom erbjuda goda möjligheter att utveckla den engelska språkförståelsen, vilket är positivt också ur arbetslivssynpunkt.

Ett utvecklingsområde är att klargöra hur och verka för att doktoranderna förbereds för ett arbete utanför akademien. Mer konkret samverkan med parter ur det utomakademiska arbetslivet tycks inte finnas. De verksamma forskarna är av allt att döma vana vid att samverka och delta i kulturdebatt, men detta är dels ett krympande fält som det är svårt att försörja sig på, dels förblir det oklart hur kompetenser eller kontakter överförs till doktoranderna.

I den allmänna studieplanen skriver lärosätet om möjligheter till andra karriärvägar än den inom universitetsvärlden, men i självvärderingen visar man inte någon koppling mellan denna framskrivna möjlighet och doktorandutbildningens utformning. Det saknas också i uppräkningen en medvetenhet om att trolig fortsatt karriärväg inom universitetet för disputerade inom litteraturvetenskap är lärarutbildning, även för dem som inte har en didaktisk inriktning på avhandlingsarbetet.