Universitetskanslersämbetet instämmer i bedömargruppens ställningstagande.

Sammantaget visar underlagen att utbildningen håller hög kvalitet.

Inom ämnet finns överlag en god forskarutbildningsmiljö med många välmeriterade handledare och en stor doktorandgrupp som dessutom ingår i ett tvärvetenskapligt sammanhang. Ämnets lärare och forskare är aktiva i vetenskapssamhället och ägnar sig åt ämnen och frågeställningar med både svensk och internationell räckvidd, och de publicerar sig också brett både nationellt och internationellt. Ämnets forskare och handledare ingår i olika nationella och internationella nätverk som doktoranderna ofta också får tillgång till. Ett utvecklingsområde är att stärka de seniora forskarnas medverkan i det högre seminariet.

Den stora valfriheten i kursupplägg framhålls i självvärderingen som föredömlig, men här kan bedömargruppen också se potentiella baksidor. Doktoranderna läser i praktiken ganska olika utbildningar, vilket i sin tur kan göra det svårt att säkra måluppfyllelse och progression vad gäller kunskap och förståelse samt konsekvensen i återkopplingen. Framför allt är avsaknaden av obligatoriska historiska kurser och genusperspektiv oroande. Bedömargruppen ser det dock som positivt att en obligatorisk teori- och metodkurs håller på att utarbetas.

Övriga examensmål bedöms säkras tillfredsställande. Doktorander som undervisar ska ha genomgått en introducerande högskolepedagogisk utbildning eller motsvarande. När doktoranden först börjar undervisa tilldelas denne en mentor och får också en extra timresurs, något som bedömargruppen vill lyfta fram som ett gott exempel.

Det finns ett rikt utbud av kurser, seminarier och andra forum där genus och jämställdhetsfrågor diskuteras. Dessa är förvisso inte obligatoriska, men vittnar om en medvetenhet om dessa frågors betydelse, och om att man arbetar kontinuerligt och på ett innehållsligt plan med dem.

Den aktiva användningen av en individuell studieplan för att följa upp och säkra progressionen i doktorandernas arbete utgör ett gott exempel, även om planen kunde innehålla mer reflekterande partier och ha konkret koppling till examensmålen.

Doktoranderna förefaller ha goda möjligheter att påverka sin utbildning. Men den stora valfriheten när det gäller kursupplägg och var arbetet bedrivs kan också splittra miljön och minska den kritiska massan som är nödvändig exempelvis vid seminarier. Den förhållandevis ringa graden av styrning kan i kombination med det stora utbudet av aktiviteter bidra till stress. Vidare menar bedömargruppen att en doktorandrepresentant i handledarkollegiet kan övervägas. I självvärderingen nämns flera konkreta exempel på hur man arbetat med sjukskrivningsproblematiken, vilket bedömargruppen ser som positivt.

Doktoranderna har tillfälle att träna sin kompetens för ett arbetsliv inom akademin genom deltagande i högre seminarier, ett rikligt internationellt utbyte, expenser för konferensdeltagande, speciella workshoppar och seminarier för att öva kompetenser vid sidan av själva avhandlingsskrivandet. Det finns incitament i miljön för att bidra till kultursektorn och det finns också en informatör som hjälper till i detta avseende.

Två utvecklingsområden som bedömargruppen identifierat är att ta ett samlat grepp om hur alumners erfarenheter från arbetslivet tas tillvara och hur förberedelser för ett arbetsliv utanför akademin kan bli ett genomtänkt inslag i forskarutbildningen.