Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet inklusive dess vetenskapliga metodik.

Kursdelen i forskarutbildningen som är på 60 högskolepoäng rymmer ett mycket stort mått av valfrihet; flertalet kurser väljs av doktoranden själv i samråd med handledare. Minst 15 högskolepoäng ska dock, enligt den allmänna studieplanen, avse litteraturvetenskaplig teori och metod, och doktoranden rekommenderas att ta dessa poäng under utbildningens första år. I övrigt planeras kurser och skrivande utifrån det specifika avhandlingsprojektet.

Flera teori- och metodkurser har anordnats i undervisande form genom samläsning med avancerad nivå, där doktoranderna haft utvidgat pensum och fördjupad examination. På liknande sätt tillgodoses en bredare historisk kunskapsbas genom tillgång till litteraturhistoriska kurser på avancerad nivå. Vissa kurser har också skapats i samarbeten över ämnes- och lärosätesgränser. Lärosätet ingår i det nationella nätverket för forskarutbildningar inom litteraturvetenskap som anordnar årliga historiska kurser. Fördjupningen inom det egna avhandlingsområdet sker dock främst genom individuella läskurser.

Som nämnts är endast 15 högskolepoäng av kursdelen obligatorisk, och det gäller alltså som angavs ovan litteraturvetenskaplig teori och metod. Det rör sig dock inte om namngivna kurser, utan de väljs i samråd med handledaren. Under den senaste femårsperioden har ämnet kunnat erbjuda ett antal undervisningskurser som kan räknas in i denna obligatoriska kursdel. Dessa kurser har alltså integrerats med kurser på avancerad nivå. En fråga är hur den enskilda doktoranden kan lägga grunden för en bred kunskap och förståelse av forskarutbildningsämnet genom de få obligatoriska kurspoängen, och genom de mycket olikartade exempel på kurser som nämnts. Kurserna har helt olika karaktär och grad av specialisering. Bedömargruppen vill uppmana lärosätet att se över kursutbud och -innehåll med särskilt fokus på uppfyllelse av kunskapsmålet. Bedömargruppen uppfattar det som positivt att en ny ämnesspecifik och obligatorisk teori- och metodkurs håller på att utarbetas.

Examinationsformerna är enligt självvärderingen utformade så att examensmålet om kunskap och förståelse ska säkerställas. Mer specifikt beskrivs detta som att examinationerna inte bara innebär en redovisning av kunskaper som förvärvats inom kursen utan att de individanpassas genom olika typer av tillämpningar som är riktade mot det egna avhandlingsämnet. Denna examinationsform kan vara utmärkt, men pekar kanske snarare mot specialisering än bredd.

Seminarieverksamheten lyfts fram som doktorandens viktigaste sammanhang där måluppfyllelse säkerställs, inte minst vad gäller teori och metod. Här har det dock periodvis varit svårt att uppnå tillräcklig kritisk massa för seminarieverksamheten, vilket bedömargruppen ser som ett utvecklingsområde.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Doktorandernas förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning inom givna tidsramar säkerställs enligt självvärderingen på flera sätt. Genom kontinuerlig handledning av två (ibland tre) handledare får doktoranden stöd och träning i att successivt arbeta mer självständigt med vetenskapliga problem inom givna tidsramar. Progressionen dokumenteras i den individuella studieplanen, som uppdateras årligen, och diskuteras också i ett planeringssamtal en gång per år samt i handledarkollegiet - som varje termin granskar alla avhandlingsprojekt för att få syn på eventuella problem eller svårigheter. Förmågan att analysera, formulera frågeställningar och problem, planera och genomföra forskningsuppgifter examineras genom både kurser och avhandlingsarbete. Doktorandens förmåga att arbeta vetenskapligt inom givna tidsramar stärks även genom de workshoppar som arrangeras kring en avgränsad mindre forskningsuppgift som är kopplad till det egna avhandlingsämnet.

Doktorandens förmåga att muntligt och skriftligt presentera sin forskning med auktoritet säkras på ett flertal sätt enligt självvärderingen. Muntliga och skriftliga upplägg och presentationer hålls inom ramen för kurser, på seminarier och på nationella och internationella konferenser. Vad gäller konferensframträdanden närvarar ibland även handledare eller någon annan senior forskare, som därmed kan ge respons på presentationen till doktoranden. Institutionen bjuder som tidigare nämnts kontinuerligt in internationella gästföreläsare och forskare, och i samband med detta anordnas ibland workshoppar där också doktorander uppmuntras att medverka och presentera sin forskning muntligt och skriftligt.

Dialogen med vetenskapssamhället tränas bland annat genom att doktoranden redan under första terminen får presentera och diskutera sin forskningsplan vid högre seminariet. Fortlöpande textseminarier, mittseminariet och slutseminariet innebär också övning i kritisk dialog, och detsamma gäller konferensdeltagande. Doktoranderna uppmuntras också att delta i kulturdebatten och publicera forskningsrön i dagstidningar och tidskrifter. Självvärderingen visar att litteraturvetenskapliga avhandlingar i många fall får visst intresse i en bredare kulturoffentlighet.

Flertalet doktorander undervisar under sin forskarutbildningstid och stödjer då på ett påtagligt sätt andras lärande, presenterar forskning och övar sig i planering och presentationsteknik. Doktorander som undervisar ska ha genomgått en introducerande högskolepedagogisk utbildning eller motsvarande. När doktoranden först börjar undervisa tilldelas denne en mentor och får också en extra timresurs, något som bedömargruppen vill lyfta fram som ett gott exempel.

Måluppfyllelse av examensmål i kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Självvärderingen lyfter fram att doktoranden under hela utbildningen tränas i intellektuell självständighet. Särskilt betonas avhandlingsprocessen och den relativa friheten när det gäller kursval och doktorandens egna möjligheter att forma sin utbildning i samråd med handledare. Examinationsformerna inom kursdelen uppmärksammas också som centrala delar i säkrandet av den intellektuella självständigheten, där man på forskarutbildningsnivå arbetar individanpassat och doktoranden själv formulerar sin analysuppgift, i görligaste mån kopplat till det egna avhandlingsämnet. Bedömargruppen ställer sig frågan om den höga graden av individualisering försvårar säkrandet av kunskapsmålen och ser ett systematiskt arbete med denna problematik som ett utvecklingsområde.

Värderingsförmågan uppövas även den stegvis - i det egna avhandlingsarbetet, i granskningen av andras arbeten, i kursläsning och genom konferensdeltagande. Seminariet betonas som en central arena för sådana diskussioner. Ett gott exempel på hur annars latenta frågeställningar om vetenskapens samhälleliga roll kan komma upp till ytan är doktoranddagen "Den angelägna avhandlingen" som institutionen anordnade hösten 2017.

Genom doktorandernas fortlöpande granskningsarbete, av avhandlingsavsnitt och inom ramen för kurserna, tränas vetenskaplig redlighet, akribi och etik, inte minst genom ett fortlöpande fokus på hur tidigare forskning behandlas. Doktoranderna har även möjlighet att gå den tvärvetenskapliga fakultetsgemensamma kursen Vetenskaplighet och forskningsetik. Ytterligare arenor för denna kunskapsform är handledningen, seminariediskussioner om avhandlingsavsnitt, granskningsprocessen inför disputation och ytterst själva disputationen.

Jämställdhet

Ett jämställdhetsperspektiv beaktas, kommuniceras och förankras i utbildningens innehåll, utformning och genomförande.

Lärosätets och därmed ämnets policy bygger på att alla medarbetare, doktorander och studenter ska behandlas lika oavsett kön, ålder, etnicitet, religion, sexualitet och funktionsnedsättning. Institutionen har en likabehandlingsplan vars syfte är att motverka diskriminering, och även ett likabehandlingsombud. Nyligen har man inrättat ett råd som kallas Lokalt råd för arbetsmiljö och lika villkor. Institutionen har tagit initiativ till en workshop om doktorandhandledning ur likabehandlingsperspektiv.

Könsfördelningen bland ämnets seniora forskare är jämn, medan det på doktorandsidan finns en kraftig kvinnlig dominans (74 procent är kvinnor). Förklaringar till detta som anges är dels att de stipendiefinansierade doktoranderna enligt statuterna måste vara kvinnor, dels att kvinnor är i majoritet även i grundutbildningen i litteraturvetenskap. Olika diskussioner om hur denna obalans ska hanteras har förts i kollegiet, bland annat i samband med den senaste antagningsomgången.

Genusperspektiv integreras på olika sätt i både seminarieverksamheten och kursgivningen. Ett genusseminarium för ämnet har nyligen initierats. Den genusteoretiska kompetensen i kollegiet beskrivs generellt som hög, och under 2018 utlystes ett lektorat med denna inriktning. Denna lektor ska varje termin arrangera ett genusinriktat seminarium inom forskarutbildningen.

Det finns ingen obligatorisk kurs som säkerställer att genusperspektiv integreras i utbildningen. Däremot erbjuds och har erbjudits valfria kurser med sådan profil, till exempel Genusteori och litteraturvetenskap (7,5 högskolepoäng) och Making trouble with Gender Trouble (7,5 högskolepoäng). Ett av institutionens fyra ämnesöverskridande "tvärområden" är just genus, och på andra delar av lärosätet finns därtill forum såsom Genusakademin och Queerseminariet.

Sammanfattningsvis finns ett rikt utbud av kurser, seminarier och andra forum där genus och jämställdhetsfrågor diskuteras. Dessa är förvisso inte obligatoriska, men vittnar om en medvetenhet om dessa frågors betydelse, och om att man arbetar kontinuerligt och på ett innehållsligt plan med dem.

Uppföljning, åtgärder och återkoppling

Utbildningens innehåll, utformning, genomförande och examination följs systematiskt upp. Resultat av uppföljningen omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Självvärderingen visar att forskarutbildningens kvalitet inledningsvis säkras genom ett noggrant antagningsförfarande. Här visar ämnet och institutionen som helhet prov på god kontinuitet genom att antagningen sker samma tid varje läsår (vårtermin) och att ett antal doktorander (minst två) anställs vid varje tillfälle. Administrativt förefaller forskarutbildningen vara välorganiserad, med särskilt ansvariga på ämnes-, institutions- och fakultetsnivå, och med väl utarbetade rutiner.

Den individuella studieplanen är det viktigaste dokumentet för att följa upp doktorandernas arbete, progression och resultat. Den fylls i och uppdateras av doktorand och handledare en gång per år, och behandlas sedan i handledarkollegiet. Utformningen av den individuella studieplanen ger dock enligt bedömargruppen ett "minimalistiskt" intryck i den meningen att den saknar mera reflekterande inslag, till exempel om just progressionen. Det görs heller inga kopplingar till eller avstämningar gentemot examensmålen. Den individuella studieplanen undertecknas av doktorand och handledare och fastställs av prefekt. Forskarutbildningen har ingen formellt utsedd examinator, utan en del av de uppgifter som brukar hanteras av denna funktion ligger nu hos studierektor och handledarkollegiet.

Handledarkollegiet beskrivs som en central instans för uppföljning. Doktoranderna kan ge studierektor synpunkter på utbildningen, som sedan tar frågorna vidare till handledarkollegiet. De forskarstuderandes progression diskuteras varje termin i kollegiet, liksom under ett utvecklingssamtal varje år. Därtill har institutionen tillsatt ett studierektorskollegium där alla forskarutbildningsämnen är representerade.

Doktorandens avhandlingsarbete granskas kontinuerligt under seminarierna. Det finns tre kontrollstationer: presentation av forskningsplan, halvtidsseminarium och slutseminarium.

Systematiskt arbete med kursvärderingar förekommer inte. I självvärderingen nämns att man prövat en övergripande skriftlig utvärdering vid ett tillfälle, men att den inte gav någon ny information.

Lärosätet verkar för att doktoranden genomför utbildningen inom planerad studietid.

I självvärderingen nämns vissa problem med genomströmningen. 65 procent av doktoranderna håller sig inom den stipulerade utbildningstiden, medan 17,5 procent är inaktiva och 17,5 procent har överskridit studietiden. Åtgärder för att öka genomströmningen är extra handledning, extern experthjälp eller handledarbyte. Införandet av ett halvtidsseminarium kan också ses som ett verktyg för att underlätta att tidsplanen hålls. Bedömargruppen har tagit del av statistik över genomströmningen i utbildningen och konstaterar att lärosätet inte avviker från andra utbildningar inom litteraturvetenskap i Sverige vad gäller detta.

Utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Den stora valfriheten i kursupplägget framhålls i självvärderingen som föredömlig, men här kan bedömargruppen också se potentiella baksidor. Doktoranderna läser i praktiken ganska olika utbildningar, vilket i sin tur kan göra det svårt att säkra måluppfyllelse och progression vad gäller kunskap och förståelse samt konsekvensen i återkopplingen. Framför allt är avsaknaden av obligatoriska historiska kurser och genusperspektiv oroande. Bedömargruppen ser det dock som positivt att en obligatorisk teori- och metodkurs håller på att utarbetas.

Övriga examensmål bedöms säkras tillfredsställande. Doktorander som undervisar ska ha genomgått en introducerande högskolepedagogisk utbildning eller motsvarande. När doktoranden först börjar undervisa tilldelas denne en mentor och får också en extra timresurs, något som bedömargruppen vill lyfta fram som ett gott exempel.

Det finns ett rikt utbud av kurser, seminarier och andra forum där genus och jämställdhetsfrågor diskuteras. Dessa är förvisso inte obligatoriska, men vittnar om en medvetenhet om dessa frågors betydelse, och om att man arbetar kontinuerligt och på ett innehållsligt plan med dem.

Inom ämnet använder man den individuella studieplanen för att följa upp och säkra progressionen i doktorandernas arbete, och det är ett gott exempel även om utformningen av planen kunde ge utrymme för mer reflekterande partier och ha konkret koppling till examensmålen.