Universitetskanslersämbetet instämmer i bedömargruppens ställningstagande.

Sammantaget visar underlagen att utbildningen håller hög kvalitet

Forskarutbildningen i Uppsala är stor och välfungerande med välmeriterade handledare och en god forskningsbredd. I en miljö med en förhållandevis stor doktorandgrupp är det dock lätt att ta en sammanhållen miljö för given. Eftersom flera anställda bor på annan ort är den kritiska massan vad gäller antalet forskare i ämnet potentiellt sårbar. Den obligatoriska närvaron på arbetsplatsen under seminariedagar och det obligatoriska deltagandet i särskilda poänggivande seminariekurser förefaller vara konstruktiva sätt att lösa problemet, samtidigt som ett sådant upplägg ställer särskilda krav på uppföljning och fortlöpande kvalitetsdialog. Här, liksom när det gäller organiseringen av seminarieverksamheten, vill bedömargruppen uppmuntra ett fortsatt utvecklingsarbete i dialog med doktoranderna.

För att ytterligare stärka internationaliseringen vill bedömargruppen även uppmuntra till ett utvecklat stöd för att öka doktorandernas möjligheter att planera eventuella forskningsvistelser utomlands.

Bedömargruppen frågar sig hur bredden i examensmålet kunskap och förståelse säkras utan obligatoriska litteraturhistoriska kurser och rekommenderar en översyn. Ämnet uppvisar överlag väl utarbetade rutiner för uppföljning, men man påtalar bland annat behovet av att säkra återkopplingen av kursutvärderingarna, ett utvecklingsarbete som bedömargruppen stödjer. Bedömargruppen vill också uppmuntra institutionens strävan efter att ytterligare stärka jämställdhetsperspektivet i undervisningen. Bedömargruppen får intrycket att de organisatoriska ramarna kring jämställdhetsarbetet och kompetensen bland många av de anställda är tydliga, men att uppföljningen behöver stärkas.

Doktoranderna är uppenbarligen aktiva när det gäller att påverka sin utbildning, och dialogen med ämnesledningen framstår som god. Samtidigt ställs höga krav på att doktoranderna tar ett stort eget ansvar för sin utbildning och arbetssituation, och många upplever uppenbarligen stress. Ett gott exempel är lärosätets insiktsfulla resonemang kring doktorandernas svårigheter att uppnå en balans i utbildningens olika delar i relation till undervisning, konferensdeltagande och publicering. Bedömargruppen vill uppmuntra till fortsatt bevakning av denna komplicerade fråga.

Även samverkan förefaller fungera väl på institutionsnivån, och doktoranderna får rika möjligheter till kontaktytor i och utanför akademin. Ett gott exempel är den särskilda arbetsgrupp för samverkan som bildats för att bevaka och stärka området. Någon direkt systematik för arbetslivsanknytningen framträder emellertid inte i underlaget, så ett utvecklingsområde är en ökad planering av hur och när i utbildningen arbetslivsrelaterade inslag och erfarenheter tas tillvara.