Universitetskanslersämbetet instämmer i bedömargruppens ställningstagande.

Sammantaget visar underlagen att utbildningens kvalitet är ifrågasatt.

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget inte vara tillfredställande.

Ämnet historia i forskarutbildningen vid Luleå tekniska universitet är otillräckligt definierat då det inte tydligt framgår, vare sig i fråga om kursutbud eller utifrån doktorandens tidigare studier, hur mycket historia en doktorand på lärosätet tillgodogjort sig då hen avslutar sin utbildning. Övergången från teknikhistoria till historia är ämnesmässigt oklar. Forskarutbildningen har en väl meriterad och kompetent grupp lärare och handledare. Men miljön för utbildningen är för liten med endast en eller ett par doktorander åt gången, särskilt i ljuset av humanioras position på avdelningen. För närvarande finns ingen doktorand i ämnet historia vid lärosätet.

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget inte vara tillfredställande. Bedömargruppen ser brister i utbildningen när det gäller högskoleförordningens alla tre kunskapsformer. En brist är avsaknaden av tydligt definierade kurser med inbördes progression. En stor del av de kurser som läses ges inte specifikt för doktoranderna i historia utan för lärosätets eller avdelningens alla doktorander, vilket innebär att en särskild träning i historia eller humaniora inte ges. Flera kurser ges av andra lärosäten, vilket är en pragmatisk lösning, men också en illustration av det grundläggande problemet med omfattningen på utbildningen. Arbetet med avhandlingen sker i nära dialog med handledare, men tillgången till historievetenskapliga seminarier där doktoranden kan träna sig disciplinärt är begränsad.

Doktoranderna får tillräcklig träning inför ett föränderligt arbetsliv. Det finns centrala organ på lärosätet för karriärplanering.

Doktorandperspektivet blir dock inte beaktat i tillräckligt hög grad. Doktoranderna har begränsat inflytande när det gäller utbildningens utformning genom de relativt svaga strukturerna för återkoppling. Delvis hänger detta samman med utbildningens omfattning. Det finns däremot ett medvetet arbete med jämställdhetsfrågor.

Aspektområdet uppföljning, åtgärder och återkoppling bedöms sammantaget inte vara tillfredsställande. Uppföljningen av utbildningens utformning och genomförande sker inte systematiskt emedan den begränsade omfattningen i praktiken omöjliggör systematisk uppföljning. Detta gäller återkoppling i än högre grad. Att en så stor del av kurserna i utbildningen ges av andra lärosäten innebär också att även om återkoppling sker, så kan kurserna bara ändras i begränsad omfattning. Resultatet blir istället att doktoranderna väljer en annan kurs, vilket illustrerar ett problem med kvalitetsutvecklingen i en utbildning där det inte finns egen kontroll över centrala delar.

Bedömargruppen menar att det i huvudsak är utbildningens begränsade omfattning, dess avsaknad av en kritisk massa som får konsekvenser i form av de brister som här påpekas. En större miljö och doktorandgrupp skulle både möjliggöra och kräva ett systematiskt arbete med kursutbud och uppföljning. Trovärdiga strategier för att bygga upp en större utbildning saknas emellertid.