Doktoranders perspektiv

Utbildningen verkar inte för att doktoranderna tar en aktiv del i arbetet med att utveckla utbildningen och lärprocesser.

Som påpekats tidigare, framgår det av självvärderingen att doktoranderna har en passiv lärprocess. Lärares och handledares kompetens framhålls som en resurs för doktoranden, men det är inte tydligt huruvida ett ömsesidigt utbyte sker. Av självvärderingen framkommer det att doktoranderna får återkoppling från handledarna, men inte hur doktoranden kan framföra sina synpunkter rörande generella förbättringar av undervisningen.

Det framkommer vidare att doktoranderna har sina kontor på samma plats som lärarpersonalen. Bedömargruppen menar att detta är värdefullt för den professionella socialiseringen. Det är även positivt att det erbjuds gemensamma både professionella och sociala aktiviteter för alla doktorander inom avdelningen. Socialisering i lärarlaget är en viktig del i doktorandens professionaliseringsprocess och en tydlig förankring i ett doktorandkollektiv är viktig ur ett doktorandfackligt perspektiv. Det senare kan också ha betydelse för att utveckla doktoranden till en fritt arbetande forskare som står självständig i förhållande till handledaren.

Det är positivt att det finns samröre mellan avdelningens doktorander. På så sätt verkar personalen ha vinnlagt sig om att skapa förutsättningar för doktoranders samarbete och inflytande i miljön. Det tycks dock inte finnas någon organiserad grupp för doktoranders påverkan bortsett från den centrala doktorandsektionen vid universitetet, utan doktoranderna hänvisas till doktorandombudsmännen. Det vore positivt dels om doktoranderna vid avdelningen kunde organiseras till ett råd med påverkansmöjligheter, dels om doktoranderna i historieämnet kunde knytas till andra doktorander inom samma forskningsämne vid andra lärosäten.

Utbildningen följs inte systematiskt upp för att säkerställa att doktorandinflytandet används i kvalitetssäkring och utveckling av utbildningen.

Bedömargruppen är dock medveten om att systematisk uppföljning blir problematisk i en så liten forskningsmiljö. Det är svårt att vara systematisk när omfattningen av en verksamhet är så begränsad.

Vid intervjuerna framkom det många fördelar som följer med en liten och tät akademisk miljö. Bedömargruppen menar emellertid att det krävs större medvetenhet och en reflektion kring de svårigheter en liten miljö samtidigt innebär. Att historia är ett så litet forskarutbildningsämne sätter doktoranden i en utsatt position. Detta ställer höga krav på en välfungerande övergripande struktur som tillvaratar doktorandernas intressen och förutsätter att doktorandkollektivet kan användas som en gemenskap som sträcker sig bortom det enskilda forskningsämnet.

Sammantaget bedöms doktoranders perspektiv inte vara tillfredsställande.