Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer inte genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse både inom forskarutbildningsämnet eller för vetenskaplig metodik inom forskarutbildningsämnet.

Av självvärderingen framkommer att progressionen är tänkt att säkerställas genom aktivt deltagande i forskningsseminarier samt genom handledares bedömning. Eftersom det inte framgår hur många poäng de obligatoriska kurserna innehåller och de är i övrigt odefinierade finns det emellertid inte någon genomtänkt progression i kursutbudet. Forskningsseminarierna framställs som formella kontrollstationer snarare än som en fortlöpande del av en arbetsprocess. Detsamma gäller handledningen, vilken enligt självvärderingen fungerar som lärmoment där doktoranden får ta del av handledargruppens kompetens och inte som en dynamisk relation. Både mittseminarium och slutseminarium sker med extern opponent innan avhandlingen släpps upp för disputation, men tredjeläsare saknas.

Allt sammantaget antyder en situation där doktoranden framstår som starkt beroende av och tämligen passiv i förhållande till handledare och andra seniora forskare.

Av självvärderingen framgår att doktoranden förväntas genomgå cirka tio kurser under utbildningens gång. En stor formell kursbörda kan innebära att det inte finns adekvat kompetens inom det relativt begränsade lärarkollegiet. Detta kompenseras genom att underlätta för doktoranden att delta i kurser vid andra lärosäten. En sådan lösning har många positiva fördelar så länge den låter sig förenas med doktorandens sociala och ekonomiska situation. Vid intervjuerna framkom att det frigörs medel för resor och att det försiggår ett aktivt arbete för att lösa frågan om externa kurser för den individuella doktoranden. Bedömargruppen anser det vara en brist att använda externt kursläsande som generell metod för att säkerställa erforderlig bredd i utbildningen.

Lärosätet kommer i framtiden se till att alla forskarutbildningskurser som ges internt också har aktuella kursplaner. Bedömargruppen anser att det är en god ambition.

De uppgifter om genomströmning som finns tillgängliga ligger i paritet med motsvarande för övriga landet, och föranleder därför inga särskilda frågor utöver hur de generellt arbetar för att doktorander ska slutföra sina utbildningar inom stipulerad tid.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts inte i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Uppföljning sker på basis av den specifika doktorandens utbildning och progression snarare än av hela utbildningens. Doktorandens måluppfyllelse mäts genom den individuella studieplanen, genom progressionen i utbildningen (bland annat vid seminarierna) och genom uppföljning av disputationen.

Den långsiktiga kvalitetsutvecklingen borde emellertid också vara beroende av doktorandernas egna synpunkter och återkopplingar, men det nämns inget sammanhang där dessa specifikt tas till vara. Vid intervjuerna lyfte lärosätet flera gånger fram den pragmatism som en liten miljö måste verka genom. Detta gäller även uppföljning. Bedömargruppen uppskattar lärarnas goda intentioner men anser att formerna för uppföljning ter sig alltför improviserade för att verkligen säkerställa fortlöpande kvalitetsutveckling.

Vetenskapligt ansvar för forskarutbildningen ligger på ämnesansvarig, medan det administrativa ansvaret, däribland de individuella studieplanerna, ligger på institutionens utbildningsledare på forskarnivå. Det är prefekten som fastställer de individuella studieplanerna. Den allmänna studieplanen fastställs av fakultetsnämnden.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer inte genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar inte förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Av självvärderingen framgår det att målen nås genom kurser, avhandlingsarbete och konferenspresentationer. När det gäller kunskapsformen färdighet och förmåga betonas inledningsvis förtrogenhet i teori och metod, därefter kritisk och analytisk förmåga samt kommunikativa färdigheter. I anslutning till detta redogörs för kurser i vetenskapsteori, vetenskapliga metoder och vetenskapligt skrivande som ges centralt på lärosätet. Dessa kurser kompletteras med ämnesspecifika kurser där teorier och metoder ingår som doktoranden kan tillämpa i sin egen forskning. Som berörts ovan reser detta emellertid frågan om hur den bredare kompetensen inom forskarutbildningsämnet och inte specifikt avhandlingsämnet tränas och hur denna bredare färdighet och förmåga inom just historia säkerställs.

Systematisk uppföljning görs för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts inte vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Självvärderingen anger metoder för att säkerställa utbildningens kvalitet och doktorandernas måluppfyllelse. Om en doktorand inte uppfyller lärandemålen ska detta identifieras av handledaren och dokumenteras i den individuella studieplanen. Åtgärder sätts in allt efter vad situationen kräver. Som exempel nämns extra seminarietillfällen eller extra kurser i vetenskaplig metod. Bedömargruppen anser att ett tydliggörande av handledarens åtaganden, utöver kontrollfunktionen, i det fall doktoranden inte når lärandemålen vore värdefullt. Det är svårt att fånga systematiken I uppföljningen och huruvida den omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling då utbildningen är så begränsad i sin omfattning. Mycket av arbetet sker på individnivå och det är inte möjligt att följa hur resultaten av uppföljningar omsätts i kvalitetsutvecklande åtgärder på en övergripande nivå inom utbildningen, liksom hur återkoppling sker till relevanta intressenter.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer inte genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet, och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har inte nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

När det gäller kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt framkommer det i självvärderingen att moment i de generella kurserna behandlar etikfrågor. För specifika forskningsetiska frågor finns också särskild lokal kompetens i etiska frågor i handledargruppen. I självvärderingen anges också att etiska frågeställningar även tränas i seminariediskussioner. Målet är att doktoranden ska kunna göra avvägningar mellan forskningens nytta och eventuella risker.

När det gäller insikter i den egna rollen som forskare och forskningens möjligheter och begränsningar, så examineras dessa genom kurser. Det framgår dock inte av självvärderingen eller vid intervjuerna hur detta sker i praktiken eftersom kurserna är otydligt definierade och deras inbördes relation och önskade progression inte diskuteras i underlaget. Utbildningens begränsade omfattning påverkar även doktorandens möjlighet att nå måluppfyllelsen för kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt och de facto träna sig i att göra avvägningar mellan forskningens nytta och eventuella risker. Detta reser även frågan om hur den bredare kompetensen inom forskarutbildningsämnet och inte specifikt avhandlingsämnet tränas och hur denna bredare färdighet inom just ämnet historia säkerställs.

Bedömargruppen anser att ett tydliggörande av handledarens åtaganden, utöver kontrollfunktionen, i det fall doktoranden inte når lärandemålen vore värdefullt. Bedömningen försvåras också av att ämnet för närvarande inte har någon doktorand och att underlagen endast berör en doktorand i teknikhistoria.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts inte vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Lärosätet hänvisar i självvärderingen till den individuella studieplanen och att denna används som ett instrument för uppföljning. I samband med att den revideras diskuterar handledare och doktorand hur arbetet fortskrider, och doktoranden kan där och vid seminarier visa sin självständighet och förmåga till reflektion. Bedömargruppen finner inte att de konkreta åtgärder som nämns är adekvata. En tydligare handlingsplan, förutom den kontrollfunktion som den individuella studieplanen har, och en konkretisering av handledarens ansvar hade varit värdefull. Hur eventuella resultat av uppföljningen omsätts i åtgärder framkommer inte av underlagen och inte heller hur återkoppling sker till relevanta intressenter.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget inte vara tillfredsställande.

Det finns brister i utbildningens utformning och genomförande när det gäller kurser och seminarieventilering. Kurserna är otydligt definierade och deras inbördes relation och önskade progression diskuteras inte i underlaget. Utbildningens begränsade omfattning påverkar också doktorandens möjlighet att nå måluppfyllelsen för de tre kunskapsformerna och de facto träna sin intellektuella självständighet. Som berörts ovan reser detta även frågan om hur den bredare kompetensen inom forskarutbildningsämnet och inte specifikt avhandlingsämnet tränas och hur denna bredare färdighet och förmåga inom just historia säkerställs.

Det framgår inte av självvärderingen eller vid intervjuerna hur lärosätet arbetar specifikt med måluppfyllelse av någon av de tre kunskapsformerna i högskoleförordningen. Bedömargruppen anser att ett tydliggörande av handledarens åtaganden, utöver kontrollfunktionen, i det fall doktoranden inte når lärandemålen vore värdefullt. Bedömningen försvåras också av att ämnet för närvarande inte har någon doktorand och att underlagen endast berör en doktorand i teknikhistoria.