Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är inte välmotiverad och adekvat.

Forskarutbildningsämnet historia vid Luleå tekniska universitet har speciella förutsättningar genom att det härstammar från ämnet teknikhistoria, med endast fyra avlagda doktorsexamina sedan 1980-talet, och är inbäddat i en större samhällsvetenskaplig omgivning. Förändringen genomfördes 2016 då forskarutbildningsämnet teknikhistoria avvecklades och historia istället inrättades. Denna förändring har föranletts av att lärosätets tidigare behov av teknikhistorisk undervisning för ingenjörsstudenter allt mer övergått till behov av undervisning på lärarutbildningen. En doktorand valde då att byta ämne från teknikhistoria till historia och disputerade i historia. För tillfället finns ingen aktiv doktorand i ämnet historia. I självvärderingen behandlas teknikhistoria som en integrerad del av forskarutbildningen med historisk inriktning, men den för närvarande enda doktoranden är antagen i teknikhistoria.

När ämnet historia ska karakteriseras som forskarutbildningsämne sägs det flera gånger ha en teknikhistorisk inriktning, exemplifierad med naturresurshantering, energi och miljö. Flera kronologiska, geografiska och ämnesmässiga avgränsningar görs utifrån framlagda doktorsavhandlingar, men eftersom endast en av dem varit inom ämnet historia inkluderar karakteristiken uppenbart även teknikhistoriska avhandlingar.

Den förändrade ämnesinriktningen har medfört vissa uppstramade rutiner, såsom att alla forskarutbildningskurser ska ha en fastställd kursplan med uttryckta lärandemål, innehållsbeskrivning samt former för genomförande och examination. Detta var inte alltid fallet tidigare. Bedömargruppen anser att det är en avsevärd förbättring.

I den allmänna studieplanen framgår endast att det är obligatoriskt att läsa kurser i teknik- och/ eller miljöhistoria, vetenskapliga metoder, vetenskapsteori och vetenskapligt skrivande/publicering. Inga kurspoäng anges och det är därför inte möjligt att bedöma hur stor andel av kursdelen som ges vid institutionen och hur stor andel som utgörs av kurser som ges utanför lärosätet. Detta måste utläsas ur de individuella studieplanerna. Eftersom det inte heller finns några särskilda behörighetsgrunder angivna för antagning till forskarutbildningen och följaktligen inga krav på tidigare kunskaper i historia framgår det inte av generella dokument hur mycket historia, i någon form, som en doktor i historia från lärosätet totalt har läst under sin utbildning inklusive grundutbildningen.

Av den individuella studieplan framgår att det är huvudhandledaren som bedömer huruvida en kurs ligger inom de områden som krävs enligt den allmänna studieplanen. Det framstår för bedömargruppen som en brist att ämnet formellt sett inte är tydligare definierat.

Av självvärderingen framkommer det att en kontinuerlig samverkan mellan forskarna inom avdelningen för samhällsvetenskap pågår. Vid intervjun framkom att denna samverkan bland annat sker genom tvärvetenskapliga forskningsprojekt men också genom ett doktorandseminarium. Ämnets forskningsinriktning har frammejslats och även justerats utifrån högskolans behov, vilket visar på följsamhet och anpassningsförmåga efter institutionella förutsättningar. Samtidigt utgör historieämnet det enda humanvetenskapliga ämnet på avdelningen, vilket begränsar möjligheterna att utveckla och fördjupa ämnet i dessa dimensioner.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Forskarutbildningsämnet historia har ett litet men kompetent och förhållandevis ungt lärarlag. Alla sju fast anställda har avlagt doktorsexamen och tre av dem har minst docentkompetens.

Könsfördelningen är jämn. Lärarnas forskningsinriktning är väl anpassad utan att begränsas till den teknikhistoriska inriktning som präglat utbildningen. Den vetenskapliga inriktningen är teknik- och miljöhistoria samt genus- och minoritetshistoria. Internrekryteringen är mycket stor. I självvärderingen framkommer att tre av de sex anställda själva har genomgått en utbildning i (teknik) historia vid lärosätet. Till miljön har ytterligare fyra personer rekryterats: två lektorer, en professor och en gästprofessor.

Forskarutbildningsämnet historia följer universitetets allmänna krav på att huvudhandledare ska vara minst docentkompetent för att på så sätt eftersträva hög kvalitet i handledningen.

Med nuvarande lärarlag har forskarutbildningsämnet kapacitet att utöka antalet doktorander, vilket är bra, liksom att handledare vid behov anlitas från andra lärosäten och även från miljöer utanför akademin. Inte minst det senare är värdefullt, både för att stärka banden mellan lärosätet och omgivande samhälle och för att bredda doktorandens karriärtankar.

Givet de institutionella förutsättningarna förefaller forskarutbildningsämnet i historia ha god kompetens inom personalgruppen. Detta har betydelse både för ämnets framtida ställning och för personalens karriärutveckling. Det framhålls att personalen varit framgångsrik i att erhålla externa forskningsmedel.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Av självvärderingen framgår att lärarlagets kompetens regelbundet utvärderas av universitetsledningen och att lärarna erbjuds pedagogisk fortbildning.

Doktorandens medarbetarsamtal sker med avdelningschefen, som inte är huvudhandledare, vilket är välbetänkt. Lärosätet har allmänna riktlinjer för byte av handledare och kompetensutvecklingsbehoven bevakas av ämnesansvarig. Lärarnas kompetensutveckling diskuteras på medarbetarsamtalen. Det finns interna krav på att handledare också forskar, vilket bidrar till kompetensutveckling för handledare. Erhållna externa forskningsmedel har inneburit varierande andel forskning i tjänsten.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå skulle kunna bedrivas på en hög vetenskaplig nivå men goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt saknas. Relevant samverkan sker inte med det omgivande samhället vare sig nationellt eller internationellt.

Avdelningen för samhällsvetenskap är flervetenskaplig, och förutom historia finns det tre andra forskarutbildningsämnen: nationalekonomi, rättsvetenskap och statsvetenskap. Det finns ett relativt stort antal kvalificerade forskare. Inom historia finns två professorer, en gästprofessor, tre lektorer, en forskare och en gästforskare som disputerat. Av självvärderingen framkommer att forskarutbildningsmiljön har en hög akademisk kompetens och tämligen omfattande samarbeten med andra akademiska miljöer i Sverige och utlandet. Många av exemplen avser dock förhållanden för ämnets disputerade personal medan situationen för doktoranderna framstår som mer passiv. Det framgår av självvärderingen att avdelningen erbjuder en tvärvetenskaplig seminarieserie där främst forskare från andra lärosäten presenterar forskningsresultat.

I den större miljön har doktoranderna egna arbetsseminarier, vilka kan ge upp till fyra av sammanlagt 240 högskolepoäng. Historieämnets interna seminarieserie är också ett forum där doktoranderna kan lägga fram texter. Opponent är senior forskare som inte är handledare.

Av självvärderingen framgår att doktoranderna uppmuntras att åka på minst en internationell eller nationell konferens varje år. Det exempel som lyfts fram är en tidigare doktorand som lagt fram två avhandlingsavsnitt i Umeå och framträtt vid två internationella workshops vid samma lärosäte samt vid en internationell konferens i Luleå. Bedömargruppen ser det som lovvärt att utländska forskare bjuds in till den egna miljön. Även om personliga möten med andra forskare än det egna lärosätets är betydelsefulla, menar emellertid bedömargruppen att det också har stor betydelse för den personliga utvecklingen att faktiskt vistas i en annan akademisk omgivning än hemmiljön.

Sammantaget framstår det som om forskarutbildningsämnet historia i dessa stycken har en hel del goda intentioner som inte fullt ut motsvaras av genomförda aktiviteter.

Miljön är större än ämnet historia, som är samorganiserat med nationalekonomi, rättsvetenskap och statsvetenskap. Historia (och även teknikhistoria) räknas emellertid i en svensk kontext till de humanvetenskapliga ämnena med särskilda metoder, teorier och kunskapsanspråk. Av självvärderingen och intervjuerna framgår att det krävs ett substantiellt tillskott av doktorander för att miljön ska inneha en kritisk massa av doktorander som en fullödig doktorandutbildning förutsätter. Målet att bedriva en forskarutbildning i historia med endast en till tre doktorander åt gången är möjligt att ifrågasätta ur ett kvalitetsperspektiv, särskilt med tanke på att den lilla miljön inte kompenseras av en större miljö inom humaniora vid lärosätet. Vid intervjuerna framkom det att skälet till att ha en sådan begränsad verksamhet är att försörja det egna lärosätet med disputerad personal.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts inte i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Kvalitets- och utvärderingsarbetet sker på övergripande nivå och drivs av fakulteten och/eller rektorsämbetet. Under intervjuerna framkom att en stor del av uppföljningen av forskarutbildningsmiljön sker i arbetet med de individuella studieplanerna som uppdateras två gånger per år. Underlaget ger dock inte någon inblick i hur eventuella påpekanden i samband med uppföljning tillgodogörs i den löpande verksamheten.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms inte vara tillfredsställande.

Det finns en god forskningskompetens bland lärarna och en forskningsmiljö som kan bära en utbildning på forskarnivå. Omfattningen på utbildningen är dock för liten. Endast tre doktorsexamina har utfärdats i teknikhistoria och endast en i historia. För närvarande finns det inte någon aktiv doktorand i historia.

Målet att bedriva en forskarutbildning i historia med endast en till tre doktorander åt gången är i ljuset av humanioras omfattning vid lärosätet möjligt att ifrågasätta ur ett kvalitetsperspektiv. Trovärdiga strategier för att bygga upp en forskarutbildning med större volymer saknas.

I ljuset av att utbildningen i teknikhistoria tidigare har varit mycket begränsad till omfånget är det problematiskt att endast sätta förhoppningar till externa medel. Vid intervjuerna framkom att det på både avdelnings- och fakultetsnivå finns en strävan efter att utöka fakultetsmedlen till forskargruppen och att det för närvarande pågår en översyn. Dessa medel skulle emellertid inte kunna finansiera forskarutbildningen.

Sammanfattningsvis är utbildningen mycket begränsad i sin omfattning, miljön är liten och ämnet historia det enda inom humaniora på lärosätet. Det strategiska tänkandet framstår som outvecklat.