Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse både inom forskarutbildningsämnet och för vetenskaplig metodik inom forskarutbildningsämnet.

För att nå ökad kunskap och förståelse är kurserna av central betydelse och det framgår av självvärderingen att de uppdateras kontinuerligt. Genom att mer än hälften av kurspoängen upptas av obligatoriska kurser får doktoranderna en bred gemensam kunskapsbas. De måste vidare ta minst en kurs som rör ett annat ämnesområde och en annan epok än den egna, vilket också gynnar bredden.

Självvärderingen uppehåller sig särskilt vid de löpande högre seminarierna, som med rätta beskrivs som en hävdvunnen pedagogisk form och ett av de viktigaste medlen för att uppnå bred kunskap och förståelse. Att lärosätet till fullo förstått detta och arbetar med ständiga justeringar i syfte att få ett välfungerande samtal visas med stor tydlighet i självvärderingen. Stor vikt läggs vid att doktoranderna läser och diskuterar varandras texter och bedömargruppen delar uppfattningen att det är ytterst värdefullt att doktoranderna får lära sig att ifrågasätta resultat på andra områden än det egna. Fler exempel ges också på att doktorandernas kritik och synpunkter beaktats.

Lärostolsprofessorernas roll lyfts särskilt fram i självvärderingen. De har i princip närvaroplikt vid det högre seminariet för att säkra överblick och kontinuitet. Seminariet äger rum en gång i veckan. Målet är att få till stånd ett tillräckligt stort seminarium för att uppnå en kritisk massa, att säkra ett diversifierat seminarium, att få till stånd en bra dialog med både positiv och negativ feedback och att även ha en bra modell för uppföljning. Intervjuerna bekräftade att den här seminarieformen är uppskattad, men viss kritik riktades dock mot att alltför få av de seniora forskarna deltar i seminariet. Lärosätet har nu beslutat att slå samman doktorandseminariet och seminariet för seniora forskare, vilket enligt självvärderingen skett efter önskemål från doktoranderna.

Fyra progressionsdimensioner kopplade till forskarutbildningens lärandemål lyfts fram i självvärderingen. Dimensionerna är "större", "bättre" och "bredare" samt det lärosätet kallar "portabla kunskaper och färdigheter". Den sistnämnda finns det särskilt skäl att lyfta fram. Med den dimensionen avses en förmåga att associera och extrapolera utifrån andra situationer och erfarenheter. Detta anser bedömargruppen vara en mycket viktig aspekt av den goda forskarens färdigheter som sällan verbaliseras så tydligt. Detta är också en särskilt viktig förmåga sett ur ett arbetsmarknadsperspektiv.

Den genomsnittliga nettostudietiden fram till färdig avhandling har beräknats till fem år. Det innebär att normalstudietiden överskrids ganska avsevärt (20 procent). I självvärderingen konstateras att skälen till detta kan variera, men att lärosätet aktivt arbetar för att få till stånd en förändring. Bland annat planeras ett handledarkollegium som ska fokusera på tidsplanering och rimliga forskningsuppgifter. Bedömargruppen instämmer i att detta bör vara ett prioriterat arbete, men är medveten om att det också handlar om att kulturen kring hur historiska avhandlingar värderas måste förändras generellt sett.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Av självvärderingen framgår det att lärosätet aktivt arbetat med och reflekterat kring hur seminariernas utformning ska kunna utvecklas, anpassas och förändras utifrån förändrade förutsättningar. Det har handlat om att upprätthålla en kritisk massa, att få tillräcklig bredd, att få en balans mellan positiv och negativ kritik, att garantera återkopplingen seminarium/handledning och slutligen att se till att en verklig progression äger rum för den enskilde doktorandens del.

Systematisk uppföljning av miljön sker på flera sätt. Den sker i den dagliga verksamheten, genom de individuella studieplanerna, i seminarieverksamheten och genom externa granskningar. Vidare görs regelbundet universitetsövergripande utvärderingar av forskningen vid lärosätet.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Av självvärderingen framgår att det finns klara strukturer för kurser samt delmål och deadlines i avhandlingsarbetet. Det ges under utbildningen många tillfällen till muntliga och skriftliga presentationer, på svenska och på engelska. För att utveckla doktorandens förmåga att presentera sin forskning har mer specialiserade seminarier anordnats. Seminarierna är idag ofta på engelska och institutionen stödjer på olika sätt utvecklingen av doktoranders förmåga att tala och skriva på engelska. Detta är på alla sätt värt att uppmuntra. Vid förfrågan om hur lärosätet löser språkfrågan i praktiken, då många av doktoranderna inte har svenska som modersmål, framkom att man försöker tillämpa en flexibel modell, där seminariet ibland hålls helt på engelska och ibland på både svenska och engelska. Detta är självklart en svår fråga att hitta en optimal lösning på, men det är tydligt att det finns en medvetenhet om problemet.

I självvärderingen konkretiseras de olika sätt som delmålen uppfylls på: genom diskussioner med handledaren, kurser, seminarieventilering, forskningspresentationer och genom skrivträning i förekommande fall. För att uppnå målet att tillämpa insikter och färdigheter i nya sammanhang räcker inte avhandlingsskrivande, även andra aktiviteter behövs. Genom kurser ges exempelvis insikter kring lagar, regler och forskningsetik och vilka publikationsvillkor som gäller för humanister. Vidare ges doktoranderna möjlighet att kommentera gästforskares arbeten. Målet är att doktoranden ska tillägna sig tillräcklig generalistkompetens. Alla doktorander har vidare möjlighet att gå en högskolepedagogisk kurs, för att därefter kunna utveckla sin förmåga att undervisa. De har också möjlighet att få undervisning, framförallt som handledare men också som föreläsare och seminarieledare. Av självvärderingen framgår att institutionsledningen verkar för att fler doktorander ska erbjudas undervisning under utbildningstiden. Generellt sett är bedömargruppens intryck att lärosätet på ett systematiskt sätt arbetar för att uppfylla de uppställda målen.

Av självvärderingen framkommer det att fokus ligger på doktorandernas dialog med vetenskapssamhället, men den säger mindre om hur de förbereds för den tredje uppgiften i form av interaktion med det omgivande samhället.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Systematisk uppföljning av miljön sker på flera sätt. Den sker i den dagliga verksamheten, genom de individuella studieplanerna, i seminarieverksamheten och genom externa granskningar. Vidare görs regelbundet universitetsövergripande utvärderingar av forskningen vid lärosätet.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet, och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Lärosätet lyfter i sin självvärdering tydligt fram gamla och grundläggande vetenskapliga förhållningssätt, som vikten av intersubjektiv prövbarhet och redlighet mot andra forskare. Detta är en gemensam bas, obunden av trender och kännetecknande för all god forskning.

När det gäller frågan om vetenskapens möjligheter och begränsningar framhålls att den aktualiseras i alla moment av utbildningen: i skrivandet, i handledningen, i seminariediskussioner och på kurser. Det kan handla om att lära sig hantera ett fragmentariskt bevarat källmaterial eller ett kanske alltför stort och oöverskådligt material, om att få insikt i historikerns bundenhet av sin tid och att lära sig värdera och inse konsekvenserna av olika teoretiska perspektiv.

Ett av Högskoleförordningens mål för forskarutbildningen är intellektuell självständighet. Det diskuteras inte särskilt ingående i självvärderingen. Vid intervjun framkom att detta självfallet är ett mål, men det påpekades också att det tar olika lång tid för olika doktorander att nå dit och att vissa uppnår större självständighet än andra. Detta sätter ramarna för handledarinsatsen. Det bästa tecknet på självständighet är när behovet av handledning minskar och doktoranden kan argumentera övertygande gentemot sin handledare.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Systematisk uppföljning av miljön sker på flera sätt. Den sker i den dagliga verksamheten, genom de individuella studieplanerna, i seminarieverksamheten och genom externa granskningar. Vidare görs regelbundet universitetsövergripande utvärderingar av forskningen vid lärosätet.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Sammantaget kännetecknas aspektområdet av hög kvalitet, där doktoranden ges goda möjligheter att nå fördjupad kunskap och förståelse inom det historievetenskapliga fältet, utveckla sin färdighet och förmåga som historiker och sin intellektuella självständighet.

I utbildningens uppläggning finns ett antal klart uttalade progressionsdimensioner kopplade till forskarutbildningens lärandemål, vilket bedömargruppen ser som positivt. Stor vikt läggs vid att doktoranderna läser och diskuterar varandras texter och bedömargruppen delar uppfattningen att det är ytterst värdefullt att doktoranderna får lära sig att kunna ifrågasätta resultat på andra områden än det egna. Institutionen stödjer även på olika sätt utvecklingen av doktoranders förmåga att tala och skriva på engelska. Detta är på alla sätt värt att uppmuntra.

Den genomsnittliga nettostudietiden överskrider ganska avsevärt den stipulerade normalstudietiden. Att förkorta tiden är ett utvecklingsområde som institutionen själv framhåller. Bedömargruppen ser positivt på de åtgärder som redovisas för att få till stånd en bättre tidsplanering och rimliga forskningsuppgifter.

Kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt beaktas inom utbildningen och grundläggande vetenskapliga förhållningssätt, som vikten av intersubjektiv prövbarhet och redlighet mot andra forskare, lyfts fram som exempel på områden som uppmärksammas.