Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet uppföljning, åtgärder och återkoppling

Tillfredsställande

Aspektområdet uppföljning, åtgärder och återkoppling bedöms vara tillfredsställande.

Aspektområdet bedöms sammantaget vara tillfredsställande, men har flera svagheter som behöver utvecklas.

Rutiner för att kontinuerligt följa upp handledarnas kompetens finns både centralt och lokalt via lärosätets respektive avdelningens kompetensförsörjningsplan. Handledarkollegiets sammansättning, där avdelningschefen och en doktorandrepresentant ingår, samt att kollegiets möten sker varje månad säkerställer att systematisk uppföljning sker. Självvärderingen visar att identifierade utvecklingsområden fortlöpande blir föremål för åtgärder som utvecklar personalen och verksamheten.

Av underlaget framgår tydligt hur lärosätet arbetar med systematisk uppföljning på en övergripande och generell nivå. Det framgår också att man systematiskt följer upp doktorandernas progression. Däremot framgår det inte på vilket sätt forskarutbildningsmiljön som sådan systematiskt följs upp för att säkerställa hög kvalitet. Det framgår inte heller hur till exempel kvalitet i kurser, handledning, seminarier och doktoranders möjlighet till övriga utbildningsinslag systematiskt följs upp, eller hur detta arbete är organiserat. Intervjuerna klargjorde inte heller detta. Bedömargruppen ser därför den systematiska uppföljningen av forskarutbildningsmiljön som ett utvecklingsområde.

Den systematiska uppföljningen av de tre kunskapsformerna bedöms som tillfredsställande. Att uppföljning, återkoppling och åtgärder sker frekvent och i kollegial samverkan, med individuellt anpassade åtgärder och stöttande insatser utifrån doktorandernas behov, bidrar till goda förutsättningar att fullfölja utbildningen inom tidsramarna. Här fyller även handledningssamtalen och arbetet med den individuella studieplanen en viktig funktion. En möjlig utveckling skulle kunna vara att se över den individuella studieplanens utformning, så att planeringen och uppföljningen i planen kan tydliggöra kopplingen till doktorandernas behov och progression i relation till målen. Hur kursernas utformning, genomförande och examinationer svarar mot målen är otydligt och behöver utvecklas.

Av bedömningsunderlaget framgår att det främst är doktorandernas arbete som följs upp systematiskt. Det är otydligt på vilket sätt utbildningen som sådan följs upp, revideras eller hur återkoppling sker till relevanta intressenter.

Både vad gäller arbetslivsanknytning och doktorandernas möjligheter att visa förmåga att presentera och diskutera forskningsresultat med samhället utanför akademin är det viktigt att även uppmärksamma sådant som presentationer i populärvetenskapliga sammanhang och dialog med praktiker och företrädare i verksamheterna. Ett exempel på hur ett samhällsperspektiv (skolsektorn) lyfts fram i obligatoriska forskarutbildningskurser förtjänar att framhållas som ett kreativt och fruktbart arbetssätt och ett positivt exempel.

Två utvecklingsområden som bedömargruppen identifierar är alumnuppföljning och en medveten strategi för doktorandernas karriärplanering för ett föränderligt arbetsliv, oavsett om detta sker inom eller utanför akademin.

Det finns rutiner för att systematiskt följa upp doktorandperspektivet. De doktorandsynpunkter som framförs i nämnder, organ, råd och liknande sammanställs och återrapporteras till berörda intressenter. Handledarkollegiets månatliga möten, som bland annat behandlar varje doktorands progression och situation i syfte att kvalitetssäkra utbildningen utifrån ett doktorandperspektiv, är också ett viktigt inslag i den systematiska uppföljningen.

När det gäller jämställdhetsperspektivet saknas det en genomtänkt strategi och exempel på åtgärder för att följa upp jämställdhetsperspektivet i utbildningen. Det saknas också en beskrivning av hur ett jämställdhetsperspektiv bidrar till att utveckla forskarutbildningen.