Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse både inom forskarutbildningsämnet och för vetenskaplig metodik inom forskarutbildningsämnet.

Det nära samarbetet med Umeå universitet avseende kurser gör så att lärosätena gemensamt säkerställer måluppfyllelsen. Kunskaper och förståelse säkerställs genom de obligatoriska kurserna, genom doktorandernas författande av konferenspapers, genom progressionen i avhandlingsarbetet och genom handledningen. De tre obligatoriska kurserna omfattar 7,5 högskolepoäng vardera. Kursernas omfattning, innehåll och inriktning ger både bred kunskap i vetenskaplig metod och utvecklar kunskap och förståelse för pedagogik som forskningsområde. Samtliga obligatoriska metodkurser riktas mot den pedagogiska praktiken. Exempel på sådana kurser är kvantitativ metod i studier av pedagogiska praktiker, design och metodval i studiet av pedagogiska praktiker samt kvalitativ metod i pedagogiska praktiker. Det finns en bedömningsmatris som preciserar examensmålen, men examensmålen är inte omarbetade till specifika lärandemål för kursen. Självvärderingen anger att "det förekommer att bedömning och betygssättning sker i förhållande till kriterier för måluppfyllelse". Eftersom forskarutbildningen genom sin utformning, genomförande och examination ska säkerställa att målen för utbildningen uppfylls blir det oklart varför inte alla delar av utbildningen sker i förhållande till måluppfyllelse av examensmålen.

Den allmänna studieplanen anger att avhandlingsarbetet ska motsvara 150 högskolepoäng och att kurserna ska motsvara 90 högskolepoäng. Av dessa 90 högskolepoäng är 37,5 obligatoriska. För närvarande är det handledaren som beslutar om revidering av det avhandlingsarbete som har presenterats vid 20-, 50- och 90-procentsseminarierna. Bedömargruppen anser att detta innebär ett alltför starkt beroendeförhållande mellan doktorander och handledare, och ser positivt på den utveckling som sker mot en kollegial bedömargrupp. En utomstående läsgrupp eller examinatorer som kan bedöma om doktoranden uppnått målen skulle också kunna vara ett utvecklingsområde. Inom ramen för de tre forskningsinriktningarna ska det enligt självvärderingen finnas specifika aktiviteter som är mer tematiska och som erbjuder doktoranderna miljöer för att utvecklas inom sina specifika områden för att uppnå djup i utbildningen. Vid intervjuerna framkom det dock att dessa ännu inte har realiserats. Som nämnts under aspekten forskarutbildningsmiljö anser bedömargruppen att miljön framstår som något spretig, att de tre forskarutbildningsmiljöerna ännu inte tycks ha utvecklats så att forskarna arbetar mer gemensamt i dessa och att doktoranderna inte har några gemensamma seminarier utöver de tre gemensamma bedömningsseminarierna. Det finns därför en viss otydlighet om hur doktoranderna utvecklar kunskap och förståelse avseende forskarutbildningens bredd, det vill säga att doktoranderna får en insikt i ämnets bredd för att självständigt kunna avgöra vilka teoretiska perspektiv respektive metoder som är adekvata i relation till studieobjektet. Bedömargruppen ser det som angeläget att erbjuda högre seminarier för att möjliggöra att doktoranderna möter både bredd och djup inom forskarutbildningsämnet.

Doktoranderna kan inom ramen för de valbara kurserna (totalt 52,5 högskolepoäng) välja att läsa kurser vid andra lärosäten. Detta ger doktoranderna möjlighet att påverka sin utbildning och sätta samman kurser som är lämpliga för avhandlingarnas inriktningar och doktorandernas behov i relation till examensmålen. Doktoranderna får tillfälle att delta i vetenskapliga dialoger och lärandetillfällen genom att de dels knyts till en av de tre forskningsgrupperna, dels deltar i de två andra forskningsgruppernas seminarieverksamhet. Detta både fördjupar och breddar kunskaper och förmågor. Täta uppföljningar i handledarkollegiet och den kollegiala samverkan är ett positivt exempel på hur doktorandernas progression kan följas och stöttas. Det är också ett sätt att komplettera det stöd och den kvalitetssäkring som handledningen och avhandlingsseminarierna utgör.

De uppgifter om genomströmning som finns tillgängliga ligger i linje med motsvarande forskarutbildningar i övriga landet, och föranleder därför inga särskilda frågor utöver hur lärosätet arbetar generellt för att doktoranderna ska kunna slutföra sina utbildningar inom den angivna tiden.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling men återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Handledarkollegiets månatliga uppföljningar av varje enskild doktorands progression ger en tydlig systematik i hur doktorandernas utveckling följs upp. Uppföljningen sker kollegialt, vilket innebär att det inte är den enskilda handledaren som granskar arbetet. Den kollegiala uppföljningen samt återkopplingen kombineras med individuellt anpassade åtgärder och stöttande insatser utifrån doktorandernas behov, vilket bedömargruppen anser vara positivt. Detta arbete ger doktoranderna goda förutsättningar att fullfölja utbildningen inom tidsramarna. Här fyller även handledningssamtalen och arbetet med den individuella studieplanen en viktig funktion. En möjlig utveckling skulle kunna vara att se över den individuella studieplanens utformning. Utöver planerade kurser och liknande innehåller inte planen någon egentlig beskrivning av behov kopplade till progression och mål, och den beskriver därför inte heller vilka planerade eller genomförda åtgärder som skulle kunna tillgodose behoven. Ett möjligt utvecklingsområde kan därför vara att utforma den individuella studieplanen så att den på ett tydligare sätt både tjänar som dokumentation och utgör ett pedagogiskt redskap i handledarsamtalen.

Uppföljningen av doktorandernas progression beskrivs på en övergripande nivå ske vid kursexaminationerna, under avhandlingsseminarier, i dialog med doktoranden samt när de individuella studieplanerna följs upp vid handledarkollegiets möten. Hur kursernas utformning, genomförande och examinationer svarar mot målen är otydligt och behöver utvecklas. Självvärderingen beskriver inte kursernas lärandemål, och därigenom inte heller hur lärandemålen examineras och relateras till examensmålen. Detta innebär att bedömargruppen enbart har kursrubrikernas innehåll att förhålla sig till, vilket gör det svårt att avgöra på vilket sätt kurserna bidrar till måluppfyllelse. Man anger att det finns en noggrannhet i hur doktoranderna examineras, men det finns inga konkreta exempel på hur examensmål, specifika lärandemål, aktiviteter och examination hänger samman.

Det är främst doktorandernas individuella arbete som följs upp systematiskt. Det är otydligt på vilket sätt utbildningen som sådan följs upp och revideras, och vem som är ansvarig för själva utbildningens systematiska uppföljning. Självvärderingen anger att det är den uppföljning som sker genom handledarkollegiets arbete och genom en kollegial bedömning av uppnådda avhandlingspoäng och seminarieverksamhet som ligger till grund för hur forskarutbildningen revideras. Några konkreta exempel eller åtgärder anges dock inte. Av bedömningsunderlagen går det inte att bedöma hur återkoppling sker till relevanta intressenter.

Trots ovan nämna svagheter bedöms den systematiska uppföljningen av kunskapsformen kunskap och förståelse som tillfredsställande tack vare handledarkollegiets systematiska arbete och de individuellt anpassade åtgärder och stöttande insatser som genomförs.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Förmåga och färdighet att tillämpa kunskaper och förståelse genom att kunna planera, genomföra och kommunicera forskning i olika sammanhang utvecklas genom avhandlingsarbetet, genom avhandlingsarbetets obligatoriska avstämningsseminarier och genom arbete kopplat till konferensdeltagande i dialog med verksamheter utanför akademin. Lärosätet anger inte på vilket sätt kurserna bidrar till utveckling av färdighet och förmåga och hur dessa aspekter examineras, vilket är ett utvecklingsområde.

De planerade seminarieserierna kring författande av vetenskapliga texter och kritisk granskning kommer, om de genomförs enligt beskrivningen, att kunna bidra till doktorandernas möjligheter till lärande och utveckling avseende kunskapsformen färdighet och förmåga. De nyligen inrättade forskningsinriktningsgruppernas aktivitet- och seminarieverksamhet bör också kunna ge goda möjligheter att tillsammans med andra forskare diskutera och granska texter och idéer. Självvärderingen visar även exempel på arrangemang som bidrar till att doktoranderna kan stöttas i sin progression, såsom samförfattande av artiklar och genom att öva presentationer i den egna miljön inför konferenspresentationer.

När det gäller förfarandet kring samförfattande bidrar den allmänna studieplanens principer om doktorandens eget bidrag till att synliggöra doktorandens progression. Tillämpandet av dessa principer är ur ett doktorandperspektiv viktiga för att värna om doktorandernas situation och för att motverka att problematiska situationer uppstår. Principerna gör det tydligt vad medförfattarskap innebär. Konferensdeltagandet är betydelsefullt och sker frekvent, även om det inte framkommer om internationell konferensmedverkan är obligatorisk eller inte. Vad gäller motsvarande kopplat till det omgivande samhället framgår det inte heller om sådana kontakter är något som alla doktorander har möjlighet till.

Självvärderingen anger att doktorandernas färdighet och förmåga säkerställs genom seminarier (20-, 50- och 90-procentsseminarier), där avhandlingsarbetet granskas av externa diskutanter. För att utveckla doktorandernas färdighet och förmåga att presentera sina forskningsresultat nationellt och internationellt arrangerar man generalrepetitioner. I gemensamt författade arbeten ska doktoranderna i avhandlingens kappa tydligt ange vilka delar som är egna och andras. Handledarkollegiet har enats om att använda en matris för att beräkna avhandlingspoäng. De individuella studieplanerna anger därmed hur många poäng doktoranderna har uppnått i sitt avhandlingsarbete. Till exempel ger 20-procentsseminariet 7,5 högskolepoäng, medan artiklar ger 18 högskolepoäng vardera. Matrisen gör det lättare att planera avhandlingsarbetet och ger doktoranderna överblick över vad som har genomförts och hur mycket arbete som återstår.

Både vad gäller arbetslivsanknytning och möjligheter för doktoranderna att visa förmåga att presentera och diskutera forskningsresultat med samhället utanför akademin är det enligt bedömargruppen viktigt att uppmärksamma även sådant som presentationer i populärvetenskapliga sammanhang och dialog med praktiker och företrädare i verksamheterna. Ett exempel på hur ett samhällsperspektiv (skolsektorn) lyfts fram i de obligatoriska forskarutbildningskurserna förtjänar att framhållas som ett kreativt och fruktbart arbetssätt och ett positivt exempel. När det gäller doktorandernas bidrag till samhällets utveckling och till att stödja andras lärande nämner självvärderingen avdelningstjänstgöringen som ett exempel. Andra exempel på aktiviteter som tränar detta är medverkan i nätverket Regionalt utvecklingsnätverk samt olika insatser via Specialpedagogiska skolmyndigheten och rektorsprogrammet, där doktoranderna möter skolledare och förskolechefer.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling men återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Doktorandernas måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga följs upp i sin helhet genom kurser, avhandlingsarbete och seminarier. Handledarkollegiets månatliga uppföljningar av varje enskild doktorands progression visar en tydlig systematik för att följa upp doktorandernas utveckling. Denna uppföljning sker kollegialt, vilket innebär att det inte är den enskilda handledaren som granskar arbetet. Den kollegiala uppföljningen, inklusive återkoppling och åtgärder, kombineras med individuellt anpassade åtgärder och stöttande insatser utifrån doktorandernas behov. Detta anser bedömargruppen vara positivt. Arbetet ger doktoranderna goda förutsättningar att fullfölja utbildningen inom tidsramarna. Även handledningssamtalen och arbetet med den individuella studieplanen fyller en viktig funktion för tidsaspekten. En möjlig utveckling skulle kunna vara att se över utformningen av den individuella studieplanen. Planen innehåller inte någon egentlig beskrivning av behov utöver planerade kurser och liknande kopplade till progression och mål, och därigenom inte heller vilka planerade eller genomförda åtgärder som skulle kunna tillgodose behoven.

Det är främst doktorandernas arbete som följs upp systematiskt. Det är otydligt på vilket sätt utbildningen som sådan följs upp och revideras, samt vem som är ansvarig för själva utbildningens systematiska uppföljning. Självvärderingen anger att det är den uppföljning som sker genom handledarkollegiets arbete och genom den kollegiala bedömningen av uppnådda avhandlingspoäng och seminarieverksamhet som ligger till grund för hur forskarutbildningen kan revideras. Några konkreta exempel eller åtgärder anges dock inte. Av bedömningsunderlagen går det inte att bedöma hur återkoppling sker till relevanta intressenter.

Trots ovan nämna svagheter bedöms den systematiska uppföljningen av kunskapsformen färdighet och förmåga som tillfredsställande tack vare handledarkollegiets arbete och de individuellt anpassade åtgärder och stöttande insatser som genomförs.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet, och vetenskaplig redlighet/forskningsmässig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

För aspekten värderingsförmåga och förhållningssätt ger lärosätet en fyllig och utvecklad beskrivning av hur doktoranderna utvecklar sin förmåga att identifiera ett kunskapsområde, ett kunskapsobjekt och slutligen ett studieobjekt. Därefter relaterar doktoranderna detta till den kunskap och förståelse som har utvecklats i andra delar av utbildningen, samt till validitet och reliabilitet. Doktoranderna reflekterar också över forskarens roll i förhållande till det som beforskas. De etiska inslagen i utbildningen lyfts fram genom den fakultetsgemensamma, valbara kursen "Ethics in social science 7,5 Credits", och genom lärosätets forskningsetiska kommitté. Det etiska perspektivet lyfts även i seminarierna, där progressionen av doktorandernas värderingsförmåga och förhållningssätt sätts på prov genom extern granskning. Vissa möten och inslag delegeras till doktorander för att ge dem ytterligare möjlighet att utveckla sin självständighet. Lärosätet erbjuder kurser i forskningsetik och detta anges även ingå i obligatoriska kurser. Förmågan att på ett medvetet sätt reflektera kring sina val och därigenom visa intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet aktualiseras fortlöpande genom de diskussioner som förs under handledningen och utbildningen. Självvärderingen visar tydliga exempel på hur man synliggör progression i värderingsförmåga. Under de månatliga handledarkollegierna reflekterar handledarna över sina respektive doktoranders måluppfyllelse, och genom 20-, 50- och 90-procents avhandlingsseminarierna. Formerna för hur detta sker och följs upp motsvarar formerna för övriga förmågor och kunskaper, och har samma styrkor och utvecklingsområden.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling men återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Doktorandernas måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt följs upp i sin helhet genom kurser, avhandlingsarbete och seminarier. Handledarkollegiets månatliga uppföljningar av varje enskild doktorands progression visar en tydlig systematik för att följa upp doktorandernas utveckling. Denna uppföljning sker kollegialt, vilket innebär att det inte är den enskilda handledaren som granskar arbetet. Den kollegiala uppföljningen, inklusive återkoppling och åtgärder, kombineras med individuellt anpassade åtgärder och stöttande insatser utifrån doktorandernas behov. Detta anser bedömargruppen vara positivt. Arbetet ger doktoranderna goda förutsättningar att fullfölja utbildningen inom tidsramarna. Även handledningssamtalen och arbetet med den individuella studieplanen fyller en viktig funktion för tidsaspekten. En möjlig utveckling skulle kunna vara att se över utformningen av den individuella studieplanen. Planen innehåller inte någon egentlig beskrivning av behov utöver planerade kurser och liknande kopplade till progression och mål, och därigenom inte heller vilka planerade eller genomförda åtgärder som skulle kunna tillgodose behoven. Ett möjligt utvecklingsområde kan därför vara att utforma den individuella studieplanen så att den på ett tydligare sätt kan tjäna både som dokumentation och som ett pedagogiskt redskap i handledarsamtalen.

Det är främst doktorandernas arbete som följs upp systematiskt. Det är otydligt på vilket sätt utbildningen som sådan följs upp och revideras, samt vem som är ansvarig för själva utbildningens systematiska uppföljning. Självvärderingen anger att det är den uppföljning som sker genom handledarkollegiets arbete och genom den kollegiala bedömningen av uppnådda avhandlingspoäng och seminarieverksamhet som ligger till grund för hur forskarutbildningen kan revideras. Några konkreta exempel eller åtgärder anges dock inte. Av bedömningsunderlagen går det inte att bedöma hur återkoppling sker till relevanta intressenter.

Trots ovan nämna svagheter bedöms den systematiska uppföljningen som tillfredsställande tack vare handledarkollegiets arbete och de individuellt anpassade åtgärder och stöttande insatser som genomförs.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Bedömargruppen anser att kvaliteten inom aspektområdet utformning, genomförande och resultat överlag bedöms som god, men med utvecklingsmöjligheter.

Upplägget med de obligatoriska kurserna, möjligheterna till fördjupning genom valbara kurser både i och utanför det egna lärosätet samt möjligheten till kontinuerligt deltagande i olika forskningsinriktningars aktiviteter är en god grund för att utveckla såväl bred och fördjupad kunskap som successivt ökad färdighet och värderingsförmåga. Detta framgår främst av doktorandernas individuella studieplaner. En styrka och ett gott exempel är att uppföljning, återkoppling och åtgärder sker frekvent och i kollegial samverkan vid de månatliga handledarkollegierna. Det är också positivt att man sätter in individuellt anpassade åtgärder och stöttande insatser utifrån doktorandernas behov. Arbetet med att tydliggöra förväntningarna vad gäller progression i avhandlingsseminarierna (20, 50 och 90 procent), genom att kräva att doktoranderna ska förhålla sig till aktuella "presstopp"’, är också positivt. Det finns dock utvecklingsområden när det gäller att synliggöra målen och utveckla arbetet med de individuella studieplanerna för att göra dem till ett ännu mer verkningsfullt pedagogiskt redskap.

När det gäller systematisk uppföljning av kunskap och förståelse finns en viss otydlighet i huruvida doktorandernas utveckling avseende bredd examineras och utvecklas, det vill säga att doktoranderna får en insikt i ämnets bredd och djup för att självständigt kunna avgöra vilka teoretiska perspektiv respektive metoder som är adekvata i relation till studieobjektet. Bedömargruppen ser det som angeläget att erbjuda högre seminarier för att möjliggöra att doktoranderna möter både bredd och djup inom forskarutbildningsämnet. Avseende avhandlingsarbetet, i relation utveckling av doktorandernas förhållningssätt och värderingsförmåga, finns goda exempel på hur utbildningen systematiskt följs upp och anpassas för att doktoranden ska uppnå målen i form av de månatliga handledarkollegierna.