Doktoranders perspektiv

Utbildningen verkar för att doktoranderna tar en aktiv del i arbetet med att utveckla utbildningen och lärprocesser.

Doktoranderna har mycket stora möjligheter i att delta i internationell samverkan av olika slag, vilket bedömargruppen betraktar som en styrka hos utbildningen. Bedömargruppen har dock utifrån underlagen fått intrycket att ett kanske alltför stort ansvar på doktoranderna för hur upplägget av forskarutbildningen i form av kurser och konferenser utformas. Detta kan medföra problem relaterade till avgränsningen av forskarutbildningsämnets inriktning och till hur dess relation till den vetenskapliga grunden i psykologi hanteras. Idrottspsykologi är redan i sig en avgränsning i förhållande till ämnet psykologi. I lärosätets riktlinjer avseende särskilda doktorandmedel (för exempelvis konferensmedverkan) anges förvisso att beslut om hur medlen ska användas fattas av huvudhandledare i dialog med doktorand och biträdande handledare, men högskolan bör i framtiden vara vaksam på att utbildningen inte skräddarsys på individnivå i alltför stor utsträckning.

Liksom övrig personal inom högskolan omfattas doktoranderna av det systematiska arbetsmiljöarbetet. I självvärderingen anges mer generella vägar och positioner för inflytande, såsom ett aktivt doktorandnätverk. Doktorandrepresentanter ingår även i lärosätets styrgrupp för forskarutbildning. Dessutom anordnas ett doktorandforum två gånger per termin, där studierektor och doktorander diskuterar olika aspekter av forskarutbildningen. Utifrån ett doktorandperspektiv framhålls i självvärderingen betydelsen av att kursutbudet förbättras, liksom framförhållningen kring kursstarter. Bedömargruppen anser att det är svårt att uttyda vad som är generellt för området hälsa och välfärd respektive specifikt för inriktningen idrottspsykologi när det kommer till doktorandernas perspektiv. Doktorandinflytandet förefaller inte kunna säkerställas vad gäller just den idrottspsykologiska inriktningen och det föreligger även vissa oklarheter i underlaget beträffande doktoranders inflytande mer generellt inom området. Doktorandinflytandet torde dock sannolikt vara relativt väl tillgodosett när det gäller dessa första doktorander, då de i stor utsträckning har anlitats i institutionstjänstgöring. Bedömargruppen vill inte desto mindre uppmärksamma högskolan på att detta kan bli ett problem i framtiden, med fler doktorander i utbildningen.

Utbildningen följs inte systematiskt upp för att säkerställa att doktorandinflytandet används i kvalitetssäkring och utveckling av utbildningen.

Det faktum att antalet doktorander är litet kan medföra en större rädsla för att framföra kritik från till exempel doktorandhåll jämfört med om utbildningen vore större till omfattningen. För detta ändamål finns möjlighet till så kallade stödkommittémöten där doktorander kan ta upp frågor som de inte vill diskutera med handledare, studierektor eller närmaste chef. Då utbildningen startade så pass nyligen som 2014 har fokus dock primärt varit på utvecklingsarbete snarare än uppföljningsarbete, men längre fram i tiden avses bland annat doktorandbarometrar med fokus på studiesocialt klimat komma till användning. Doktorandbarometrar genomförs vart tredje år och senast det skedde var 2014. Lärosätesövergripande uppföljningar av forskarutbildningsmiljön sker dock i regi av forsknings- och utbildningsnämnden i samverkan med forskarutbildningsutskottet.

Det saknas av naturliga skäl en alumnverksamhet. Samtidigt som doktoranderna tveklöst verkar trivas, är den psykosociala miljön inte riktigt identifierbar för bedömargruppen. Det hänvisas i underlaget till småskalighet och informella strukturer, men dessa kvaliteter hos forskarutbildningen bör kompletteras med möjlighet till mer strukturerade åtgärder inför det att utbildningen växer. Styrgruppen för forskarutbildning och återkommande doktorandforum innebär möjligheter för återkoppling från doktoranderna vad avser olika aspekter av forskarutbildningsmiljön.

Sammantaget bedöms doktoranders perspektiv vara tillfredsställande.