Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranden, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse både inom forskarutbildningsämnet och för vetenskaplig metodik inom forskarutbildningsämnet.

I forskarutbildningen ingår både kurser och ett vetenskapligt arbete. Det senare bedrivs inom institutionens och forskargruppernas forskningsprojekt där djupet förvärvas inom det specifika projektet och de frågeställningar som doktoranden fokuserar. Kunskap om vetenskaplig metodik förvärvas också i vetenskapandets praktik samt genom doktorandernas val av metodik.

Bedömargruppen noterar emellertid - med utgångspunkt i självvärdering, den allmänna studieplanen, intervjuer samt annat bifogat material - att metodkurser erbjuds för varje specialisering, men att doktorander inte erbjuds någon kurs där de kan skaffa sig mer generisk kunskap och förståelse med avseende på vetenskaplig metodik. Utifrån självvärderingen, intervjuerna och annat bifogat material uppfattar bedömargruppen det som att också ämnesbredden överlag är begränsad till respektive inriktning eller specialisering. Således betraktar bedömargruppen kursutbudet med avseende på bred ämneskunskap och metodkunskap som ett utvecklingsområde.

Handledare vägleder doktoranderna i deras lärande samt i förvärvandet av kunskaper och förståelse. Forskningsmiljön är etablerad och bedriver forskning av hög kvalitet i samverkan med andra aktörer, både nationellt och internationellt. Samarbetet med seniora och juniora forskare i projekten, mellan projekten, samt med andra doktorander bidrar också till både fördjupning och breddning av kunskaperna.

Av självvärderingen framgår att de två första aspekterna i den så kallade Hagerstensmatrisen (uppkallad efter en handledare vid institutionen som utvecklat den) inkluderar projekt/forskning och kurser. Matrisen beskriver aktiviteter och färdigheter i utbildningen, progression samt hur den ska uppnås. Ett antal handledare använder matrisen och intentionen är att fler ska använda den. Doktorand och handledare ska enligt matrisen börja med en planering av kurser och mindre uppgifter i forskningsprojekten vilka sedan stegvis utvecklas och utvidgas till mer tydliga frågeställningar. De planerade aktiviteterna redovisas i den första individuella studieplanen samt följs upp och ändras vid behov vid årliga uppföljningar och revideringar. Den individuella studieplanen godkänns av forskarutbildningsansvariga professorer.

Den andra delen i forskarutbildningen utgörs av kurser - obligatoriska och valbara - vilka också de bidrar till att säkerställa att doktorander förvärvar bred kunskap och förståelse inom forskar-utbildningsämnet. I den allmänna studieplanen utläses att antalet kurspoäng normalt uppgår till 60-90 högskolepoäng. Minst två baskurser ska förutom fördjupningskurser ges inom respektive inriktning. Efter identifiering av behov ges kurser för att täcka forskningsfronten, varav vissa ges varje eller vartannat år och andra efter behov. Dessutom erbjuder handledare läskurser. Kursutbudet har ökats de senaste två åren. Dock framgår inte i självvärderingen, intervjuerna eller annat bifogat material vilka kurser som är breddningskurser och vilka kurser som är ämnesspecifika.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

I de bifogade individuella studieplanerna ingår två kontrollpunkter: den ena när 50 procent av forskarutbildningen har fullgjorts och den andra när 80 procent fullgjorts. Den första kontrollpunkten är det så kallade 50-procentsseminariet som genomförs efter halva studietiden, vanligtvis genom en licentiatuppsats. Detta seminarium utgör en uppföljning och återkoppling av progression samt av om tidsramar hålls. Licentiatseminarium eller motsvarande seminarium - för de doktorander som inte avlägger licentiatexamen - ska hållas två till tre år efter forskarutbildningens start. Syftena med den andra kontrollpunkten beskrivs inte i självvärderingen och det framkom också vid intervjuerna att rutiner för uppföljning av 80 procents fullgjord forskarutbildning inte är systematiska.

Säkerställandet av kvaliteten på avhandlingar sker via årliga revideringar av de individuella studieplanerna, vid 50-procentsseminariet samt inför disputationen. Huvudhandledare ska samråda med biträdande handledare samt forskarutbildningsansvariga professorer om huruvida avhandlingens kvalitet är hög nog för att försvaras vid en offentlig disputation. Revideringen av studieplanen sker i ett möte mellan doktorand, handledare och ytterligare en person. Handledarkollegiet sammanträder för genomgång av samtliga revideringar där uppföljning av eventuella avvikelser och åtgärder diskuteras. Mer omfattande avvikelser behandlas av forskarutbildningsansvarig professor, avdelnings-föreståndare eller prefekt. Vid lärosätet finns universitetsgemensamma riktlinjer för hantering av bristande framsteg och samarbetssvårigheter i forskarutbildning.

Systematisk uppföljning av utbildningen säkerställs alltså bland annat genom kontinuerlig handledning samt vid årliga revideringar av den individuella studieplanen, då återkoppling från doktoranden på utbildningens utformning och genomförande sker. Lärande- och examensmål examineras i kurserna. Examensmålen delas in i delmål för att kunna examineras och därigenom kan progressionen följas. Konferensbidrag genomgår också granskning (peer review) där kommentarer fungerar som återkoppling och accepterandet blir en form av examination. Den så kallade Hagerstensmatrisen används vid uppföljningar av måluppfyllelse. De handledare som inte använder sig av den matrisen, använder i stället motsvarande processer i säkerställandet av att examensmål uppnås. Det är emellertid bedömargruppens uppfattning att kopplingen mellan lärandeaktiviteter, lärandemål och examensmål samt uppföljning av progression kan behöva klargöras för de handledare som inte använder sig av denna matris. De olika momenten i Hagerstensmatrisen skulle också kunna relateras mer påtagligt till de respektive examensmålen, vilket således är ett utvecklingsområde.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella och internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrig. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Doktorandens färdigheter och förmågor med avseende på planering av forskning och användning av lämpliga forskningsmetoder säkerställs i forskningsprojekten och genom vägledning av handledare samt andra forskare som deltar i projekten. Att planera och utföra aktiviteter inom givna tidsramar ingår både i forsknings- och projektaktiviteter. I skrivandet och publicerandet av forskningsresultat vid konferenser tränas doktorander, med vägledning från handledare, också i att hålla deadlines.

Skriftlig och muntlig presentation av forskning och forskningsresultat sker genom konferensbidrag och seminarier. Stöd och återkoppling erhålls från handledare, andra seniorer samt andra doktorander. Att skriva vetenskapliga artiklar är ett hantverk som inkluderar ett stegvist lärande med målet om en högre grad av självständighet.

Undervisning är en annan aktivitet där doktorander tränas i att presentera och förmedla sin forskning. Högskolepedagogisk kurs är obligatorisk för doktorander som undervisar och denna bidrar också till träning och examination av doktoranders färdigheter och förmågor. Måluppfyllelse vad gäller förmågan att stödja andras lärande främjas via doktorandernas undervisning och genom denna bidrar de också till samhällets utveckling. Populärvetenskapliga presentationer utgör andra inslag i forskarutbildningen där doktorandernas förmåga att diskutera forskningsresultat i dialog med samhället i övrigt tränas.

Statistik från UKÄ visar att nettostudietiden för doktorander som läste forskarutbildning i data-vetenskap i Uppsala under åren 2011-2016 uppgick till 4,5 år vilket var något högre än motsvarande siffra för hela riket.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Uppföljning och återkoppling sker systematiskt i och genom handledningen, vid interna seminarier samt också i form av återkopplingen från externa granskare vid publicering bland annat i samband med internationella konferenser.

Av självvärderingen framgår att vanskligheter med vetenskapligt skrivande har identifierats och för att underlätta doktoranders utvecklande av färdigheter och förmågor att formulera sig skriftligt har kurser i vetenskapligt skrivande på engelska, kurser i engelska, samt skrivstugor inrättats. En annan identifierad förbättringsåtgärd för att höja kvaliteten i forskarutbildningen är införandet av kursvärderingar av forskarutbildningskurser.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranderna har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Doktorandens intellektuella självständighet, vetenskapliga redlighet och förmåga till etiska bedömningar säkerställs och utvecklas under forskarutbildningens gång genom deltagande i vetenskapssamhällets praktik och genom träning i det vetenskapliga hantverket. Intellektuell självständighet i termer av värderingsförmåga och förhållningssätt skapas genom och i vardagliga forskningsaktiviteter, däribland planering och genomförande av avhandlingsarbetet. Progressionen tar sin början i och med den första individuella studieplanen och fortskrider genom årliga revideringar. Seminarier inklusive presentationer och argumentering med seniorer och andra doktorander i samband med exempelvis konferenser bidrar också till utvecklandet av värderingsförmåga och förhållningssätt.

När det gäller vetenskaplig redlighet och förmågan att göra forskningsetiska bedömningar, så tränas doktoranderna genom vardagligt forskningsarbete samt i samband med vägledning och diskussioner med handledare. I den obligatoriska kursen i etik (2 högskolepoäng) som organiseras på fakultetsnivå förvärvas ytterligare kunskaper som bidrar till förvärvandet av etiska förhållningssätt och värderingsförmågor. En påbyggnadskurs i etik erbjuds också, men det framgår inte av självvärderingen eller andra underlag om doktoranderna går den kursen. Handledares kontinuerliga uppföljningar och värderingar samt granskningar av konferensbidrag tränar också doktoranden och säkerställer måluppfyllelse vad avser vetenskaplig redlighet och förmåga att göra forskningsetiska bedömningar.

Vid granskningen av de insända individuella studieplanerna har bedömargruppen noterat att den grundläggande kursen i etik ofta läses sent i utbildningen. Bedömargruppen rekommenderar att kursen i stället planeras in och examineras i ett tidigt skede av forskarutbildningen, eftersom det torde borga för ökade kunskaper om etiska bedömningar i forskarutbildningens genomförande. Etikkurser bidrar inte bara till förvärvandet av värderingsförmåga av relevans för etiska frågeställningar, utan även till mer generella förhållningssätt gentemot vetenskapens möjligheter och begränsningar. Det framgår varken av självvärderingen eller av de individuella studieplanerna om etiska frågeställningar integreras också i själva doktorsavhandlingen. Bedömargruppen utläser av självvärderingen att doktorandens insikter om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används huvudsakligen förvärvas via kursen i etik. Det är ytterligare ett argument för att kursen läses i början av utbildningen.

Forskningsmiljön domineras av tillämpad forskning, vilken i sig bidrar till uppkomsten av insikter om vetenskapens möjligheter och begränsningar. Samarbetsprojekt med näringslivet är också en källa till förkovran med avseende på värderingsförmåga och förhållningssätt.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranden uppnår målen. Resultaten av uppföljningen omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Av självvärderingen framgår att doktorandens värdering av andras forskning också ingår som en faktor i den så kallade Hagerstensmatrisen, vilken används vid bedömning av måluppfyllelse och progression. I enlighet med denna får doktoranden i början av utbildningen läsa en vetenskaplig artikel samt demonstrera för handledaren att hon eller han har en god förståelse av innehållet. I senare steg sker en utvidgad litteraturstudie med fokus på frågeställningar, metoder och resultat i syfte att i dialog med handledare kritiskt granska svagheter och styrkor. I slutändan ska doktoranden ha förvärvat en förmåga till självständig kritisk granskning av egna och andra forskares arbeten. På detta sätt motsvaras lärandemål av adekvata lärandeaktiviteter, med en progression mot allt större grad av måluppfyllelse. Handledaren bedömer när examensmålet i fråga slutligen har uppnåtts.

Motsvarande processer används också av handledare som inte tillämpar Hagerstensmatrisen. Det är emellertid bedömargruppens uppfattning att kopplingen mellan lärandeaktiviteter, lärandemål och examensmål samt uppföljning av progression kan behöva klargöras för de handledare som inte använder sig av denna matris. De olika momenten i Hagerstensmatrisen skulle också kunna relateras mer påtagligt till de respektive examensmålen, vilket således är ett utvecklingsområde.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Handledare vägleder doktoranderna i förvärvandet av kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet och samarbetet med olika forskare bland annat inom ramen för de egna avhandlingsprojekten bidrar till både fördjupning och breddning av kunskaperna. Minst två baskurser ska förutom fördjupningskurser ges inom de olika inriktningarna, men bedömargruppen uppfattar det som att ämnesbredden i hög grad är begränsad till respektive inriktning. Kursutbudet vad gäller bred kunskap och förståelse är således ett utvecklingsområde och bedömargruppen rekommenderar en utveckling av kursutbudet avseende såväl bredd som djup. Inte minst gäller detta kurser inom forskningsmetodik som i dagsläget ges enbart inom respektive inriktning, varför bedömargruppen rekommenderar att också någon bred och inriktningsövergripande metodkurs inrättas. Likväl är bedömargruppens uppfattning att måluppfyllelsen vad avser bred kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet är tillräckligt säkerställd för att kunna anses tillfredsställande.

Doktorandens färdigheter och förmågor med avseende på planering av forskning och användning av lämpliga forskningsmetoder säkerställs inom ramen för forskningsprojekten. Detsamma gäller förmågan att bedriva forskning inom givna tidsramar. Skriftlig och muntlig presentation av forskning och forskningsresultat sker genom konferensbidrag och seminarier. Måluppfyllelse vad gäller förmågan att stödja andras lärande främjas via doktorandernas undervisning och genom populärvetenskapliga presentationer av olika slag tränas deras förmåga att diskutera forsknings-resultat i dialog med samhället. Det anordnas särskilda kurser i vetenskapligt skrivande på engelska. Sammantaget förefaller måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga kunna säkerställas.

Forskningsmiljön domineras av tillämpad forskning, vilken i sig bidrar till uppkomsten av insikter om vetenskapens möjligheter och begränsningar samt även i viss mån om människors ansvar för hur vetenskapen används. Också när det gäller vetenskaplig redlighet och förmågan att göra forskningsetiska bedömningar, tränas doktoranderna genom vardagligt forskningsarbete samt i samband med vägledning och diskussioner med handledare. Det ges en grundläggande kurs i etik som ofta läses sent i utbildningen, men bedömargruppen rekommenderar att kursen i stället planeras in och examineras i ett tidigt skede av forskarutbildningen. En mer utpräglad integrering av etiska frågor i forskarutbildningen som helhet vore önskvärd, detta ser bedömargruppen som ett utvecklingsområde. Sammantaget bedöms likväl måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt vara säkerställd.