Bedömargruppens uppdrag

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har gett oss i uppdrag att granska utbildningar som leder till licentiat- och doktorsexamen inom litteraturvetenskap. I bilaga 1 framgår våra bedömningar med vidhängande motiveringar och ett förslag till samlat omdöme för varje granskad utbildning.

Härmed överlämnar vi vårt yttrande till UKÄ.

Bedömargruppens sammansättning

I bedömargruppen ingick följande ledamöter:

• Boel Westin, professor i litteraturvetenskap, Stockholms universitet (ordförande, ämnessakkunnig)
• Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap, Göteborgs universitet (ämnessakkunnig)
• Otto Fischer, professor i retorik, fil. dr. i litteraturvetenskap Uppsala universitet, (ämnessakkunnig)
• Magnus Persson, professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning, Malmö universitet (ämnessakkunnig)
• Peter Stein Larsen, professor i nordisk litteratur, Aalborgs universitet (ämnessakkunnig)
• Tim Berndtsson, Uppsala universitet (doktorandrepresentant)
• Gustav Borsgård, Umeå universitet (doktorandrepresentant)
• Sigrid Ekblad, produktchef, Studentlitteratur (arbetslivsrepresentant)
• Signe Westin, verksamhetsstrateg, Statens kulturråd (arbetslivsrepresentant)

Se bilaga 2 för bedömargruppens jävsförhållanden.

Bedömargruppens arbete

Utvärderingen har utgått ifrån de krav som ställs i högskolelagen (1992:1434) och högskoleförordningen (1993:100). I de fall lärosätet ger både licentiat- och doktorsexamen i litteraturvetenskap har dessa utvärderats som en enhet. Underlag för bedömningen har utgjorts av lärosätenas självvärdering inklusive bilagor som utarbetats utifrån Vägledning för utvärdering av utbildning på forskarnivå, Universitetskanslersämbetet 2018, allmänna och individuella studieplaner, intervjuer med företrädare för den granskade utbildningen och doktorander samt övriga underlag som UKÄ tagit fram. Underlagen redovisas i bilaga 3.

Bedömningsprocessen

Utifrån underlagen har vi gjort en bedömning av utbildningarnas kvalitet utifrån nedanstående bedömningsområden.

• förutsättningar
• utformning, genomförande och resultat
• doktorandperspektiv
• arbetsliv och samverkan

Bedömargruppens preliminära yttrande per utbildning har skickats till respektive lärosäte på delning, för att påpeka eventuella sakfel. Delningstiden var tre veckor. De svar som lärosätena inkom med framgår av bilaga 4. Vi har tagit del av lärosätenas svar, och i de fall där vi gjort bedömningen att det varit relevant har ändringar gjorts i yttrandena.

Bedömargruppens reflektioner

Litteraturvetenskap är ett ämne i snabb förändring. Under senare decennier har ämnet präglats av en stark internationalisering. Forskningsobjekten har vidgats liksom de teoretiska perspektiven, nya publiceringsstrategier har tillkommit och forskningsutbyten med institutioner och lärosäten utanför det skandinaviska språkområdet har ökat. Rent organisatoriskt har flertalet litteraturvetenskapliga ämnesmiljöer integrerats i tvärvetenskapliga storinstitutioner av olika slag. Endast en institution i landet, vid Uppsala universitet, kallas idag för Litteraturvetenskapliga institutionen. Dessa strukturella förändringar har i hög grad påverkat forskarutbildningarna vad gäller miljö, antagning och kursinnehåll.

Bedömargruppen har i sitt arbete slagits av den synnerligen goda tillgången på meriterade handledare inom den litteraturvetenskapliga forskarutbildningen och av bredden avseende forskningsinriktningar, både hos handledare och forskarstuderande. Doktorandernas i huvudsak positiva inställning till sin arbetsmiljö vittnar om väl fungerande utbildningar. Det är också glädjande att doktoranderna på de flesta håll förefaller vara väl integrerade i ämnes- och institutionskollegier.

Men i underlagen har det också blivit tydligt att doktorandgruppen på flera håll har krympt väsentligt, vilket lett till att ämnet har fått utveckla och tillskapa nya kritiska miljöer, främst genom tvärvetenskapliga samarbeten. I praktiken innebär detta att doktorander i litteraturvetenskap numer ofta samläser kurser med doktorander från andra ämnen. Även om bedömargruppen ser flera exempel på lyckosamma tvärvetenskapliga upplägg inom forskarutbildningen, skulle en ökad samverkan med litteraturvetenskapliga ämnesmiljöer vid lärosäten inom eller utanför Sverige kunna fungera stärkande för ämnet.

Ett väletablerat nationellt nätverk som redan erbjuder sådana möjlighet är Nationella rådet för forskarutbildning i litteraturvetenskap, NRFL. Bland de bedömda ämnesmiljöerna råder stor enighet om betydelsen av de litteraturhistoriska kurser som arrangeras genom rådet. Dessa ges en gång per år, ansvaret fördelas mellan lärosätena och täcker olika tidsperioder. Kurserna, som varvar inläsning med träffar i internatform, ger doktoranderna goda möjligheter att upprätta kontakter såväl med doktorandkolleger som seniora lärare och forskare vid olika lärosäten. I en tid när doktorandgrupperna minskar på de flesta håll skulle den plattform som NRFL innebär kunna utgöra underlag för fler kurssamarbeten.

När det gäller själva kursgivningen är tre tendenser särskilt tydliga: innehållet har i högre grad blivit tvärvetenskapligt medan färre poäng ägnas åt renodlat litteraturvetenskapliga ämneskunskaper. Andelen kurser med litteraturhistoriskt innehåll har minskat. Dessutom har mängden poäng som ägnas åt valfria kurser ökat. Doktoranderna kan i allt högre grad tillsammans med handledare sammanställa kurser som anknyter till avhandlingsämnet. Det innebär att doktorander i litteraturvetenskap vid samma lärosäte kan genomgå utbildningar som ter sig tämligen olikartade. Fördelarna med ökad flexibilitet och valfrihet kan synas uppenbara. Men en risk som bedömargruppen identifierat är att ett alltför uppluckrat kurssystem gör det svårare både att säkra kunskapsmålen inom huvudområdet och att uppnå rimlig likvärdighet när det gäller krav såväl som kvalitet.

Flertalet lärosäten är aktiva när det gäller jämställdhetsintegrering och majoriteten av underlagen uppvisar en hög grad av medvetenhet när det gäller frågor om jämställdhet och likabehandling. Litteraturvetenskap i Sverige har på de flesta håll gått från mansdominans bland de anställda till en jämvikt mellan könen eller på några håll till och med viss övervikt av kvinnor, om än inte på professorsnivå. Samtidigt är det tydligt att kvinnodominansen inom utbildning på grundnivå och avancerad nivå inte kvarstår inom forskarutbildningen, även om andelen kvinnliga doktorander har ökat under senare år. Lärosätenas ambitioner att uppnå könsbalans döljer därför ett inneboende problem. Samtidigt ska framhållas att flertalet ämnesmiljöer numera har så pass få doktorander att statistiska uppgifter om könsfördelning måste brukas med viss försiktighet. Här menar bedömargruppen att arbetssätt och strategier framför allt måste vara långsiktiga.

Flertalet doktorander i litteraturvetenskap ingår i miljöer som erbjuder rika möjligheter till kurser, seminarieverksamhet, undervisning, konferensdeltagande och publicering.

Även om doktoranderna vid flera av lärosätesintervjuerna lyfter fram mångfalden av möjligheter som i huvudsak positiv, vill bedömargruppen varna för att en låg grad av styrning och struktur kring doktorandernas arbete kan bidra till ökad stress. Flera självvärderingar anger också att sjukskrivningar är vanligare bland doktorander än bland övriga anställda.

Lärosätenas underlag tyder samstämmigt på att disputerade litteraturvetare står sig väl på arbetsmarknaden, både inom ämnet och utanför akademin. Litteraturvetenskap spelar en viktig roll i många lärarutbildningar, och det har skapats lektorat i ämnet med didaktisk inriktning. Men det är tydligt att arbetslivsanknytningen i de flesta fall inte är stark på kursnivå. Trots välfungerande kontakter med kulturlivet utanför lärosätena, är det ont om kursinslag som stärker utbildningens koppling till en tänkt arbetsmarknad. Än mer sällsynta är specifika kursmål som examinerar färdigheter eller förmågor som kan finna specifik avsättning även utanför akademin. Det går visserligen att argumentera för att många humaniorautbildningar, däribland litteraturvetenskap, tränar doktoranderna i generella kompetenser som kan vara gångbara inom en rad områden. Ändå vill bedömargruppen efterlysa fler inslag på kursnivå för att stärka anknytningen till ett arbetsliv utanför universitet och högskola.

Dessa kritiska synpunkter till trots är det bedömargruppens sammantagna intryck att samtliga lärosäten tillhandahåller välfungerande forskarutbildningar i litteraturvetenskap. Underlagen visar att det finns ett stort mått av engagemang och kreativitet i de olika handledarkollegierna när det gäller att skapa en stimulerande och produktiv arbetsmiljö för doktoranderna. Vid lärosätesintervjuerna utstrålade dessa både entusiasm och en förmåga att resonera insiktsfullt kring sin utbildning och dess roll i en föränderlig högskolekultur.

För bedömargruppen,

Boel Westin, ordförande