Bedömningsgrund: Arbetsliv och samverkan

Utbildningen är utformad och genomförs på sådant sätt att den är användbar och utvecklar studentens beredskap att möta förändringar i arbetslivet. Relevant samverkan sker inte med det omgivande samhället.

Självvärderingen beskriver en utbildning som på många områden uppnår god eller hög kvalitet. I synnerhet framstår det kliniska arbetet med hög kompetens bland handledare vara en styrka, liksom satsningen som görs inom det schematerapeutiska området där studenterna får en kompetens som stämmer överens med internationella krav. Hög kompetens finns även bland externa föreläsare. Bedömargruppen uppfattar också samarbetet med Segerstedtinstitutet som positivt, då detta säkerligen ger studenterna värdefull insyn inom dess specifika kunskapsområde. Detta intryck förstärktes av intervjuerna. Utifrån ett arbetslivsperspektiv ställer bedömargruppen sig dock frågan om dessa schematerapeutiska kompetenser och det tydliga fokus som finns på att arbeta långsiktigt med komplex problematik möter de behov som finns med tanke på vårdprogram, rekommendationer från socialstyrelsen och processkartor inom kliniker. Den befintliga tillgången på resurser begränsar dessutom ofta möjligheten att bedriva långa individuella psykoterapier. Med tanke på att mycket tid i utbildningen läggs på just denna kompetens, infinner sig frågan om hur mycket kompetens utexaminerade studenter då har vad gäller andra områden inom kognitiv beteendeterapi (KBT).

Kontakten med arbetslivet och presumtiva arbetsgivare för blivande psykoterapeuter och informationsutbytet med dessa verkar primärt baseras på studenterna och deras kliniska arbete eller på deras examensarbete i den mån det knyter an till arbetslivet, liksom på samverkan och erfarenheter i samband med det kliniska arbetet. Alternativt baseras kontakten med presumtiva arbetsgivare på de kopplingar som görs till arbetslivet under föreläsningarna. Detta framkommer både i självvärderingen och vid intervjuerna. Det är dock svårt att se att det vid lärosätet skulle finnas en självständig dialog mellan lärosätet och arbetslivet utöver detta på ett återkommande eller strukturerat sätt. Utifrån vad som framgår i underlaget förefaller heller inte någon återkommande reflektion göras över arbetslivets behov och krav på ett sätt som skulle kunna leda till att utbildningen anpassas eller tillförs något såsom att öka kompetensen hos terapeuter vad gäller kortare insatser, bedömningar och insatser på primärvårdsnivå eller vad gäller insatser i gruppformat. Viktigt är också att ta hänsyn till hur användbar utbildningen är i relation till nationella och regionala riktlinjer, liksom rekommendationer inom specialistpsykiatri och första linjens psykiatri. Det är angeläget att dialogen mellan lärosätet och arbetsmarknaden är ömsesidig. Arbetslivet skulle kunna få ytterligare kunskap om möjligheten att tillämpa schematerapi inom olika verksamheter om det fanns mer aktuellt arbete inom forskning och utveckling vid lärosätet. Det vore också angeläget med en arbetslivsrepresentant i ledningsgruppen eller dialoggrupper med representanter från arbetslivet som i övrigt inte har någon anknytning till lärosätet.

Arbetsliv och samverkan

Inte tillfredsställande

Den sammantagna bedömningen av utbildningen beträffande arbetsliv och samverkan är att lärosätet har skapat goda förutsättningar för en utbildning som fokuserar på att lära ut sårbarhetsmodellen, liksom schematerapeutiska interventioner mot en bakgrund av KBT-baserade psykoterapier. Många aspekter tas i beaktande och kvaliteten är god eller mycket god inom flera områden såsom lärares och handledares kliniska kompetens och erfarenhet. Bedömargruppen anser dock att det finns en tydlig brist i att lärosätet inte för en självständig dialog med arbetslivet på ett återkommande eller strukturerat sätt och att några återkommande reflektioner över arbetslivets behov och krav inte heller förefaller göras på ett sätt som skulle kunna leda till att utbildningen anpassas eller tillförs något. Utbildningens användbarhet blir inte tydlig eftersom ett starkt fokus läggs på en relativt smal psykoterapeutisk metod (schematerapi), snarare än bredare psykoterapiinriktningar som oftare omnämns i nationella och regionala riktlinjer liksom i rekommendationer inom specialistpsykiatri och första linjens psykiatri. Bedömargruppens uppfattning är därför att utbildningen med avseende på arbetsliv och samverkan inte är tillfredsställande.

Bedömargruppen anser att följande bör följas upp:

· Det behövs en dialog med arbetslivet på ett återkommande eller strukturerat sätt.