Bedömargruppens uppdrag

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har gett oss i uppdrag att granska utbildningar som leder till specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot ambulanssjukvård. I bilaga 1 framgår våra bedömningar med vidhängande motiveringar och ett förslag till samlat omdöme för varje granskad utbildning.

Härmed överlämnar vi vårt yttrande till UKÄ.

Bedömargruppens sammansättning

I bedömargruppen ingick följande ledamöter:

• Docent Anna Kristensson Ekwall, Lunds universitet (ordförande och ämnessakkunnig)
• Professor Maria Jirwe, Röda Korsets Högskola (ämnessakkunnig)
• Professor Jan I Nilsson, Karlstads universitet (ämnessakkunnig)
• Professor BrittInger Saveman, Umeå universitet (ämnessakkunnig)
• Specialistsjuksköterska JanErik Blidberg, Västra Götalandsregionen (arbetslivsföreträdare)
• Docent Veronica Vicente, Ambulanssjukvården i Storstockholm AB (arbetslivsföreträdare).

Se bilaga 2 för bedömargruppens jävsförhållanden.

Bedömargruppens arbete

Utvärderingen har utgått ifrån de krav som ställs i högskolelagen (1992:1434) och högskoleförordningen (1993:100). Underlag för bedömningen har utgjorts av lärosätenas självvärdering inklusive bilagor som utarbetats utifrån Vägledning för utbildningsutvärdering på grundnivå och avancerad nivå, utbildningsplan och kursplaner samt intervjuer med företrädare för den granskade utbildningen och studenter. Underlagen redovisas i bilaga 3.

Bedömningsprocessen

Utifrån underlagen har vi gjort en bedömning av utbildningarnas kvalitet utifrån nedanstående bedömningsområden.

• förutsättningar
• utformning, genomförande och resultat
• studentperspektiv
• arbetsliv och samverkan

Bedömargruppens preliminära yttrande per utbildning har skickats till respektive lärosäte på delning, för att påpeka eventuella sakfel. Delningstiden var tre veckor. De svar som lärosätena inkom med framgår av bilaga 4. Vi har tagit del av lärosätenas svar, och i de fall där vi gjort bedömningen att det varit relevant har ändringar gjorts i yttrandena.

Bedömargruppens reflektioner

I denna text uppmärksammas analyser och diskussioner som framkommit i samband med utvärderingen av de granskade specialistsjuksköterskeutbildningarna med inriktning mot ambulanssjukvård, distriktssköterska och psykiatrisk vård, dels generellt och dels för respektive inriktning.

Specialistsjuksköterskeexamina syftar till att studenten ska förvärva sådana kunskaper och förmågor som krävs för att självständigt arbeta som specialistsjuksköterska.

Generellt sett kan bedömargruppen konstatera att lärosätena arbetat medvetet och med pedagogiska ansatser för att säkerställa att studenterna uppfyller de nationella examensmålen. Detta visas via synliga strukturer för konstruktiv länkning mellan mål på olika nivåer och examinationer, och många exempel ges på god kvalitet i utbildningarna på landets lärosäten. Samtidigt har svagheter och brister identifierats vilket föranlett att bedömargruppen rekommenderat Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att ifrågasätta några utbildningars examenstillstånd. Totalt har 40 specialistsjuksköterskeutbildningar vid 25 lärosäten utvärderats. Dock har endast maximalt två utbildningar vid samma lärosäte granskats. Av dessa utgjorde 10 ambulanssjukvård, 13 distriktssköterska och 17 psykiatrisk vård. Av de utvärderade utbildningarna har 13 bedömts ha ifrågasatt kvalitet.

Av de utvärderade utbildningarna vars kvalitet ifrågasatts har de flesta enstaka brister, medan några få lärosäten uppvisar mer omfattande brister gällande flera examensmål och över flera utbildningar. Detta talar för systematiska och omfattande problem som måste åtgärdas.

Generellt har svagheterna vid de olika lärosätena i hög grad handlat om svårigheter att säkerställa färdigheter och förmågor under verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Trots att många lärosäten under lång tid arbetat aktivt för ökat antal kliniskt kopplade tjänster, kvarstår problemen med bristande aktuell klinisk förankring för lärare. Allt fler lärosäten bedriver numera framgångsrikt undervisningen på distans vilket påskyndades av pandemin. Att utbildningen tillgängliggjorts på distans gör att många studenter önskar förlägga VFU inom hemregionen, där lärosätet inte alltid har formella avtal eller upparbetade nätverk. I framtiden behöver lärosätena samverka mer kring säkerställande av VFU-platser och på så sätt tar man också större gemensamt ansvar för att klara av den framtida kompetensförsörjningen i vård och omsorg. Den framtida kompetensförsörjningen gäller även tillgången till lärare, där utvärderingen visar på vissa svårigheter att på kort och/eller lång sikt rekrytera kompetenta lärare och handledare till specialistsjuksköterskeutbildningarna.

Av de utbildningar som bedömts ha ifrågasatt kvalitet finns brister i huvudsak gällande bedömningsområdena Förutsättningar och Utformning, genomförande och resultat. Bedömningsgrunderna Jämställdhet, Uppföljning, åtgärder och återkoppling, Studentperspektiv samt Arbetsliv och samverkan har däremot bedömts ha hög kvalitet för de flesta utbildningarna.

Utifrån en jämförelse av de inriktningsspecifika examensmålen ser vi att inriktningen mot psykiatrisk vård saknar målformuleringar om självständighet. Det kan medföra att specialistsjuksköterskans självständigt kan framstå som mindre tydligt i de utbildningarna.

FÖRUTSÄTTNINGAR

Personal

En viktig utgångspunkt för en välfungerande utbildning är god akademisk och professionsinriktad kompetensförsörjning. Aktivt medverkande lärare med specialistutbildning inom inriktningen i relation till utbildningens omfattning krävs. En svaghet som identifierats är att kliniska handledare i många fall beskrivs sakna specialistutbildning och handledarutbildning. Bedömarna anser därför att lärosätet och de lärare som har inriktningsspecialitet bör fokusera mer på att stödja kliniska handledare särskilt gällande bedömningar under VFU.

Att öka andelen kliniskt kopplade tjänster kan vara ett sätt att överbrygga klyftan mellan teori och praktik, och att förbättra förutsättningen för stöd till de kliniska handledarna. I viss mån kan detta ersättas av regelbunden auskultation i verksamheten som en del i lärares kompetensutveckling.

Trots mångåriga ansträngningar har inte alla lärosäten uppnått att ha disputerade lärare inom varje inriktning. Detta har hög prioritet vilket lärosätena bör arbeta aktivt för att uppnå i den nära framtiden. Bedömargruppen har därför varit nödgad att acceptera att lärares avhandlingsarbete och forskning kan ha genomförts inom andra närliggande och relevanta områden. Om lärosätena inte lyckas lösa detta i en nära framtid rekommenderas som en tillfällig lösning stärkta samarbeten med andra lärosäten gällande disputerad personal inom specialistområden där det finns brist på seniora lärare. I vissa fall kan det vara nödvändigt att koncentrera utbildningar till färre lärosäten som har erforderlig personalkompetens. Generellt är lärosätena underdimensionerade vad gäller lärartäthet i relation till undervisningsuppdraget och detta gäller särskilt disputerade lärare. Även detta skulle gynnas av samarbete i stället för konkurrens om lärarna, vilket råder idag.

I relation till kompetensförsörjningen bör förestående pensionsavgångar planeras och lärosätet måste ha en strategi för hur personal ska ersättas över tid, vilket många, men inte alla lärosäten har. En del utbildningar identifieras vara särskilt sårbara gällande personal med viss akademisk eller professionsinriktad kompetens. Ett frånfälle kan då innebära stora negativa konsekvenser. Få lärare kan också innebära andra problem som exempelvis delikatessjäv i relation till examinatorers roll.

Högskolepedagogisk utbildning behövs för lärare som arbetar kontinuerligt i utbildningen. Olika lärosäten har dock olika krav och övergångsbestämmelser för nyanställda lärare. Bedömargruppen vill påtala att lärosätena systematiskt bör följa upp att utbildning i högskolepedagogik hos de anställda verkligen är genomförd. Bedömargruppen anser också att den pedagogiska kompetensen bör stärkas och anpassas till teknik- och samhällsutveckling och ökande digitalisering. Lärosätena bör se till att lärarna får fortlöpande kompetensutveckling i sådan pedagogik.

Utbildningsmiljö

Progression från grundutbildning framgår tydligt i samtliga utbildningar. Omvårdnadsforskning ska bedrivas vid lärosätet och utbildningsmiljön präglas oftast av ett tydligt samband mellan utbildning och forskning vid lärosätena. Bedömargruppen anser att denna forskning inte nödvändigtvis behöver vara inriktningsspecifik, dock relevant, då många fenomen som studeras inom omvårdnad är överlappande mellan olika specialiteter; till exempel personcentrerad vård, egenvårdsstöd, smärta, tröst och kommunikation. För att stödja sambandet mellan forskning och klinisk utbildning bör lärosätena för framtiden i högre grad stödja studenter att genomföra empiriska studier, och gärna utifrån behov som uppmärksammas i den kliniska verksamheten.

Den kliniska utbildningsmiljön under VFU måste fokuseras och lärosätet har ansvar för att denna är tillfredsställande oavsett var den bedrivs (i region, kommun eller privat) och oberoende av geografisk placering. I nuläget handleds många specialiststudenter på avancerad nivå av grundutbildade sjuksköterskor, trots ingångna avtal kring handledarkompetens. Detta är något som är svårt att råda bot på med anledning av en alltmer utbredd brist på specialistsjuksköterskor i vården. Bedömargruppen anser därför att lärosätet måste ta ökat ansvar för att kompensera för brister i kliniska handledares utbildning genom mer aktivt deltagande i bedömningar av studenter och till exempel genom att skapa och delta i kliniska examinationer, utveckla och medverka vid simuleringar och klinisk träning utanför VFU. Utmaningar finns också kring examination av studenter som gör VFU på hemorten/på distans och därmed måste bedömas i huvudsak av de kliniska handledarna ensamma. Lärosätena bör kunna redogöra för hur dessa handledare stärks för uppdraget att säkerställa måluppfyllelse och hur de kompenserar för bristande kompetens hos kliniska handledare. Lärosätena erbjuder idag handledarutbildning i varierande omfattning, nivå och kontinuitet. Med tanke på nuvarande och framtida ökning av sjuksköterskor utan specialistutbildning i hälso- och sjukvården, menar bedömargruppen att lärosätena i samverkan med regioner och kommuner måste tillskapa handledarutbildningar med kontinuitet och relevans. Samtidigt måste arbetsgivarna möjliggöra för och frigöra sjuksköterskor för att gå nödvändig utbildning.

I utvärderingen framgår att olika lärosäten och olika utbildningsprogram erbjuder en stor variation när gäller längd och placering under VFU. Dessa aspekter anses ha betydelse för förmågan att utöva yrket samt för kvaliteten och möjligheten till rättssäkra examinationer. Bedömargruppen vill betona att VFU:ns längd och placering samtidigt har olika betydelse i olika inriktningar. Distriktssköterskeutbildningarna som syftar till en generalistutbildning och även är en längre utbildning bedöms ha större behov av längd och variation gällande VFU, medan utbildningar med inriktning mot ambulanssjukvård och psykiatrisk vård bedöms kunna koncentrera sina VFU-perioder till färre placeringar.

UTFORMING, GENOMFÖRANDE OCH RESULTAT

Måluppfyllelse

Gemensamt mål inom kunskapsformen Kunskap och förståelse

För specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot ambulanssjukvård, distriktssköterska samt psykiatrisk vård ska studenten visa kunskap om områdets vetenskapliga grund och insikt i aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete samt kunskap om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen.

Det nationella examensmålet är relativt väl uppnått i utbildningar inom alla de tre inriktningarna.

Områdets vetenskapliga grund inom de olika inriktningarna bedöms i huvudsak vara tillfredsställande. Dock ser bedömargruppen att det saknas disputerade inriktningsspecifika lärare vid flera lärosäten som ett hot. Allra helst bör lärare rekryteras som besitter goda kunskaper i såväl huvudområdet, dess praktik och dess vetenskapliga grund med pågående forskning, som pedagogiska kunskaper och förmågor. Lärosätena bör därför eftersträva lektorat och professurer med klinisk koppling. Under nuvarande förutsättningar med brist på kompetens, borde kravet vara någon pedagogiskt kompetent, disputerad specialistsjuksköterska inom varje inriktning, där utbildning ges.

Sista delen av examensmålet som handlar om betydelsen för yrkesutövningen är nära förknippat med hur kunskaper kan omsättas i samband med VFU. I de fall VFU bedöms otillfredsställande kan därför även delen av examensmålet inom kunskapsformen kunskap och förståelse, som handlar om betydelsen för yrkesövningen behöva ifrågasättas.

Utbildning kring vanligt förekommande ohälsa och sjukdomstillstånd är i de olika utbildningsinriktningarna väl tillgodosedda. Detta med undantag för psykisk ohälsa som i inriktningen mot distriktssköterska och i viss mån inriktningen mot ambulanssjukvård behöver förstärkas i utbildningen för flera lärosäten. Olika kunskapsparadigm i klinisk miljö och i akademi bidrar till krockar dem emellan. Studenterna anpassar sig snabbt till det medicinska synsättet som premierar snabba bedömningar och åtgärder för ökad effektivitet. En utmaning för i särskilt inriktningen mot ambulanssjukvård är att medicinsk kunskap och medicintekniska färdigheter värdesätts högre i den kliniska kontexten, medan den teoretiska utbildningsdelen framhåller omvårdnaden, dess komplexitet, personers sårbarhet och betonar individuellt anpassade omvårdnadsåtgärder kopplade till personer med olika medicinska tillstånd. Detta ställer krav på god samverkan mellan lärosätet och den kliniska verksamheten, för att skapa en helhet av teoretisk och verksamhetsförlagd utbildning som understödjer att studenterna når målen.

Inriktningsspecifikt mål inom Kunskapsformen färdighet och förmåga

De inriktningsspecifika målen som utvärderades inom de olika utbildningarna finns alla inom kunskapsformen färdighet och förmåga. Dock skiljer de sig åt och är därför svårkalibrerade och svåra att dra generella slutsatser kring. Detta gäller särskilt inriktningen mot psykiatrisk vård, där fokus ligger på medverkan, inte självständighet som fokuseras i de andra två inriktningarnas examensmål. Frågan om omfattning och variation på VFU-placeringar inom olika utbildningar är omtvistad och generellt kan de svenska utbildningarna i en internationell jämförelse sägas ha en betydligt mindre andel VFU. Bedömargruppen anser dock att VFU, dess omfattning och variation ska motsvara den specifika inriktningens krav. Rättssäkra bedömningar av studentens färdigheter och förmågor i samband med VFU har betydelse för möjligheter att säkerställa studenternas måluppfyllelse, liksom även kurser i kliniska bedömningar, så kallade objektiva strukturerade kliniska examinationer (OSCE), samt klinisk träning och examinationer vid kliniska träningscentra. Bedömargruppen vill dock poängtera att dessa färdigheter och förmågor också måste examineras, inte enbart ingå som lärstödjande moment, vilket förekommer vid några lärosäten. Nedan redovisas bedömargruppens kommentarer i relation till de tre utvärderade inriktningarna mot ambulanssjukvård, distriktssköterska och psykiatrisk vård.

För specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot ambulanssjukvård ska studenten visa förmåga att självständigt bedöma den sjukes eller skadades somatiska och psykiska status och omedelbara behov samt visa förmåga att genomföra de åtgärder som krävs för patienter under starkt varierande förhållanden. Samtliga utvärderade utbildningar bedöms ha en tillfredsställande omfattning av VFU. Det ställs krav på att handledaren ska vara specialistsjuksköterska och bör vara handledarutbildad. I realiteten varierar det dock hur väl lärosätena säkerställer sina krav och det beskrivs vara svårare att säkerställa handledarkompetens på VFU-placeringar utanför regionen där lärosätets campus ligger. Avseende tillgodoräknande tillämpar vissa lärosäten tillgodoräknande av studenters tidigare yrkeserfarenhet i ambulans vilket medför att de därmed inte genomför stipulerad VFU. Detta är något som bedömargruppen ifrågasätter eftersom VFU innebär breddning och fördjupning på avancerad nivå. Samtliga lärosäten använder sig av kliniska examinationer för att garantera måluppfyllelse rörande klinisk färdighet och förmåga, vilket är något bedömargruppen ser mycket positivt på. I specialistsjuksköterskeutbildningarna med inriktning ambulanssjukvård noterar bedömargruppen att vård av personer med psykisk ohälsa alltid ingår vilket ses positivt, även om det ges olika stort utrymme i de olika utbildningarna.

För specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot distriktssköterska ska studenten visa förmåga att självständigt bedöma, planera, genomföra och utvärdera de åtgärder som behövs för att främja fysisk, psykisk och social hälsa hos patienter och förebygga uppkomsten av sjukdom och sjukdomskomplikationer.

Det finns skillnader mellan de olika lärosätena i hur man examinerar studenters självständighet. Eftersom detta mål som fokuserar på färdighet och förmåga främst examineras under VFU och i kliniska examinationer ställer det krav på att kliniska handledare och lärare har en likvärdig syn på vad självständighet innebär. Ett bedömningsformulär som omfattar ordet självständighet i kriterier för godkänt kan underlätta, men ibland är VFU-perioderna så korta eller till och med obefintliga inom viktiga områden att självständigheten kan bli omöjlig att ta ställning till. I samband med intervjuerna uppmärksammades bedömargruppen på att en kort VFU-period i princip endast kunde handla om en auskultation där studenten gick bredvid handledaren under ett fåtal dagar. En auskultation eller kort VFU inom något område behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, då studenterna får god insyn i kontexten de ska vara verksamma inom, men bör då inte ligga till grund för att examinera just självständighet. Självständigheten kan ägnas mer fokus vid examinationer av en annan längre placering.

En annan aspekt som skiljer sig mellan lärosätena är hur man visar att man examinerar studenternas förmåga att utvärdera åtgärder. Vad gäller de andra delarna i målet som är delar i omvårdnadsprocessen visas som regel på god måluppfyllelse, men även här är det beroende av huruvida VFU är tillräckligt omfattande för att studenterna ska hinna med att visa på att de kan utvärdera sina åtgärder.

En tredje aspekt som skiljer sig mellan lärosätena är hur man examinerar studenterna gällande psykisk ohälsa. Det framgår att sjukdomslära ofta är kopplad till kurser i farmakologi och förskrivningsrätt, men det innebär att psykiska diagnoser och psykisk ohälsa ibland kan hamna utanför undervisningen då distriktssköterskor inte har förskrivningsrätt i läkemedel som berör psykisk ohälsa. Bedömargruppen finner det anmärkningsvärt att psykisk ohälsa som är ett av dagens stora hälsoproblem har i princip obefintligt fokus på några lärosäten och uppenbarligen inte fokuseras i undervisning eller examinationer.

För specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot psykiatrisk vård ska studenten visa sådan kunskap och färdighet som krävs för att medverka i behandling, habilitering och rehabilitering inom psykiatrisk vård och omsorg.

Samtliga utvärderade utbildningar har visat hur detta inriktningsspecifika examenmål gällande behandling tillgodoses genom kurser eller delkurser om medicinsk vetenskap eller omvårdnad respektive vårdvetenskap. Studenterna lär sig där att identifiera och bedöma symtom på psykisk ohälsa samt beskriva diagnostik och behandling. Målet uppnås också genom att studenterna i omvårdnads- och vårdvetenskapliga kurser på olika sätt examineras gällande rehabilitering inom psykiatrisk vård och omsorg. Dock finns en för liten betoning på habilitering hos utbildningarna med inriktning mot psykiatrisk vård.

Gällande den del av examensmålet som handlar om den färdighet som krävs för att kunna medverka i behandling, habilitering och rehabilitering inom psykiatrisk vård och omsorg, konstaterar bedömargruppen att detta i allmänhet uppnås under VFU där studenterna i patientinteraktion demonstrerar färdigheten.

Bedömargruppen noterar att den verksamhetsförlagda utbildningen har mycket varierande omfattning i utbildningen, men även utbildningar med kort VFU bedöms kunna uppnå examensmålet. Bedömargruppen noterar att progressionen mellan olika VFU-kurser är varierande och att i vissa fall behöver lärosätena förtydliga denna.

Lärosätena beskriver i självvärderingarna samt generellt under intervjuerna att de har en strävan att rekrytera specialistutbildade sjuksköterskor i VFU-handledarfunktionerna. Det finns dock en del exempel på att detta inte alltid uppnås då tillgången är begränsad. Detta förekommer även när det finns överenskomna avtal. Många handledare saknar också handledarutbildning trots att vissa lärosäten under många år erbjudit formell handledarutbildning. Det är vanligt att studenterna själva får önska VFU platser nära bostadsorten. Detta medför merarbete för lärosätena i samband med examinationerna, men är samtidigt ett sätt att lösa VFU brist med få handledande specialistutbildade sjuksköterskor. Som stöd i VFU bedömningarna använder en majoritet av lärosätena AssCe (Assessment of Clinical Education) eller andra strukturerade underlag samt någon form av bedömningssamtal, där klinisk handledare, lärare och student medverkar. Detta kan understödja likvärdigheten i bedömningarna, men bedömargruppen menar att det inte helt överbryggar bristen på specialistutbildade kliniska handledare, då den grundutbildade sjuksköterskan som regel inte har tillräcklig teoretisk kunskap med adekvat breddning och fördjupning.

Gemensamt mål inom kunskapsformen Värderingsförmåga och förhållningssätt

Examensmålet handlar om att studenterna ska visa förmåga att identifiera sitt behov av ytterligare kunskap och att fortlöpande utveckla sin kompetens.

Generellt ser bedömargruppen att lärosätena är bra på att stödja studenterna att identifiera kunskapsbehov och utveckla kompetens. Många utbildningar har specifika lärandemål gällande kunskapsutveckling, andra använder seminarier med diskussioner som underlag och stöd för studentens identifiering av kunskapsbehov. Det är inte ovanligt att utbildningarna inkluderar peer-respons i studieuppgifter. Vidare bidrar lärares respons på inlämningsuppgifter och examinationsuppgifter också till att examensmålet uppnås. På samma sätt används även VFU-bedömningssamtalen som grund för att identifiera ytterligare kunskapsbehov och kompetensutveckling. Slutligen beskrivs även kursutvärderingar och programutvärderingar som stödjer studenterna i att identifiera om de har nått målen för utbildningen, vilket sker parallellt med att utbildningarna förbättras.

Jämställdhet

Bedömningsgrunden jämställdhet, som ingår i bedömningsområdet Utformning, genomförande och resultat, uttrycks som att ett jämställdhetsperspektiv beaktas, kommuniceras och förankras i utbildningens innehåll, utformning och genomförande. Generellt bedöms bedömningsgrunden jämställdhet inte utgöra något stort problem för lärosätena. Tvärtom beskrivs jämställdhet vara något som de flesta lärosäten strävar efter och på olika sätt försöker uppnå. Olika strategier och mål redogörs för och hur utbildningsmiljön kan förbättras så att mål kring lika villkor nås. Samtidigt fokuseras hos vissa lärosäten jämställdhet i relation till utbildningsmiljön mer än problemet med ojämlik hälsa i samhället. Vid andra lärosäten har man fokuserat mer på jämlik hälsa och vård. Vissa har uttryckt att jämställdhet varit för begränsande varför begrepp som jämlikhet och intersektionalitet diskuteras, då de på ett bättre sätt motsvarar komplexiteten. Vid några lärosäten behöver jämställdhet och lika villkor uttryckas mer explicit i lärandemål och bli synligare i examinationer, även i relation till hälsa.

Uppföljning, åtgärder och återkoppling

Bedömningsgrunden uppföljning, åtgärder och återkoppling, som ingår i bedömningsområdet om utbildningens utformning, genomförande och resultat, uttrycks som att utbildningens innehåll, utformning, genomförande och examination systematiskt följs upp. Att resultaten av uppföljningen vid behov omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling till relevanta intressenter samt att lärosätet verkar för att studenten genomför utbildningen inom planerad studietid.

Bedömargruppen menar att de allra flesta lärosätena gör utmärkta utvärderingar och uppföljningar regelbundet och att uppföljning och återkoppling sker på olika plan. Det innebär exempelvis dialoger inom ramen för den direkta undervisningen, återrapportering till studenter och lärarkollegium och till ledning på olika nivåer samt till verksamhetsföreträdare för VFU. Olika ansvarsområden och kontrollsystem som ofta går i cykler, redogörs för gällande utvärderingar och kvalitetssäkring av utbildningar och många använder digitala system som underlättar arbetet. Åtgärder som behöver göras vid behov redovisas och flera lärosäten rapporterar att den nuvarande utbildningsplanen har förändrats till följd av granskning och mål kring kvalitetssäkring. Ibland har den förestående UKÄ-granskningen initierat denna process, vilket talar för att UKÄ har en viktig roll för kontinuerlig kvalitetssäkring. De flesta lärosäten redovisar också en relativt god genomströmning av studenter och ger exempel på åtgärder samt resurser som kan stödja dem som har svårigheter att klara utbildningen. Bedömargruppen anser därför att det inte finns någon anledning att ifrågasätta lärosätenas intentioner och aktiviteter kring uppföljning, åtgärder och återkoppling

STUDENTPERSPEKTIV

Specialistssjuksköterskestudenterna ges i allmänhet goda möjligheten att ta en aktiv roll, men väljer oftast att avstå. Lärosätena redovisar strukturerade arbetssätt för att utvärdera utbildningarna samt för att göra studenterna delaktiga i utbildningens planering, utveckling och utvärdering på många organisatoriska nivåer. Studentkåren har ofta en viktig roll att utse representanter till styrelser, fakultetsuppdrag, råd och nämnder med mera. Idag finns det svårigheter för studenter som läser på distans att delta i fysiska möten på lärosätena. När grupper möts fysiskt igen efter pandemin finns färre möjligheter för distansstudenter att medverka och engagera sig. Bedömargruppen anser att dessa studenter i högre grad bör ges möjlighet till inflytande. Formerna för studentinflytande, rekrytering och mötesformer kan därför behövas ses över och moderniseras.

ARBETSLIV OCH SAMVERKAN

I lärosätenas självvärderingar samt under lärosätesintervjuerna framkommer oftast att ett gott samarbete mellan lärosätena och regioner och kommuner finns. De flesta beskriver långvariga och goda relationer där man överlag har goda etablerade mötesformer/fora och kontaktvägar samt formella VFU-avtal upprättade. Detta ser bedömargruppen som viktigt och naturligt eftersom många har en tidigare gemensam historik och att det geografiskt närmaste lärosätet i stor utsträckning utgör regionens kompetensförsörjningsbas. Detta är ett gemensamt ansvarsområde för lärosäten och regioner och kommuner att tillgodose. Trots att lärosätena som regel beskriver samverkan med arbetslivet och verksamheterna som välfungerande, lyckas de inte alltid få gehör för behov av ett utökat antal VFU-platser, något som föranleder frågor. Detta skapar problem med utbildningsdimensionering och svårigheter att utöka utbildningsplatserna. I förlängningen menar bedömargruppen att detta är det största enskilda hotet mot såväl den regionala kompetensförsörjningen som utbildningsdimensioneringen. Detta hindrar utvecklingen, även om olika andra handledningsmodeller, som till exempel peer-learning, som leder till att fler studenter kan erbjudas VFU-placering på samma enhet, borde kunna implementeras i större utsträckning.

För bedömargruppen

Anna Kristensson Ekwall

Ordförande