Doktoranders perspektiv

Utbildningen verkar för att doktoranderna tar en aktiv del i arbetet med att utveckla utbildningen och lärandeprocesser.

Doktorander är representerade i många beslutande och undersökande organ, både på fakultetsnivå och på institutionsnivå. För tillfället pågår en övergripande översyn av forskarutbildningen på institutionen, och i den ansvariga gruppen finns det två stycken doktorandrepresentanter. I det nyss bildade kvalitetsfrämjande organet med namnet Handledarkollegium, som till största delen utgörs av professorer och vars uppgift kommer vara att granska forskarutbildningen, kommer det även finnas en doktorandrepresentant. Doktoranderna medverkar således både vid mindre och större förändringar i utbildning, och verkar ha god representation i alla organ. Bedömargruppen hade dock önskat att lärosätet tagit upp mer exempel på vad lärosätet har gjort för att förbättra utbildningens kvalitet. Dessutom är det otydligt om doktoranderna representerar nationalekonomis forskarstudenter i synnerhet, eller om det är samtliga ekonomiska fakultetens doktorander som avses.

Doktoranderna har en stor frihet att forma sin utbildning själva. En del av detta är att de har inflytande genom att de själva väljer sitt avhandlingsämne i samråd med handledarkollegiet, och en annan del är att det finns ett stort urval av frivilliga kurser (till stor del genom nätverket SWEGPEC) och god tillgång till projekt de kan delta i. Specifikt möjligheten till att delta i projekt bedöms ge dem erfarenhet och färdigheter som kommer vara till nytta både i avhandlingsarbetet och senare i forskningen.

Institutionen nämner att verktyget doktorandbarometern har använts för att samla in åsikter om utbildningens kvalitet, utformning, med mera. Undersökningen har gjorts vid tre tillfällen på universitetet. Dock har denna bara fokuserat på doktorandernas åsikter om lärosätet som helhet, snarare än specifikt vad gäller nationalekonomi. Anledningen till detta är att det inte finns tillräckligt många respondenter för att kunna analysera de individuella utbildningarna systematiskt. Institutionen instämmer i att detta är ett problem, och de arbetar på att åtgärda detta. Det hade dock ändå varit önskvärt att svaren från doktoranderna inom nationalekonomi hade diskuterats i någon utsträckning, då det annars blir svårt att dra slutsatser om deras arbete.

Institutionen bedöms värna om doktorandernas sociala arbetsmiljö, främst genom nätverksbyggande. Detta omfattar både inom universitetet, institutionen, och mellan program. De försöker även säkerställa att det ska antas minst två doktorander av tio inom nationalekonomi per antagningsperiod, så att det alltid kommer finnas en viss mängd doktorander under en given tid, och att det kommer finnas mer än en doktorand i samma stadie i utbildningen. Doktorandernas fysiska arbetsmiljö framstår som adekvat. Doktoranderna sitter redan från början i samma miljö som de seniora forskarna, och har från början delade kontor, men kan i slutet av utbildningen få tillgång till eget kontor. Dock hade det varit önskvärt med flera konkreta exempel på vad lärosätet gör för att åstadkomma förbättringar, och för att säkerställa en god psykosocial arbetsmiljö.

Sammantaget bedöms doktoranders perspektiv vara tillfredsställande. Universitetet lägger ett stort fokus på byggandet av nätverk, vilket är positivt. I allmänhet diskuteras mindre om vissa faktorer, såsom den fysiska arbetsmiljön. Doktoranderna har en bra representation. En positiv del av utbildningen är att doktoranderna i allmänhet skriver den första artikeln med sin handledare, och detta gör det lättare för doktoranderna att skolas in i rollen som forskare samt minskar stress inför det fortsatta avhandlingsskrivandet. Lärosätet medger bristerna vad gäller insamlingen av doktoranders synpunkter, men verkar även för att åtgärda detta.

Sammantaget bedöms doktoranders perspektiv vara tillfredsställande.