Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse både inom forskarutbildningsämnet och för vetenskaplig metodik inom forskarutbildningsämnet.

Enligt självvärderingen innefattar utbildningen dels kurser om sammanlagt 90 högskolepoäng dels en avhandling om sammanlagt 150 högskolepoäng. Kursdelen består dels av ett obligatoriskt kurspaket om 60-67,5 högskolepoäng som är lika för alla doktorander och 22,5-30 högskolepoäng specialiseringskurser som väljs inom doktorandens avhandlingsområde. Det obligatoriska kurspaketet består av kurser i matematik, ekonometri, statistik, mikroekonomi och makroekonomi, i enlighet med vad bedömargruppen anser vara nationell praxis inom ämnet, och som säkerställer bred kunskap och förståelse och vetenskaplig metodik inom ämnet. Doktorander kan, beroende på avhandlingsinriktning, ersätta den ena makroekonomikursen med en ytterligare specialiseringskurs och läser i så fall bara 60 högskolepoäng kärnkurser, men att döma av de individuella studieplanerna sker detta relativt sällan.

De obligatoriska kurserna samläses med mastersstudenter, men med mer avancerade forskningsinriktade examinationsuppgifter; doktorander som redan tagit dessa kurser när de påbörjar forskarstudierna kan därmed i praktiken snabbt tillgodoräkna sig omfattande delar av kursprogrammet genom att komplettera sina masterskurser med de mer avancerade examinationsuppgifter som gäller för doktorander. Det är enligt bedömargruppen problematiskt om lärosäten i alltför hög grad uppmuntrar doktorander att tillgodoräkna sig kurser på lägre nivå i forskarutbildningen. Om nivån på föreläsningar och kurslitteratur i alltför stor utsträckning anpassas till mastersstudenterna snarare än till doktoranderna finns här ett potentiellt kvalitetsproblem. Det är därför viktigt att lärosätet bevakar att kurserna, även förutom de forskningsinriktade examinationsuppgifterna, håller tillräckligt hög nivå.

Enligt bedömargruppen uppfattning ger kursutbudet ett organisatoriskt välfungerande intryck, och följs upp kontinuerligt genom exempelvis kursutvärderingar. En kurs i forskningsetik är inte obligatorisk men rekommenderas starkt av lärosätet. De doktorander som undervisar inom ramen för sin tjänstgöring ska dessutom genomgå en högskolepedagogisk kurs. De valfria kurserna kan läsas både inom institutionens eget kursutbud och vid andra institutioner och andra lärosäten. Sammantaget innebär storleken på det obligatoriska kurspaketet och institutionens tydliga rekommendation vad gäller två ytterligare kurser att utrymmet för specialiseringskurser är relativt begränsat. Både individuella studieplaner och intervjuer pekar på att många doktorander hanterar detta genom att läsa ytterligare kurser utöver vad som stipuleras i den allmänna studieplanen och därmed sammantaget läser långt mer än 90 högskolepoäng. Att många doktorander å ena sidan i praktiken redan genomfört stora delar av det obligatoriska kurspaketet när de påbörjar sina forskarstudier, och å andra sidan läser ytterligare kurser utöver vad som stipuleras i den allmänna studieplanen betraktas av bedömargruppen som ett framtida utvecklingsområde. Det är knappast önskvärt från lärosätets sida att den allmänna studieplanens kurskrav avviker så påtagligt från vilka kurser doktoranderna i praktiken följer under sin forskarutbildning.

En omfattande seminarieverksamhet beskrivs i självvärderingen säkerställa en förmåga att diskutera vetenskaplig metodik inom ämnet. Vidare menar lärosätet att ökade krav på vetenskaplig självständighet i avhandlingsskrivandet under forskarutbildningens gång syftar till att säkerställa progression i utbildningen. Enligt bedömargruppens uppfattning skulle progressionen även kunna säkras genom uppföljning i de individuella studieplanerna. I dagsläget uppfattar bedömarna dessa så begränsade att progressionen knappast kan bedömas med utgångspunkt i studieplanerna annat än med hjälp av ytterligare information från handledare och doktorand själva. Av självvärderingen framgår att institutionen redan identifierat detta som ett utvecklingsområde, och att utformningen av de individuella studieplanerna är under omarbetande, vilket bedömarna anser vara positivt.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Även om de individuella studieplanerna är något knapphändigt utformade i dagsläget framgår det tydligt för bedömarna av självvärderingen att uppföljningen av enskilda doktoranders progression vad gäller kunskap och förståelse fungerar bra och att detta är något som både de enskilda handledargrupperna och handledarkollegiet som helhet bevakar. Vad institutionen i sin självvärdering kallar "indirekt handledning", vilket innebär medverkan i seminarieaktivitet och nationella och internationella konferenser spelar uppenbart också en viktig roll för att säkerställa måluppfyllelsen inom denna aspekt. Doktorander har vidare goda möjligheter till utlandsstudier under doktorandtiden, och cirka hälften av doktoranderna utnyttjar denna möjlighet; att många av institutionens doktorander på detta sätt under långa perioder exponeras för forskningsmiljöer utanför den egna institutionen bidrar, förutom bidraget till deras egen utveckling, även till att institutionen indirekt kan följa upp hur de egna doktoranderna står sig jämfört med doktoranderna i de miljöer som de besöker.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Doktorsavhandlingar vid institutionen består normalt av mellan tre och fem vetenskapliga uppsatser, varav minst en måste vara ensamförfattad, enligt beskrivningen i självvärderingen. Lärosätet nämner många kontrollstationer både för uppsatser och för andra moment inom forskarutbildningen som syftar till att säkerställa doktorandens förmåga att planera och bedriva forskning och andra kvalificerade arbetsuppgifter. Exempelvis behandlas uppsatser på seminarier under forskarutbildningens gång och på ett gemensamt slutseminarium med extern diskutant i slutet av forskarutbildningen. Doktorandernas färdighet och förmåga att planera sin forskning på såväl kort som lång sikt utvecklas under utbildningens gång. Förmågan att slutföra uppgifter inom givna tidsramar tränas genom exempelvis seminarieverksamhet och deltagande i undervisning, och i och med att de flesta doktorander slutför forskarutbildningen på i stort sett utsatt tid (som noterades tidigare ligger den genomsnittliga studietiden strax över fyra år) är måluppfyllelsen enligt bedömarnas uppfattning god på denna punkt. Förmåga att kommunicera med vetenskapssamhället säkerställs dels genom skrivande av vetenskapliga uppsatser, dels genom konferenspresentationer och seminarier. Det förefaller också enligt bedömarna finnas strukturerade processer för att stödja doktoranders träning i presentationsteknik, och dessutom intervjuteknik för doktorander i slutskedet av utbildningen). Det finns goda möjligheter för doktorander att presentera forskningsresultat även för intressenter från det omgivande samhället inom ramen för exempelvis externa forskningsprojekt. Doktorandernas förmåga att stödja andras lärande tränas genom högskolepedagogiska kurser och prövas genom undervisning.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Det som skrevs om uppföljning under föregående aspekt är tillämpligt även här. Det framgår tydligt av självvärderingstexten att uppföljningen av enskilda doktoranders progression vad gäller färdighet och förmåga fungerar bra och att detta är något som både de enskilda handledargrupperna och handledarkollegiet som helhet bevakar. Det framgår vidare att institutionen noga bevakar, och följer upp med doktoranderna, hur mycket tid de utnyttjat och hur mycket tid de får tillgodoräkna sig från undervisning och annan institutionstjänstgöring. Med tanke på att publicerbarhet är ett krav för uppsatser vore det enligt bedömargruppen rimligt att även följa upp om uppsatser faktiskt publiceras efter disputationen, men detta görs inte systematiskt i dagsläget.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Lärosätet beskriver i självvärderingen att doktorandernas intellektuella självständighet och förmåga till vetenskaplig redlighet säkerställs och utvecklas under forskarutbildningens gång genom löpande deltagande i konferenser och publicerande av artiklar. Som tidigare noterades måste minst en av uppsatserna i doktorsavhandlingen vara ensamförfattad, vilket syftar till att säkerställa doktorandens intellektuella självständighet. Att de flesta doktorandkurser examineras genom individuell examination bidrar också till att säkerställa att detta mål nås, enligt lärosätet. Dessutom noterades ovan att en kurs i forskningsetik starkt rekommenderas av institutionen, men är inte obligatorisk. Vidare beskrivs att seniora forskarkollegor med erfarenhet av exempelvis etikprövningar i samband med forskningsansökningar utnyttjas som bollplank för doktorander i forskningsetiska frågor.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Det framgår tydligt av självvärderingstexten att uppföljningen av enskilda doktoranders progression vad gäller värderingsförmåga och förhållningssätt fungerar bra och att detta är något som både de enskilda handledargrupperna och handledarkollegiet som helhet bevakar.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Vad gäller aspekten kunskap och förståelse ser bedömargruppen utvecklingsmöjligheter beträffande doktorandernas kursverksamhet. Det är problematiskt att beskrivningen i den allmänna studieplanen avviker så påtagligt från doktorandernas faktiska kursverksamhet under själva forskarutbildningstiden. Att doktoranderna systematiskt läser långt fler kurser än vad som stipuleras i den allmänna studieplanen är olyckligt ur formell synvinkel men innebär givetvis inte någon risk för låg kvalitet på utbildningen som sådan. Bedömarna anser också att det är viktigt att säkerställa att de kurser som doktoranderna samläser med masterstudenter håller tillräckligt hög nivå.

Med detta sagt anser bedömargruppen dock aspektområdet som helhet tillfredsställande. Utbildningen innehåller en lång rad element som alla bidrar till att säkerställa doktorandernas måluppfyllelse och progression. Det avser inte bara kurser utan även seminarieverksamhet och återkommande extern granskning. Kontinuerlig uppföljning sker av den enskilde doktorandens framsteg, inte bara inom den egna handledargruppen utan även via andra kollegor och institutionsledning bidrar till detta.