Universitetskanslersämbetet instämmer i bedömargruppens ställningstagande.

Sammantaget visar underlagen att utbildningen håller hög kvalitet.

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet historia och dess koppling till vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet synes välmotiverad och adekvat. Trots en förhållandevis liten forskarutbildningsmiljö har drygt tio disputationer presenterats på elva år och tre disputationer har ägt rum senaste fem åren, vilket i sig är ett gott kvantitativt resultat. Med sju professorer, fem docenter och nio lektorer i historia är handledarresurserna tillfredsställande. Handledargruppens vetenskapliga kompetens är god.

En svaghet finns i det faktum att det är få doktorander i ämnet historia och att de arbetar med disparata ämnen både kronologiskt och temamässigt. Forskarutbildningen i historia vid lärosätet kännetecknas av individuella doktorandprojekt. Seminarieverksamhet med fem doktorander antagna 2009-2016 ger litet kamratstöd och förutsätter att hela forskningsmiljön med seniora forskare och lärare deltar aktivt i seminariet. Intrycket är att det skapas enskilda öar runt varje doktorand istället för en stödjande forskningsgrupp. Det är angeläget att lärosätet förstärker möjligheten för doktoranderna att i dialog med andra doktorander och forskare diskutera också mer generella forskningsfrågor. Vidare att lärosätet erbjuder en mer systematisk och kontinuerlig träning i att granska och kommentera andras forskning, för att på så sätt förstärka doktorandernas generella förmåga i vetenskapssamhället. Ett framtida ökat samarbete med det egna lärosätets samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen samt med andra lärosäten är ett angeläget utvecklingsområde och skulle generellt kunna stärka forskningsmiljön.

Vad gäller utformning, genomförande och resultat bedöms utbildningen sammantaget vara tillfredsställande. Det finns dock utvecklingsområden för lärosätet att arbeta med. Forskarutbildningskurserna tycks i huvudsak utformas som egna litteraturstudier vilket i flera avseende är en svaghet, särskilt vad gäller utveckling av vetenskaplig dialog. I självvärderingen betonas dessutom doktorandernas självständighet i både val av avhandlingsprojekt och genomförandet av forskarutbildningen.

Bedömargruppen anser att lärosätet ger tillräckligt stöd för att doktoranderna ska nå tillfredsställande vetenskapligt djup inom det valda forskningsområdet. På grund av forskningsmiljöns litenhet är dock doktorandutbildningen starkt individbaserad och delvis skräddarsydd. Större vikt vid att skapa en bredare kritisk massa vore önskvärt.

Sammantaget bedöms utbildningen vara tillfredsställande också ur arbetslivets perspektiv och ur ett jämställdhetsperspektiv.

När det gäller aspektområdet uppföljning, åtgärder och återkoppling konstaterar bedömargruppen att lärosätet regelbundet arrangerar särskilda handledarträffar där handledningens och undervisningens kvalitet diskuteras, utvärderas och systematiskt följs upp. Vid behov effektueras byte av handledare i samförstånd med doktoranden. Avhandlingsarbetets kvalitet följs upp via ett system med olika etapper: första halvan av utbildningen presenterar doktoranden texter och kapitel vid det högre seminariet, ungefär vid halvtid anordnas ett seminarium med särskilt utsedd granskare och i slutskedet av utbildningen granskas och diskuteras avhandlingsmanuset av en extern opponent.

En brist är att det inte existerar en systematisk utvärdering eller återkoppling från doktorander gällande arbetslivsperspektivet.