Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat.

Historieämnet är placerat vid avdelningen för humaniora. Av självvärderingen framkommer det att den forskning som bedrivs vid lärosätet i historia spänner över ett brett tidsspann; den senmedeltida, tidigmoderna och den moderna perioden. Således täcks i stort sett hela kronologin inom historieämnet in, undantaget tidig medeltid. Forskarutbildningsämnet historia beskrivs som ett ämnesmässigt brett fält vid Mittuniversitet. Dock anges att viss tyngdpunkt inom forskningen finns inom det geografiska närområdet, nuvarande Jämtlands och Västernorrlands län, men att även nationella och internationella ämnen ges tyngd.

Historia har varit forskarutbildningsämne vid Mittuniversitetet sen 2005 och ämnet har levererat ungefär en doktorsexamen årligen.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Inom historieämnet finns fem professorer, två docenter och nio doktorer. Av de sex aktiva handledarna (fem män, en kvinna) är fem professorer (män) och en fil.dr. (kvinna med uppdrag som biträdande handledare). En professor från Lunds universitet är på timbasis engagerad som biträdande handledare för en doktorand. Handledaruppdragen för de fem aktiva doktoranderna är ojämnt fördelade, då en professor är huvudhandledare för tre doktorander, en annan är biträdande för tre. De fyra övriga handledarna har endast ett uppdrag för en doktorand.

Mittuniversitetets forskning utvärderades 2013 av en internationell bedömargrupp och historieämnet erhöll ett gott betyg och forskningen ansågs vara högkvalitativ. Lärargruppen har varit framgångsrik i att erhålla externa forskningsmedel och dessutom allmänt sett varit aktiva i den nationella historikermiljön. Formell handledarutbildning är obligatorisk liksom högskolepedagogisk utbildning. Vad gäller handledarnas kompetensutveckling anges att de befordrade professorerna har cirka 30 procent egen forskning i tjänsten och att flera av dem via forskningsansökningar även har beviljats externa projektmedel.

Bedömargruppen finner att antalet handledare och lärare är tillfredsställande och att deras sammantagna kompetens är god. Antalet potentiella handledare är nio, vilket bedöms adekvat i proportion till utbildningens storlek och genomförande. I praktiken är dock antalet huvudhandledare tre och biträdande handledare fyra, varav en extern. Två professorer och en docent deltar enligt självvärderingen för närvarande inte alls i handledning medan en post doc. forskare är biträdande handledare. Ett utvecklingsområde för lärosätet är att fördela handledaruppdragen mer jämnt över kollegiet samt att aktivt arbeta för att öka antalet kvinnliga handledare.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Av självvärderingen framgår det att uppföljning av forskarutbildningen främst sker i samband med undervisningen. Även särskilda handledarträffar arrangeras, där handledningens och undervisningens kvalitet diskuteras och utvärderas. Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp. Eventuella byten av handledare konstateras vara odramatiska och naturliga; om en doktorand önskar byta handledare effektueras detta av studierektorn.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

Av självvärderingen framgår det att handledargruppen har aktiva kontakter i både nationella och internationella nätverk inom historieämnet, vilket även kommer doktoranderna tillgodo. Vidare framgår att lärosätet prioriterar och ekonomiskt stöttar internationellt nätverksbyggande, deltagande i internationella konferenser och internationella publiceringar. Det finns ett aktivt samarbete med lokala arkiv och museer. Humaniora har nyligen flyttat till Campus Sundsvall, vilket ger uttryckta förhoppningar om ökat samarbete med samhällsvetenskapliga ämnen. Vid intervjuerna framkom dock att samarbetet med ämnet statsvetenskap inte fallit väl ut så här långt, men att fakulteten för humaniora har påbörjat ett arbete om ökat samarbete mellan olika forskarutbildningsämnen i humaniora. Förutom de nu fem pågående doktorandprojekten har, sedan starten 2005, 16 doktorandprojekt påbörjats, varav 12 hittills har gått i mål med doktorsexamen i ämnet historia. Möjligtvis kan ytterligare någon av dessa doktorander vid senare tillfälle avsluta sin examen.

För tillfället finns fem pågående doktorandprojekt, varav tre är fullt aktiva. Deras avhandlingsämnen spänner både över ett brett tidsspann och skiftande ämnesområden. En doktorand har ett senmedeltida ämne om synen på fattigdom, en annan behandlar svensk skolplikt från mitten av 1800-talet, en tredje studerar synen på friskhet i svensk psykiatri på 1900-talet och en fjärde tar upp orientaliska kurser med nordisk feminism som export. En femte doktorand verkar slutligen vara den ende med ett ämnesval med mer tydlig lokal anknytning; en studie av skogshandeln i Norrlands inland under 1800-talets andra hälft. Detta anges även som ett profilområde för lärosätet i självvärderingen.

Vid en översiktlig betraktelse över de ämnen som de tre doktorander som disputerat senaste fem åren forskat i framkommer att det handlat om begreppsanalys inom socialdemokratiska partiet på 1920- och 30-talen, historiebruk i svensk skolfilm från 1970-talet samt en avhandling, med viss regional anknytning, om kriminalitet och kontroll i Sverige och Sundsvallsområdet under 1800-talet och tidigt 1900-tal.

Det kan konstateras att den regionala kopplingen inte är framträdande i doktorandernas forskningsämnen. Vid intervjuerna framkom också att historieämnet vid lärosätet snarare hade internationella och nationella ambitioner vad gällde både de seniora forskarnas projekt och doktorandernas ämnesval.

Forskarutbildningsmiljön i historieämnet kännetecknas av ett antal relativt disparata projekt både vad gäller ämnesområden och tidsperioder, med ett fåtal doktorander. Bedömargruppen ställer sig frågande till hur den så kallade kritiska massan i ämnet kan upprätthållas. Förutsättningarna för en seminariekultur där den enskilde doktoranden kan diskutera och få synpunkter på sitt eget forskningsämne av andra doktorander och forskare med kunskap och erfarenhet om aktuellt ämnesområde, källmaterial och tidsperiod synes vara begränsade.

Vid intervjuerna förstärktes intrycket av forskarutbildningen som ett antal ensamprojekt där respektive doktorand tillsammans med sina handledare bildar närmast separata enheter, med för den enskilde doktoranden endast begränsade kontakter med andra doktorander i såväl historieämnet som i andra ämnen. Det finns inget eget doktorandseminarium i historia, inte heller något tvärvetenskapligt doktorandseminarium. Vid intervjuerna framkom att det sistnämnda var något som fakulteten ämnade arbeta för i framtiden. Inte heller finns ett mer organiserat samarbete med andra lärosäten i historieämnet eller nationella forskarskolor. För doktoranderna i historia vid Mittuniversitet finns ett allmänt forskningsseminarium där institutionens seniora forskare, projektforskare och doktoranderna förväntas delta. Detta seminarium tycks vara det som håller ihop historieforskningen och forskarutbildningen i historia vid Mittuniversitetet.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Under doktorandstudiernas första hälft uppges att doktoranderna presenterar texter och kapitel vid det högre seminariet. Ungefär vid halvtid anordnas ett seminarium med en särskilt utsedd granskare och i slutskedet av utbildningen granskas och diskuteras det preliminära avhandlingsmanuset av en extern opponent. Efter slutseminariet sammanträder opponent och handledare varvid skriftlig rapport till doktoranden upprättas med förslag på justeringar och förbättringar inför disputation. De tre etapperna anses vara ett stöd för doktoranderna samtidigt som de är en del av lärosätets arbete med att säkerställa avhandlingarnas kvalitet.

Bedömargruppen anser att den sammantagna seniora forskningen vid lärosätet har en god kvalitet och omfattning, vilket säkerställer att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå. Universitetets forskning utvärderades 2013 och ämnet historia fick betyget Excellent. Handledarkårens forskningsprofil är mångsidig. I självvärderingen finns en lista med egna tankar om förbättringsåtgärder redovisat i elva punkter. Ett antal av dessa punkter berör behovet av att utöka forskningsmiljön, få fler aktiva doktorander, utveckla seminariet, få fler lärare och seniora forskare att aktivt delta på seminarierna, öka antalet gästforskare och att öka den externa närvaron av specialhandledare. Listan med förslag över förbättringsåtgärder visar på insiktsfull självreflektion gällande den begränsade forskarutbildningsmiljön för doktoranderna i historia. Där anges att det är angeläget att arbeta för att öka den omgivande kritiska massan inom respektive avhandlingsprojekt.

Bedömargruppen ser dock ett utvecklingsområde i att forskarutbildningsmiljön kännetecknas av ett antal ensamprojekt. En förstärkning av kontakten med den bredare forskningsmiljön skulle vara till nytta för doktoranderna.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Tillfredsställande

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Den forskning som bedrivs vid lärosätet i historia spänner över ett brett tidsspann; den senmedeltida, tidigmoderna och den moderna perioden. Således täcks i stort sett hela kronologin inom historieämnet in, undantaget tidig medeltid.

Trots en förhållandevis liten forskarutbildningsmiljö i ämnet historia har lärosätet levererat drygt tio disputationer på elva år vilket är ett gott kvantitativt resultat. Med sju professorer, fem docenter och nio lektorer i historia synes handledarresurserna vara tillfredsställande. Handledargruppens vetenskapliga kompetens är god. En viss svaghet kan anas i det faktum att det är få doktorander i historieämnet och att de arbetar med disparata ämnen både kronologiskt och ämnesmässigt. Forskarutbildningen bygger i stor utsträckning på individuella doktorandprojekt. Seminarieverksamhet med de fem doktorander som är antagna 2009-2016 ger en begränsad miljö för diskussion och utbyte mellan doktoranderna, istället förutsätts att hela den seniora forskningsmiljön i ämnet deltar aktivt i det högre seminariet. Intrycket är att det skapas enskilda öar runt varje doktorand istället för en stödjande forskningsgrupp. Möjligtvis kan ett framtida ökat samarbete med dels lärosätets samhällsvetenskapliga och humanistiska ämne organiseras, dels kan ökat samarbete med andra lärosäten stärka den generella forskningsmiljön runt doktoranderna.

Forskarutbildningsmiljön i historia vid Mittuniversitetet är ung, den startade 2005, och omfattningen av doktorandutbildningen är relativt liten, men sammantaget bedöms aspektområdet miljö, resurser och område vara tillfredsställande. Lärosätet har upprättat en egen lista över viktiga förbättringsåtgärder, framförallt gäller det att utöka och bredda forskningsmiljön via samarbete med andra ämnen och lärosäten, vilket bedömargruppen ser som positiva tecken på en vilja att utveckla utbildningen.