Doktoranders perspektiv

Utbildningen verkar för att doktoranderna tar en aktiv del i arbetet med att utveckla utbildningen och lärprocesser.

Av självvärderingen framgår det att doktoranderna på flera sätt aktivt medverkar för att utveckla forskarutbildningen. Doktoranderna är representerade i flera styrorgan på lärosätet: två representanter i styrgruppen för Institutionen för historia och samtidsstudier, som har huvudansvar för forskarutbildningen; en representant i institutionsnämnden, som fattar beslut rörande institutionen; en representant i fakultetsnämnden; en doktorandrepresentant per lärosäte i nationella forskarskolans samarbetsråd.

Vid intervjuerna uttrycktes uppfattningen att det finns formella påverkansmöjligheter för doktoranderna, men att deras faktiska möjligheter att utöva inflytande är begränsade. Detta sades också gälla organisationen på lärosätet i stort och även lärare har upplevt påverkansstrukturen som oklar på grund av omorganiseringar. Det framkom att ett antal problem påpekats utan att det lett till konkreta åtgärder. Härunder nämndes svårigheter i tillämpningen av en ny lönestege för doktorander och problem rörande prolongation av doktorandtjänst vid sjukskrivning eller föräldraledighet. Bedömargruppen anser dessa synpunkter vara mycket allvarliga redan som misstankar och förutsätter att lärosätet reder ut eventuella oklarheter i dessa stycken.

Utbildningen följs systematiskt upp för att säkerställa att doktorandinflytandet används i kvalitetssäkring och utveckling av utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Av självvärdering och intervjuer framgår att det finns fungerade strukturer för fortlöpande kvalitetssäkringsarbete. Bedömargruppen finner ändå att det tycks finnas utrymme för förbättringar. Uppföljningsarbetet beskrivs som en "kvalitetskultur", vilket kan signalera något otydliga rutiner för uppföljning. Av beskrivningen framgår att det framförallt är handledaren som kontrollerar doktorandens progression och att handledare till doktorander som stöter på problem engagerar sig mer i handledningen. Detta är visserligen lovvärt, men kan vara svårt att förlita sig på som generell metod. Ett system som baseras på den enskilde handledarens goda vilja eller pliktkänsla riskerar att placera såväl handledare som doktorand i en känslig situation. Bedömargruppen skulle gärna se ett mer utvecklat arbete inom handledarkollegiet kring doktoranders progression samt kring doktorander med svårigheter, detta både för att underlätta för enskilda handledare och för att göra doktoranden mindre beroende av handledaren.

Inom miljön finns ett handledarkollegium som samlar handledare till samtliga doktorander oavsett finansieringsform. Med tanke på de delvis skiftande villkoren för olika doktorandkategorier menar bedömargruppen att det vore önskvärt om denna grupp kunde ges en aktiv roll i utvecklandet av forskarutbildningen. I sådana diskussioner borde kollegiet kompletteras med doktorandrepresentanter med olika finansieringsformer. Handledare från nationella forskarskolan framhålls som en tillgång i miljön, men dessa tycks inte bidra till institutionen på annat sätt än genom att ge enskild handledning.

Bedömargruppen ser även utvecklingsmöjligheter vad gäller doktorandernas medinflytande. Att handledare tillsätts i samråd med doktoranden menar bedömargruppen borde vara en självklarhet liksom att alla doktorander, oavsett språklig bakgrund, ska ha samma möjlighet att till representation och inflytande i olika organ. Vidare ser bedömargruppen ett behov av större samordning för att säkerställa jämlika villkor för doktorander med olika finansieringsformer.

Av självvärderingen framkommer att kvinnliga doktorander är mer utsatta för stress än manliga. Bedömargruppen uppmanar lärosätet att undersöka detta förhållande noggrannare och se vilka åtgärder som kan vidtas.

Sammantaget bedöms doktoranders perspektiv vara tillfredsställande.