Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse både inom forskarutbildningsämnet och för vetenskaplig metodik inom forskarutbildningsämnet.

Forskarutbildningen i historia omfattar avhandlingsskrivande, 180 högskolepoäng, och kurser motsvarande 60 högskolepoäng. Tre kurser om 7,5 högskolepoäng vardera är obligatoriska: en introduktionskurs, en teori- och metodkurs samt en läskurs med områdesöversikt. För doktorander på BEEGS tillkommer ytterligare en (Contemporary Research into the Baltic Sea Region and Eastern Europe 7,5 högskolepoäng). Vid intervjuerna framgick att kurser som ges av den nationella forskarskolan är valbara även för de doktorander som inte är inskrivna vid nationella forskarskolan. Andra valbara kurser är exempelvis högskolepedagogik och en skrivkurs i akademisk engelska.

Vid sidan av kursläsande och avhandlingsskrivande förväntas doktoranden aktivt följa ett högre seminarium under sju terminer. Vid halvtids- och slutseminarier anlitas externa granskare.

Sammantaget framstår kursutbudet som varierat och av god kvalitet.

Den genomsnittliga nettostudietiden i historia vid lärosätet är 4,3 år, vilket ligger under det nationella genomsnittet.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

I självvärderingen framhålls en tendens bland doktorander att vilja avverka en substantiell mängd kurser i början av utbildningen, vilket kan inverka menligt på den långsiktiga planeringen av avhandlingsskrivandet. Detta problem har man försökt tackla genom en tydligare arbetsplanering i den individuella studieplanen. Av intervjun framgick att man inom historieämnet valt att lägga de fakultetsmedel som är reserverade åt forskarutbildningen på lärarbemanning, så att även doktorander vars försörjning tagit slut kan tillförsäkras fortsatt handledning. Bedömargruppen anser detta vara klokt under förutsättning att studietiden inte blir substantiellt förlängd över de fyra stipulerade åren.

Bedömargruppen vill betona vikten av att extramedel för att möjliggöra färdigställande av långt gångna avhandlingsprojekt fördelas enligt transparenta och jämlika villkor.

För 2016/2017 har ett nytt instrument för uppföljning varit att förse varje individuell studieplan med en bilaga som relaterar de enskilda utbildningsmomenten till de nationella lärandemålen. Bedömargruppen uppfattar rapporteringen i dessa stycken som aningen mekanisk och är tveksam till värdet och nyttan av detta försök att formalisera måluppfyllelsen. Fyra av de åtta inlämnade individuella studieplanerna saknade för övrigt helt denna bilaga. Bedömargruppen förordar i stället en kvalitativ analys på individuell eller aggregerad nivå. Det kan ske genom att lärosätet ser till att kursutbudet är tillräckligt varierat och att den enskilda doktoranden följer en lämplig kombination av kurser samt i övrigt inhämtar erforderliga kunskaper med tillräcklig bredd.

Vid sidan av de nationella lärandemålen har historieämnet antagit ett antal lokala lärandemål. I somliga stycken är målen förvillande lika. Så vitt bedömargruppen kan se är exempelvis det lokala målet att doktoranden ska "visa kunskap om historievetenskapens olika skolor och vetenskapens kunskapsteoretiska förutsättningar" mutatis mutandi detsamma som det nationella målet att doktoranden ska visa "förtrogenhet med vetenskaplig metodik i allmänhet och med det specifika forskningsområdets metoder i synnerhet". Hur de lokala lärandemålen uppfylls efterfrågas inte i den individuella studieplanen. Vid intervjun svarades att detta beror på att formuläret är gemensamt för hela högskolan och att måluppfyllelsen kontrolleras vid de årliga lärarkonferenserna. Denna metod torde kunna vara tillfyllest även vad gäller de nationella målen.

Av självvärderingen framgår det att studierektorn för forskarutbildningen håller årliga utvecklingssamtal med doktoranderna kring deras progression. Samtalen sammanfattas och diskuteras i styrgruppen för Historiska studier. Doktorandrepresentant är inte närvarande i sammanhang då situationen för enskilda doktorander diskuteras, vilket bedömargruppen ser som föredömligt.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Doktorandernas färdighet och förmåga övas dels genom kursläsning, dels och framför allt genom avhandlingsskrivande. Detta följs upp i den individuella studieplanen och via presentation av egna textutkast vid seminarier. Doktorandstegen är ett annat viktigt instrument för att markera progression. Dock framkom vissa oklarheter vid uppflyttning till nytt lönesteg. Bedömargruppen uppfattar detta som en allvarlig kritik och vill betona vikten av definierade och transparenta kriterier för de olika progressionsstegen i utbildningen.

Stor vikt läggs enligt självvärderingen vid muntlig och skriftlig presentation, inom och utanför akademin. Detta bekräftas också av den individuella studieplanen. När publiken är internationell står nationella forskarskolan för språkgranskning. Detta ser bedömargruppen som en viktig tjänst som borde finnas vid alla lärosäten.

För att utveckla förmågan att stödja andras lärande har doktorander på senare tid fått fungera som seminarieledare för det högre seminariet i historia. Vid nationella forskarskolans internat har längre framskridna doktorander kommenterat de nyantagnas texter. Doktorander har rätt att få hålla en föreläsning på grundnivå. I övrigt varierar omfattningen på den undervisning doktorander ges möjlighet att hålla i. Eftersom undervisningsvana är en viktig merit för akademisk karriär och en nyttig erfarenhet i annan yrkesverksamhet förordar bedömargruppen att alla doktorander som så önskar ska beredas samma möjlighet att undervisa i rimlig omfattning under utbildningens gång.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Doktorandernas framsteg kontrolleras i samband med individuell handledning, genom den individuella studieplanen och med hjälp av enkäter. Den individuella studieplanen och andra gemensamma aspekter, såsom kursvärderingar, diskuteras i fakultetsnämnden och styrgruppen. En individuell studieplan som är otillfredsställande ifylld återremitteras till handledare. En gång per termin möts handledarkollegiet för en mer informell diskussion om situationen inom forskarutbildningen. Synpunkter som framkommer här kan resultera i olika typer av åtgärder, allt efter omständighet. Sammantaget ter sig rutinerna genomtänkta och välfungerande.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Källkritik och kritisk granskning i forskning och seminarieverksamhet och liknande är centrala inslag i en historievetenskaplig skolning. I självvärderingen framhålls att den mångvetenskapliga miljön tillhandahåller metodologiskt, teoretiskt och empiriskt mångskiftande perspektiv, vilket tränar doktoranderna att ta självständig ställning och försvara sina forskningsrelaterade val och överväganden. Doktorandens intellektuella självständighet visas främst i avhandlingsarbetet. Kurser, seminarier, internat, konferenser och handledning bidrar till att uppöva doktorandens egen förmåga.

De doktorander som har en modernhistorisk inriktning konfronteras mer än vad som är vanligt i historieämnet med forskningsetiska frågor rörande personlig integritet, användande av informanter, påtryckningar från undersökta organisationer med mera. I självvärderingen nämns, utan att det konkretiseras, att sådana frågor dryftas ingående vid handledning och presentationer. Inga nu pågående doktorandprojekt har ansetts behöva en formell etikprövning.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Doktorandernas framsteg kontrolleras i samband med individuell handledning, genom den individuella studieplanen och med hjälp av enkäter. Den individuella studieplanen och andra gemensamma uppföljningsinstrument, såsom kursvärderingar, diskuteras i fakultetsnämnden och styrgruppen. En individuell studieplan som är otillfredsställande ifylld återremitteras till handledare. En gång per termin möts handledarkollegiet för en mer informell diskussion om situationen inom forskarutbildningen. Synpunkter som framkommer här kan resultera i olika typer av åtgärder, allt efter omständighet. Sammantaget ter sig rutinerna genomtänkta och välfungerande.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Vad gäller aspekten kunskap och förståelse ser bedömargruppen utvecklingsmöjligheter i arbetet med de individuella studieplanerna, som framstår som ett viktigt instrument i uppföljningen av doktorandernas progression. Uppfyllandet av somliga nationella kunskapsmål får en mekanisk redovisning medan de lokala kunskapsmålen inte alls redovisas. Här finns utrymme för utveckling. Vidare vill bedömargruppen betona vikten av att doktorander med olika finansieringsformer och utbildningsramar så långt möjligt bereds jämlika villkor.

Doktorandernas färdighet och förmåga övas dels genom kursläsning, dels och framför allt genom avhandlingsskrivande. Detta följs upp i den individuella studieplanen och via presentation av egna textutkast vid seminarier.

För aspekten värderingsförmåga och förhållningsätt bedömer bedömargruppen att doktorandens intellektuella självständighet visas främst i avhandlingsarbetet. Kurser, seminarier, internat, konferenser och handledning bidrar till att uppöva doktorandens egen förmåga.

Bedömargruppen noterar att den genomsnittliga nettostudietiden vid lärosätet ligger under det nationella snittet, vilket är ett av flera tecken på en välfungerande utbildning.