Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat.

I den allmänna studieplanen, som är från 2014, definieras ämnet barn- och ungdomsvetenskap brett och omfattar "barn och ungas livsvillkor och utveckling i vid bemärkelse". Bland de centrala frågeställningarna inom ämnets forskarutbildning nämns barn och ungas socialisation, identifikation, kulturskapande och livsbetingelser samt deras egna perspektiv på dessa fenomen.

I självvärderingen finns en fördjupad och något annorlunda ämnesbeskrivning. Här beskrivs ämnet med ett mer tvärvetenskapligt angreppssätt med fokus på barns och ungas egna praktiker, vilket stämmer väl överens med hur ämnet förstås vid andra lärosäten. Detta skiljer också ämnet från huvudfåran i närliggande ämnen som psykologi, pedagogik med flera. Forskningsmiljöns snabba expansion och framgång med avseende på exempelvis internationell publicering, samt förmågan att erhålla externa anslag, pekar på att den innovativa tvärvetenskapliga ansatsen har legitimitet och förankring i vetenskapssamhället. Relationen till beprövad erfarenhet är också tydlig genom att forskarutbildningsämnet arbetar med frågor som är av stort intresse för många samhällsaktörer såsom skola, förskola samt sociala och rättsvårdande myndigheter.

Bedömargruppen noterar att det finns en tydlig diskrepans i hur forskarutbildningsämnet presenteras i de två dokumenten. Detta gäller särskilt den tvärvetenskapliga grunden i forskningen och forskarutbildningen, som lyfts fram med emfas i självvärderingen men saknas helt i den allmänna studieplanen. Bedömargruppen ser därför gärna att den allmänna studieplanen uppdateras.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Doktorandgruppen har ett stort åldersspann (26-62 år) och en ojämn könsfördelning (19 kvinnor och 5 män). Doktoranderna antas efter allmän utlysning. Konkurrensen om doktorandplatserna är hård med mellan 4 och 25 sökande per plats. Det höga söktrycket kan tolkas som en fördel för ämnet och den vetenskapliga miljön. För varje doktorand utses en huvudhandledare i samband med antagningen. Ytterligare en handledare utses i samråd med huvudhandledaren när doktorandens avhandlingsprojekt har börjat ta form. Genom denna rutin vill man ge doktoranderna möjlighet att göra ett informerat val av handledare.

Av handledargruppens sju huvudhandledare har sex anställning vid institutionen (den sjunde är anställd på annat håll vid Stockholms universitet). Som huvudhandledare tjänstgör tre kvinnor och fyra män. Av de elva biträdande handledarna (fyra kvinnor och sju män) är fyra anställda vid institutionen. De övriga tjänstgör vid andra institutioner vid universitetet alternativt vid andra svenska och utländska lärosäten. Enligt självvärderingen har avståndet till handledaren inte varit ett problem. Tvärtom har man i vissa fall kunnat omsätta handledarens anställning vid annat lärosäte till ökade nätverksmöjligheter. Huvudhandledarskap ersätts med 5 procent tjänstgöring. Motsvarande siffra för biträdande handledare är 2 procent.

Av självvärderingen framgår att handledarna är forskningsmässigt välmeriterade och att de har erfarenhet av att leda forskningsprojekt, initiera nätverk samt agera fakultetsopponenter, betygsnämndsledamöter och sakkunniggranskare. Utöver dessa handledare och lärare tillkommer ytterligare två deltidsanställda seniora professorer som stöttar doktoranderna och huvudhandledarna i forskningen och bistår med kvalitetssäkring av avhandlingsprojekten. Bedömningsunderlaget anger också att handledarnas kompetens sträcker sig över olika ämnen och forskningsområden, vilket bör ses som en styrka med tanke på att forskarutbildningsämnet beskrivs som ett tvärvetenskapligt ämne med fokus på barn och ungdomars livsvillkor och utveckling i vid bemärkelse. Det bör noteras att två av huvudhandledarna har ganska omfattande handledningsåtaganden och ansvarar som huvudhandledare för sex respektive fem doktorander. Det framgår tydligt i självvärderingen att detta kan ses som problematiskt utifrån ambitionen att ge alla doktorander handledning av hög kvalitet. Doktorandtätheten för dessa huvudhandledare förklaras med forskningsmiljöns och forskarutbildningens snabba expansion, och betraktas i självvärderingen som ett problem som kommer att gå över inom kort. Bedömargruppen instämmer i problembilden och ser huvudhandledarnas åtaganden som ett utvecklingsområde.

Handledarnas kompetens säkras på flera sätt. Institutionens professorer har 40-50 procent fakultetsfinansierad forskning i sin tjänst. För docenter är motsvarande siffra 30 procent. Samtliga huvudhandledare har genomgått handledarutbildning. Det har också de flesta biträdande handledare, och de som ännu inte har genomgått handledarutbildning planerar att göra det inom kort. Utöver den formella handledarutbildningen utvecklas också handledarnas kompetens genom olika kollegiala kanaler. I självvärderingen lyfts värdet av handledarkollegiet, som består av huvudhandledargruppen, där man dryftar centrala frågor för forskarutbildningen, planerar forskarutbildningskurser, diskuterar tolkning av regelverk samt för en kollegial diskussion om diverse utmaningar. Utöver de kollegiala stödfunktionerna mellan huvudhandledare och biträdande handledare lyfter man också fram värdet av de två deltidsanställda seniora professorerna, som bidrar med värdefullt stöd och återkoppling till såväl handledar- som doktorandkollegiet.

Handledarnas och lärarnas vetenskapliga produktion är hög i såväl nationella som internationella sammanhang. Bedömargruppen finner att handledarnas och lärarnas kompetens är god och att tillgången på handledare i stort står i proportion till den forskarutbildning som bedrivs. En översyn som i framtiden leder till jämnare fördelning av huvudhandledarnas handledningsåtaganden vore dock önskvärd.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Den pedagogiska och administrativa kompetensutvecklingen sker bland annat genom att handledarna och lärarna deltar i en formell utbildning i högskolepedagogik som universitet organiserar. De deltar också i olika ledarprogram och vid ett regelbundet återkommande handledarkollegium. Dessutom sker pedagogisk och administrativ kompetensutveckling i informella sammanhang och i kontakten med andra handledare och doktorander. Den vetenskapliga kompetensen utvecklas kontinuerligt genom deltagande i internationella forskningssammanhang, och kommer doktoranderna till del bland annat genom vetenskapliga kontakter och nätverk. Återkopplingen av erfarenheter sker dels genom institutionsstyrelse, månatliga institutionsmöten, ämnesföreträdare och kommer prefekt och studierektor till del. Återkoppling som gäller handledning sker också strukturerat genom uppföljningssamtal mellan doktorander och huvudhandledare. Detta sker på terminsbasis samt genom kontinuerliga möten mellan forskarutbildningens studierektor och doktorandrådet.

I självvärderingen nämns några exempel på hur man i det interna kvalitetsarbetet har hanterat olika utmaningar. Rutiner för handledarbyte beskrivs i såväl den allmänna studieplanen som i självvärderingen. Av självvärderingen framgår att de handledarbyten som hittills har skett i samband med pensionsavgångar eller att handledare fått tjänst på annat håll.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

Forskningen vid institutionen är omfattande och varierad och har ett betydande inslag av externfinansierad verksamhet. Medlen har erhållits i konkurrens och kommer från både de stora statliga anslagsgivarna och från privata stiftelser och fonder. Barn- och ungdomsvetenskapen vid Stockholms universitet är en av de ledande tvärvetenskapliga forskningsmiljöerna i landet och Norden, och ingår dessutom i en rad internationella samarbeten och nätverk med universitet och organisationer. Forskningen har genererat stort intresse hos myndigheter och andra intressenter utanför akademin. Detta är tydligt i och med att institutionens personal anlitas av eller på annat sätt samarbetar med kommuner, skolmyndigheter, rättsvårdande myndigheter och andra organ. Samverkan med det omgivande samhället framstår som omfattande.

Det påpekas i självvärderingen att forskarutbildningens huvudhandledare ofta anlitas som huvudtalare på vetenskapliga konferenser, vilket även ger doktoranderna möjlighet att medverka i sådana forskningssammanhang. Ytterligare ett sätt att få tillträde till vetenskapliga nätverk utanför institutionen är att läsa doktorandkurser vid andra institutioner.

Forskarutbildningen verkar överlag ha en relativt stark orientering mot samverkan med det omgivande samhället, men hur omfattande samverkan är beror av förklarliga skäl på vad doktoranden forskar om. Mot bakgrund av detta är det viktigt att de doktorander vars avhandling exempelvis fokuserar på teoretisk utveckling också uppmuntras till och ges möjlighet att samverka med det omgivande samhället. Vad gäller de doktorander som på grund av sitt avhandlingsämne riskerar att "slukas upp" av fortbildningar och externa engagemang är det viktigt att skapa balans mellan samverkansinsatser och arbetet med den egna avhandlingen. Av självvärderingens presentation av forskarutbildningsmiljön framgår att institutionen är medveten om detta.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Forskarutbildningens kvalitetsdrivande arbete redovisas på flera sätt. Till exempel utvärderar man institutionens forskarutbildningskurser, vilket följs av att kursansvariga utformar åtgärder. Vidare sammanträder forskarutbildningens studierektor med doktorandrådets representanter varje månad. Då får doktoranderna komma med synpunkter på olika frågor som rör forskarutbildningen. De får dessutom uppdaterad information om handledarkollegiets diskussioner och beslut, samt mer allmän information om fakultetens och universitetets pågående verksamhet. Doktorandrådet är representerat i institutionsstyrelsen och har en stående punkt på mötesagendan, vilket säkerställer möjligheten att få komma till tals i institutionens högsta beslutande organ. Vidare genomförs varje år en heldagskonferens med samtliga doktorander och handledare, där forskarutbildningens innehåll och organisation diskuteras. Senast resulterade konferensen i att man bildade en utvecklingsgrupp vars uppgift är att bereda utvecklingsförslag till olika instanser på institutionen. Det är dock inte klart i självvärderingen vad gruppens utvecklingsförslag kan handla om konkret.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Tillfredsställande

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Forskarutbildningsämnet avgränsas i den allmänna studieplanen till frågor om barns och ungas livsvillkor i bred mening. I självvärderingen ligger tonvikten på ett tvärvetenskapligt angreppssätt med fokus på barns och ungas egna praktiker, vilket också är i linje med hur ämnet förstås vid andra lärosäten. Den tvärvetenskapliga ansatsen skiljer också ämnet från huvudfåran i närliggande ämnen som psykologi, pedagogik med flera. Vad gäller avgränsningen av forskarutbildningsämnet noterar bedömargruppen en diskrepans mellan den allmänna studieplanen och självvärderingen. En uppdatering av den allmänna studieplanen framstår som ett utvecklingsområde, särskilt med utgångspunkt i antagandet att självvärderingens tvärvetenskapliga ansatser speglar forskarutbildningen så som den kommer till uttryck i praktiken.

Institutionen för barn- och ungdomsvetenskap inrättades 2008 och är alltså relativt ung, men med en omfattande forskning och forskarutbildning. Av självvärderingen framgår att handledarnas kompetens sträcker sig över olika ämnes- och forskningsområden. Detta bör ses som en styrka med tanke på forskarutbildningsämnets tvärvetenskapliga karaktär. Institutionens forskare har varit framgångsrika i att attrahera forskningsmedel och detta borgar för att en stor andel av lärarna har möjligheter att bedriva forskning som en del av sin kompetensutveckling. Handledarnas vetenskapliga och pedagogiska kompetensutveckling verkar ske genomtänkt och strategiskt. Viktigt i detta avseende är handledarkollegiet, där handledarna regelbundet träffas, diskuterar och reflekterar över frågor om forskarutbildningen, om doktoranderna och om handledarna. Ett utvecklingsområde är att man kontinuerligt bör se över handledarnas totala handledningsuppdrag, för att säkerställa handledningens kvalitet.

Även om självvärderingen gör gällande att några handledare hör hemma på andra institutioner finns inga tydliga indikationer på att det fysiska avståndet utgör några särskilda problem eller utmaningar. Bedömargruppens generella uppfattning efter att ha tagit del av de individuella studieplanerna är att handledningen verkar fungera tillfredställande. För att säkerställa forskarutbildningsmiljöns kvalitet genomförs bland annat kursvärderingar där ansvarig lärare samlar in kritiska synpunkter, åtgärdar aspekter av undervisningen och återkopplar till handledarkollegiet. I denna utvärderingsprocess kommer också doktorandernas synpunkter fram. Doktorandernas synpunkter blir också framförda genom institutionens doktorandråd och via forskarutbildningens studierektor. Vidare är doktoranderna representerade i institutionsstyrelsen med möjlighet att lyfta kritiska frågor och föreslå åtgärder. Inom aspekten forskarutbildningsmiljö vill bedömargruppen särskilt lyfta doktorandhandboken som ett gott exempel på hur man kommunicerar rutiner och regelverk samt återkopplar miljöns utvecklingsarbete till doktorandgruppen. Överlag ger bedömningsunderlaget ett intryck av att lärosätet har goda uppföljningsrutiner som är menade att bidra till kvalitetsutvecklande åtgärder.

Av självvärderingen framgår att man från institutionens håll uppmuntrar doktoranderna att samverka med det omgivande samhället, och att deras avhandlingsarbeten ofta har rönt stort intresse från olika organisationer utanför akademin. Det finns en direkt koppling mellan den tvärvetenskapliga forskningen i barn- och ungdomsvetenskap och olika grupper av intressenter. Här framgår tydligt forskarutbildningens relation till beprövad erfarenhet inom olika samhällsinstitutioner såsom utbildningsväsendet samt sociala och rättsvårdande myndigheter.