Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat. Forskarutbildningsämnets relation till området för forskarutbildning är adekvat.

Forskarutbildningsämnets avgränsningar beskrivs i självvärderingen och i den allmänna studieplanen. Avgränsningarna speglar områdets komplexitet och rör fostran, lärande, undervisning och socialisation i olika sammanhang och för olika åldrar och grupper. Den forskning som bedrivs och som utgör forskarutbildningens miljö är inriktad på individuella, institutionella och samhälleliga arenor. Den avser både barn och vuxna och handlar mer specifikt om förutsättningar, utfall, processer och konsekvenser för lärande och socialisation inom utbildning, arbetsliv och fritid.

Forskarutbildningsämnets relation till området för forskarutbildning är adekvat. Forskarutbildningen i pedagogik ingår i en grupp om tre forskarutbildningar inom det pedagogiska området (pedagogik, pedagogik med inriktning mot didaktik och pedagogik med inriktning mot specialpedagogik) som bedrivs vid Högskolan i Jönköping. Dessa forskarutbildningar genomförs inom ramen för en sammanhållen forskarskola i lärande och kommunikation. Enligt lärosätet stödjer de tre specialiseringarna varandra, men de har tydliga och särskiljande delar som ger varje inriktning en egen profil. I självvärderingen beskrivs forskarutbildningen i pedagogik som en specialisering inom pedagogik och innebörden i detta är inte helt entydig.

Forskarutbildningens struktur med ämnet pedagogik som nav är resultatet av att forskarutbildningen inom det utbildningsvetenskapliga området vid Högskolan för Lärande och Kommunikation (HLK) har reformerats för att garantera en tillräckligt stor grupp doktorander och handledare med adekvat kompetens. Underlagen berör inte de vetenskapliga motiven för och konsekvenserna av denna omorganisation. Bredden i forskarutbildningsämnet stöds genom tillgång till kompetens vid andra delar av högskolan, genom de tre angivna specialiseringsmöjligheterna, genom det tvärvetenskapliga upplägget av utbildningen samt genom bredd i metodskolning. Djupet i forskarutbildningsämnet uppnås genom kursutbudet (som också inkluderar de kurser som erbjuds vid fackhögskolan vid HLK), genom strategiska nätverk med andra lärosäten och genom koppling till de forskargrupper som utgör stommen i HLK:s forskning inom pedagogiksektorn. Kopplingen till beprövad erfarenhet och arbetsliv uppnås genom att flera av de forskargrupper som finns arbetar nära skolor, skolhuvudmän och andra aktörer inom det utbildningsvetenskapliga fältet. Skolnära forskning är ett bärande koncept för högskolan. Området är centralt för högskolan som har stora uppdrag inom såväl reguljär lärarutbildning som fortbildning och ledarutbildning. Sammantaget bedöms forskarutbildningsämnets avgränsning och koppling till den vetenskapliga grunden vara tillfredsställande.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Av underlagen framgår att handledargruppen i forskarutbildningen i pedagogik uppgår till elva personer, varav åtta är verksamma vid högskolan. Huvudhandledare är två professorer (i pedagogiskt arbete respektive utbildningsvetenskap) och tre docenter. De tre handledare som är verksamma vid andra lärosäten uppges ha noll procent tjänstgöring vid högskolan. En av dessa handledare är professor och anges som huvudhandledare. Underlagen beskriver att högskolan strävar efter att huvudhandledaren ska vara verksam vid högskolan, men detta upprätthålls alltså inte i samtliga fall. I gruppen biträdande handledare finns också universitetslektorer, varav en är pensionerad. Flera av handledarna är i pensionsåldern. En övervägande majoritet har sin bakgrund inom pedagogiken, men även handledare från andra discipliner deltar. Tillsättningen av handledare utgår från doktorandernas behov och avhandlingarnas inriktning. Enligt självvärderingen ska varje doktorand ha minst två handledare, varav minst en ska ha genomgått handledarutbildning eller ha motsvarande kompetens. Av självvärderingen framgår också att professorer har forskningstid i tjänst medan övriga forskare får medel genom forskarmiljöerna. Av publiceringslistorna framgår att flera av de biträdande handledarna, men också några av huvudhandledarna, har liten eller ingen publicering i referee-granskade internationella tidskrifter under den senaste femårsperioden.

Antalet forskarstuderande är sex personer, varav en är tjänstledig. Aktivitetsgraden för de fem som är aktiva varierar mellan 20 och 50 procent. Forskarutbildningen bygger på en samverkan med övriga forskarutbildningar vid högskolan, och bedömargruppen noterar att det finns ett relativt stort antal forskare på professors- och docentnivå som bidrar till forskarutbildningsmiljön och deltar i kurser men som inte har uppdrag som handledare.

Enligt självvärderingen har det genomförts handledarbyten på doktoranders initiativ, och rätten till detta tydliggörs i studiehandledningen. Självvärderingen anger att doktoranderna inte behöver motivera sin önskan om byte, och att orsaken till önskemålet följs upp genom samtal med utbildningsledaren. Vilket stöd högskolan ger doktorander i denna process framgår inte i självvärderingen, men rutinerna för handledarbyte är tydliga.

Bedömargruppen vill påpeka att tillgången till en tillräckligt stor doktorandgrupp är central även för att ge rekryterade lärare och forskare erfarenhet av forskarutbildning och handledning. Bedömargruppen finner att såväl rekrytering av kvalificerade forskare och handledare, inte minst med tanke på att flera av handledarna är i pensionsålder, som ökad publicering i handledarkollektivet utgör angelägna utvecklingsområden. Dessa måste ägnas betydande uppmärksamhet för att kvaliteten ska kunna säkras i framtiden. Sammantaget finner bedömargruppen, trots ovan beskrivna svagheter, att antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Det finns en rad mekanismer för att följa upp kompetens och kompetensutveckling hos handledarkollektivet. Högskolan har både en övergripande strategisk kompetensförsörjningsplan och individuella kompetensutvecklingsplaner som följs upp i enlighet med vad som gäller för samtliga lärare och forskare vid högskolan. Kursprogram i högskolepedagogik erbjuds. I underlagen för uppföljningen ingår kursvärderingar, information från de individuella studieplanerna samt regelbundna samtal mellan doktorander och den utvecklingsledare som har en samordnande funktion. Som komplement till detta planerar lärosätet även att införa en årlig doktorandenkät. Av underlagen framgår att högskolan har tagit kvalitetshöjande initiativ, bland annat genom att inrätta ett handledarkollegium för erfarenhetsutbyte och kollektivt lärande som möts en gång per termin. Det framgår också att behovet av fortsatt rekrytering och ytterligare meritering för lärare och handledare följs upp. Här betonas lärarnas möjligheter till forskning och publicering.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Den samlade forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

Forskargrupperna inom forskarutbildningsämnet är aktiva i projekt och i publiceringar. Det framgår dock inte av underlagen vilka forskargrupper som respektive doktorand tillhör, och det saknas även information om doktorandernas faktiska deltagande i olika aktiviteter. Av intervjuerna framgår att doktoranderna ser sig själva som en doktorandgrupp, oavsett vilken av de tre forskarutbildningarna inom det pedagogiska området de är antagna till. I miljön deltar också de doktorander som är antagna enligt tidigare studieordning, alltså innan utbildningarna reformerades. Även om forskargrupperna publicerar sig aktivt, varierar som sagt handledarnas vetenskapliga produktivitet. Exempelvis verkar fem av de biträdande handledarna och två av huvudhandledarna inte publicerat sig i internationella vetenskapliga tidskrifter med "peer-review" sedan 2012. De fem doktoranderna har en studietakt om 20-50 procent, och avtalsdoktoranderna har en huvudarbetsgivare utanför akademin.

Av självvärderingen framgår att seminarier och annan verksamhet schemaläggs till fasta dagar för att göra det lättare för doktoranderna att delta aktivt. Detta är en modell som samtliga tre forskarutbildningar har arbetat fram gemensamt. Det framgår av självvärderingen att högskolan arbetar med dessa frågor genom att upprätta kontrakt mellan arbetsgivare och högskola där forskarutbildningens villkor specificeras. Bedömargruppen menar ändå att konsekvenserna av doktorandernas uppdrag utanför akademin måste belysas i kvalitetssäkringen, och att det måste säkras att de kan delta aktivt i miljön och i forskarutbildningens utveckling. Detta är särskilt viktigt med tanke på att gruppen är liten. De individuella studieplanerna visar att den reella studietakten ligger under de 50 procent som modellen bygger på. Genom att doktoranderna dels knyts till en forskargrupp, dels erbjuds möjligheter att delta i andra forskargruppers seminarieverksamhet får de möjlighet att ingå i olika sammanhang. Det framgår däremot inte i vilken mån dessa erbjudanden tas till vara.

Bedömargruppen ser högskolans strävan efter gemensamma kurser med övriga forskarutbildningar inom det utbildningsvetenskapliga fältet och med andra fackhögskolor och lärosäten i landet som viktig för såväl bredd och djup i forskarutbildningen som för färdighetsträningen. Sådana verksamheter ger också doktoranderna möjlighet att utvecklas i samspel med doktorandkollegor för att nå centrala examensmål. Mot bakgrund av det låga antalet studerande och det faktum att doktoranderna studerar halvtid är det viktigt att kurser kan ges tillräckligt ofta för att de ska passa in i den enskilda doktorandens behov av progression.

Relevant samverkan sker med det omgivande samhället, både nationellt och internationellt. Självvärderingen visar att kontakterna med det omgivande samhället är väl tillgodosedda. Detta sker genom hur doktoranderna rekryteras, genom högskolans aktiva medverkan i konkreta utvecklingsarbeten och genom samverkan med organisationer som arbetar med skolutveckling. Den internationella förankringen genom forskargruppernas nätverk, deltagande i internationella konferenser och liknande är god. Doktorandernas forskarutbildningsmiljö vidgas genom att det finns möjlighet att läsa kurser på andra lärosäten, genom konferensdeltagande och internationell samverkan samt genom partnerskap i forskarmiljöerna. Här utgör närheten till och mellan handledare, forskare och forskningsmiljöer en resurs för att skapa kontaktytor även mellan grupperna. Detta är särskilt viktigt eftersom doktorandgruppen är liten, har förhållandevis låg studietakt och flera i gruppen har sin arbetsplats utanför lärosätet. Samverkan med de övriga forskarutbildningarna i pedagogik och med utbildningar vid andra lärosäten är nödvändig för att bibehålla en kritisk massa i forskarutbildningsmiljön. Det finns en tydlighet och progression i förväntningarna på doktorandernas konferensdeltagande i nationella och internationella sammanhang, där kraven höjs successivt under utbildningens gång. Eftersom doktorandernas finansiering varierar finns anledning att vara uppmärksam på hur man arbetar för att ge doktoranderna likvärdiga villkor. Enligt studiehandboken är det finansiären som ska stå för utgifter kopplade till konferensdeltagande och liknande. De externfinansierade doktoranderna förväntas bekosta konferenserna själva. Vad som gäller för övriga doktorander, eller om det finns någon doktorandpott eller liknande, framgår inte av underlagen.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Arbetet med kursvärderingar samt årliga avstämningar med lärare och utbildningsledare i samband med att de individuella studieplanerna revideras borgar för att utbildningen följs upp. Uppföljning sker genom ledningsorgan där också doktorander bidrar, och det finns även en central överklagandenämnd. Exempel på kvalitetsutvecklande åtgärder är ett nyinrättat handledarkollegium och införande av en ny procedur för de individuella studieplanerna, anpassad till examensmålen. Man diskuterar också en framtida alumnverksamhet, vilket bedömargruppen anser vara viktigt. Tematiska forskargrupper med tydliga och för forskarutbildningen relevanta inriktningar är också under uppbyggnad, vilket är ett resultat av uppföljning och utveckling.

Ett utvecklingsområde för forskarutbildningsmiljön är rekrytering av forskningsledande personal, särskilt professorer, för att säkerställa kvaliteten i handledningen. Även ett större antal doktorander är angeläget, för att säkerställa en levande doktorandmiljö.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Tillfredsställande

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Forskarutbildningsämnets avgränsning och koppling till den vetenskapliga grunden bedöms vara tillfredsställande, liksom forskarutbildningsämnets relation till området för forskarutbildning.

Den vetenskapliga produktiviteten i forskargrupperna är god, men bedömargruppen finner samtidigt att en betydande del av handledarna under den senaste femårsperioden inte publicerat aktivt i erkända vetenskapliga tidskrifter med "peer-review"-förfarande. När det gäller personal är det också uppenbart att högskolan behöver nyrekrytera för att säkerställa en fortsatt bredd och kvalitet i forskarutbildningen.

Forskarutbildningen i pedagogik är central för högskolan genom de stora uppdragen inom lärarutbildning och andra uppdrag i denna sektor. Vad gäller aspekten forskarutbildningsmiljö ser bedömargruppen närheten till handledare och deltagande i forskargrupper som viktiga inslag. Miljön framstår också som väl förankrad i internationella nätverk, och samverkan med det omgivande samhället är övertygande genom den modell för forskarutbildning som högskolan använder. Bedömargruppen noterar att antalet doktorander är tämligen litet, och att deras aktivitetsgrad dessutom är låg. Enligt självvärderingen studerar doktoranderna på halvtid, men det framgår av de individuella studieplanerna att aktivitetsgraden är lägre än så. Dessa observationer alstrar också en viss oro för doktorandmiljön, för kursverksamheten och för enskilda doktoranders möjligheter att delta aktivt i seminarier och annan verksamhet. Det framstår som något oklart i vilken mening doktoranderna utgör ett kollektiv som samverkar med varandra inom den egna forskarutbildningen, och som där kan bygga upp en forskaridentitet. Av intervjuerna verkar doktoranderna vid de tre forskarutbildningarna se sig som ett kollektiv oavsett vilken forskarutbildning de är antagna till. Den nära samverkan väcker också frågor om hur de tre olika forskarutbildningsämnena vid högskolan samverkar och avgränsas från varandra, såväl vetenskapligt som i termer av utbildning. Ett angeläget utvecklingsområde är att förtydliga denna uppbyggnad av forskarutbildningen vid högskolan.

Utbildningen kvalitetssäkras genom ett flertal mekanismer på institutionell och individuell nivå. Det finns tydliga strukturer för uppföljning, utvärdering och återkoppling. Det finns också flera exempel på att kvalitetshöjande åtgärder har vidtagits. Exempel på detta är inrättandet av ett handledarkollegium för kollegialt lärande, den utvecklade processen för de individuella studieplanerna, planerna på alumnverksamhet och formeringen av tematiska forskargrupper.