Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat.

Forskarutbildningsämnet pedagogik definieras brett, som en vetenskaplig disciplin med fokus på utbildning, utveckling och lärande i relation till kulturella och samhälleliga kontexter. Vidare för man fram historiska och samtida idéer om fostran, bildning och undervisning samt olika påverkansprocesser.

Av självvärderingen framgår att avhandlingsstudierna rör exempelvis organisatoriskt lärande, lärprocesser och meningsskapande hos individer och grupper samt komparativa studier av utbildningssystem. Detta innebär att forskarutbildningen spänner från studier av mikroprocesser där forskningsobjektet är individers lärande till makroanalyser som jämför utbildningssystem.

Forskarutbildningsämnet har formats genom en process där tre olika forskarutbildningsämnen (pedagogik, internationell och jämförande pedagogik samt didaktik) fördes samman till ett enda år 2015. Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet har en omfattande och varierad undervisnings- och forskningsverksamhet, och avgränsningen av forskarutbildningsämnet avspeglar på ett adekvat sätt denna bredd i forskningsgrupper, forskningsåtaganden och undervisningsuppdrag.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Av självvärderingen framgår att samtliga av de sextio doktorander som är inskrivna på forskarutbildningen har minst två handledare. Från och med antagningen 2014 har alla doktorander tre handledare, vilket är dokumenterat i de individuella studieplanerna. Nio professorer och arton docenter ingår i huvudhandledargruppen vid utbildningen, och ytterligare tio lektorer har uppdrag som biträdande handledare. Samtliga huvudhandledare har genomgått handledarutbildning, och övriga handledare har antingen redan genomgått handledarutbildning eller är på väg att genomgå den. Huvudhandledargruppen omfattar forskare och lärare med såväl inomeuropeisk som utomeuropeisk bakgrund, vilket bidrar till handledarnas sammantaget breda och internationellt förankrade kompetens samt erfarenhet av forskning (dokumenterad i publikationsförteckningen) och högre utbildning. Tillsammans skapar handledarna en kritisk massa för utbildningens behov av handledare och de kan komplettera varandra med olika kompetenser inom det pedagogiska forskningsfältet.

En huvudhandledare ansvarar för som mest fem doktorander. Detta får ses som ett ganska stort handledningsåtagande, och är därför ett utvecklingsområde inom forskarutbildningen. De flesta handledare uppges dock ha en till tre doktorander, vilket bör ge rimligare möjligheter att ge handledning av hög kvalitet. Utöver de handledare som har anställning vid lärosätet finns också externa handledare som har pensionerats, men som fortsätter att handleda doktorander. Lärare med anställning vid andra lärosäten deltar också som externa handledare inom forskarutbildningen.

Nyantagna doktorander tilldelas tre handledare, vilket kan ha gynnsamma effekter på gruppdynamik och maktrelationer. Det kan också förebygga att doktoranderna under avhandlingsarbetet blir överdrivet färgade av huvudhandledarnas forskningsintressen och orientering vad gäller teoretiska och metodologiska ansatser. Doktoranderna kommer i och med detta förfarande sannolikt att få en bred kunskap inom ämnesområdet, samtidigt som de via de biträdande handledarna får tillgång till aktuell kunskap kopplad till det specifika avhandlingsprojektet. I övrigt är det positivt att lärosätet har skjutit till resurser för att handleda doktorander utan fortsatt finansiering, så att de ska kunna slutföra forskarutbildningen. Av allt att döma har satsningen burit frukt och lett till att flera doktorander har disputerat eller har planerad disputation under 2016-2018.

För att handledarna och lärarna ska kunna forska och följa utvecklingen inom det egna ämnesområdet får de forskningstid i tjänsten. Universitetslektorer har 30 procent forskningstid och professorer 40-80 procent. Därtill tillkommer stödstrukturer som möjliggör forskning och utvecklingsarbete inom tjänsten. Av självvärderingen framgår också att det finns ytterligare forum för att stärka den samlade kompetensen inom handledargruppen. Självvärderingen beskriver fyra övergripande mötesplatser där handledarna regelbundet diskuterar och utbyter erfarenheter sinsemellan, vilket ger goda förutsättningar för kollegialt systematiskt utvecklingsarbete. Exempel på sådana mötesplatser är handledarkollegiet och professors- och docentgruppen. Bedömargruppen menar att handledarnas och de disputerade lärarnas sammantagna kompetens framstår som adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Institutionen bedriver ett systematiskt kvalitets- och utvecklingsarbete. Av självvärderingen framgår att man arbetar målmedvetet med utveckling och kvalitetssäkring av doktorandhandledningen. Det finns flera organiserade sammanhang där man diskuterar forskarutbildningsfrågor: handledarkollegiet, professors- och docentgruppen samt forskarutbildningskollegiet. Dessa grupper träffas regelbundet för att arbeta med förändring och utveckling av utbildningen. Dessutom anordnar doktorandrådet varje år en forskarutbildningskonferens för doktorander och lärare med föredrag bland annat från alumner som genomgått forskarutbildning vid institutionen. Av självvärderingen framgår också att trehandledarsystemet fungerar väl, både genom att de tillför specialiserade områdeskunskaper och genom att det ger en jämnare maktfördelning i handledningsprocessen. Handledarnas uppgifter och inbördes ansvarsfördelning dokumenteras i den individuella studieplanen. Trehandledarsystemets positiva effekter syns exempelvis i den kraftigt sjunkande förekomsten av handledarbyten.

Trehandledarsystemet kan också betraktas som en form av kompetensutveckling för samtliga inblandade parter, kanske framför allt för de lektorer som får följa den erfarna huvudhandledarens arbete under handledningsprocessen. De eventuella negativa aspekter som trehandledarsystemet kan medföra (exempelvis tidskrävande planering, uppföljning och ansvarsfördelning handledarna emellan) verkar lärosätet hantera förtjänstfullt. Dels tilldelar man ytterligare tid (fem timmar) till handledning, dels har man tagit fram skrivelsen FAQ för handledare. Skrivelsen förtydligar handledarnas olika funktioner i handledningsprocessen. Ur ett doktorandperspektiv är det dock viktigt att de tre handledarna diskuterar och tydligt beskriver vilka roller de har sinsemellan, samt tydliggör vilken form av återkoppling som förväntas och varför. Annars finns risk för missförstånd och dubbla budskap.

I självvärderingen beskrivs att det har varit svårt att utveckla former för en mer systematisk återkoppling till handledarna. Under våren 2015 tog forskarutbildningens studierektor initiativ till en anonym årlig enkät till doktoranderna om hur de upplever handledningen och hela arbetsmiljön vid institutionen. De enkäter som lärosätet har utformat centralt gav nämligen inte någon information om hur de enskilda handledarnas prestationer uppfattas av de forskarstuderande. Doktorandrådet menade dock att det räckte med att delta i de återkommande medarbetarenkäter som lärosätet initierar, och försöket med en särskild enkät för institutionens doktorander lades ner. Studierektorn genomför utvecklingssamtal varje år, och frågor om handledningen är då centrala och dokumenteras. Under de senaste åren har samtliga forskarstuderande vid utvecklingssamtalen beskrivit att de är nöjda eller mycket nöjda med sin handledning och med sammansättningen av handledargruppen.

Vidare beskriver lärosätet att man har ordnat med ett digitalt verktyg för att dokumentera handledningsprocessen. Det digitala arkivet samlar dagordningar, kommentarer, planering med mera och ger goda möjligheter att reflektera över handlednings- och forskningsprocessen samt över villkoren för lärandet i utbildningen. I dagsläget används det bara av några av handledarna, men allt fler blir intresserade.

Både självvärderingen och de individuella studieplanerna visar att det finns tydliga processer för hur kompetens och kompetensutvecklingsfrågor hanteras vid institutionen, och det finns också ett flertal exempel på åtgärder som har vidtagits för att säkerställa kvaliteten i handledningen och forskarutbildningen.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

Totalt uppbär 26 doktorander anställning vid institutionen. Doktoranderna är i åldrarna 25-57 år (medelålder 40 år), med en jämn könsfördelning. Antalet bedöms vara tillräckligt stort för att det ska gå att upprätthålla en utbildningsmiljö av kvalitet. Enligt självvärderingen tycker lärosätet att det är angeläget att arbeta för att stärka doktorandgruppen, och man anser även att doktorandgruppen utgör kärnan i forskarutbildningsmiljön. Man redovisar tydligt hur man från institutionens håll arbetar för att stimulera goda doktorandrelationer och deltagande på arbetsplatsen. Det sker bland annat genom så kallad doktorandfika, där doktoranderna en gång i veckan får möjlighet att träffas och tillsammans med forskarutbildningens studierektor diskutera aktuella frågor. En viktig del av det lokala nätverket utgörs även av det månatliga doktorandseminariet, där doktoranderna diskuterar sitt pågående arbete med andra doktorander under ledning av en medlem i huvudhandledarkollegiet. På detta sätt får doktoranderna ta del av andra avhandlingsprojekt i forskningsmiljön. En annan del av de lokala nätverken utgörs av doktorandkurser. I synnerhet under det första året gör kurserna att doktoranderna både kommer igång med forskarstudierna och att doktorandgruppen lär känna varandra. Vid institutionen ges varje år två institutionsövergripande internat, vilket utgör bra tillfällen för doktoranderna att lära känna fler medarbetare än dem som de möter till vardags. Bedömargruppen finner det också lovvärt att lärosätet har infört en introduktionsutbildning där nyantagna doktorander introduceras i livet som forskarstuderande, och där de får ta del av de regler och rutiner som ramar in forskarutbildningen.

Av självvärderingen framgår att institutionen har ett gott och nära samarbete med en rad nationella och internationella nätverk och forskningsgemenskaper, där forskarna ingår i aktiva samarbeten med universitet, myndigheter och organisationer som är verksamma inom utbildningsområdet. Utöver de lokala nätverken på institutionen finns därmed breda nationella och internationella kontaktytor, som hänger ihop med forskningsmiljöns åtta forskningsområden. Doktorandernas tillgång till dessa nätverk säkras genom relativt generösa möjligheter att söka medel för att delta i internationella konferenser och därigenom knyta internationella kontakter. Även de kurser som erbjuds inom forskarutbildningen utgör forum för att bygga nationella och internationella närverk. Dessa nätverk stimulerar forskarmobilitet i olika former, till exempel genom att forskare från andra länder besöker forskningsmiljön eller att man deltar i aktiviteter vid internationella konferenser där doktoranderna kan presentera sin forskning. De internationella nätverken erbjuder goda möjligheter för doktoranderna att träna sig på att kommunicera forskning på akademisk engelska, samt att träffa internationellt erkända forskare inom relevanta forskningsområden.

Den sammantagna bilden som självvärderingen ger är att det vid lärosätet bedrivs omfattande forskning inom pedagogik på hög vetenskaplig nivå, samt att det finns mycket goda utbildningsmässiga förutsättningar för att bedriva forskarutbildning av hög kvalitet. Relevant samverkan med såväl forskare som det omgivande samhället sker både nationellt och internationellt.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

I självvärderingen redovisas flera initiativ som syftar till att utveckla forskarutbildningsmiljön. Den beskrivna antagningsprocessen är rigorös i sin ansats och verkar göra det möjligt att identifiera doktorander med förmåga att slutföra forskarutbildningen inom planerad tid. Systematisk och regelbunden uppföljning av forskarutbildningen sker genom de individuella studieplanerna, genom olika aktiviteter under utbildningen såsom studierektorsamtal och genom progressionsseminarier. Före slutexaminationen granskas avhandlingstexternas kvalitet enligt en trestegsprocedur. Efter halva studietiden, vanligtvis under termin fyra eller fem, granskas manuset av en läsgrupp bestående av två disputerade lärare. Eftersom det uttalade syftet är att identifiera eventuella problem i ett tidigt skede av forskningsprocessen tycks denna granskning infalla relativt sent under studietiden. Det andra granskningssteget är slutseminariet, som infaller cirka sex månader före tänkt disputationsdatum. Både skriftlig och muntlig återkoppling ges till doktoranden och till handledarna. Innan texten skickas till slutläsning (granskningssteg tre) av en särskilt utsedd professor, granskas den igen av läsarna från slutseminariet för att säkerställa att tillräckliga revideringar har gjorts. För licentiatuppsatser gäller en kvalitetsgranskning i två steg. Detta granskningsförfarande uppges vara en central del av det inre kvalitetsdrivande arbetet med forskarutbildningen, och är tänkt att stödja doktorandernas progression i relation till lärandemålen.

Kvalitetsgranskningen av utbildningen och kurserna är tydlig, och självvärderingen ger exempel på de åtgärder som har vidtagits under senare år. Kvaliteten på forskarutbildningsmiljön följs upp systematiskt och detta arbete har resulterat i lämpliga åtgärder.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Tillfredsställande

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Det står klart att forskarutbildningsämnet är väl avgränsat avseende bredd och djup, samt att det har en tydlig koppling till vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Handledarna består av professorer, docenter och lektorer som är anställda både på och utanför institutionen och som har såväl nationella som internationella samarbeten. Tillsammans skapar de en kritisk massa för utbildningens behov av handledare och kompletterar sannolikt varandras kompetenser inom det pedagogiska forskningsfältet. Samtliga huvudhandledare har genomgått handledarutbildning, och övriga handledare har antingen genomgått handledarutbildning eller är på väg att göra det.

Handledare och lärare får tid i tjänsten för att forska och följa utvecklingen inom det egna ämnesområdet. Det finns flera forum för kollegialt arbete med att driva kvalitetsfrågor inom forskarhandledningen. Bedömningsunderlagets exempel på detta är handledarkollegiet samt professors- och docentgruppen. Genom regelbundna diskussioner kring erfarenheter får handledarna förutsättningar att vidareutveckla forskarutbildningen. Systemet med tre handledare verkar uppskattat och har lett till bland annat betydligt färre handledarbyten. Bedömargruppen vill särskilt lyfta detta som ett gott exempel för aspekten personal. Ett utvecklingsområde är att några huvudhandledare har ett ganska omfattande handledningsuppdrag, vilket kan göra det svårt att i längden erbjuda forskarhandledning av god kvalitet.

Antalet aktiva doktorander bedöms vara tillräckligt för att upprätthålla en utbildningsmiljö av kvalitet. Genom mötesplatser såsom doktorandseminariet, obligatoriska kurser, doktorandfika och det institutionsövergripande internatet får doktoranderna möjlighet att lära känna både varandra och andra lärare och forskare. De får också utbyta erfarenheter och diskutera frågor som berör forskarutbildningen. Via forskarutbildningskurser, institutionens verksamma forskningsområden och konferensdeltagande skapas också möjlighet att vidga forskarutbildningsmiljön och knyta både nationella och internationella kontakter.

Institutionen har ett välutvecklat system för antagning till forskarutbildningen. De nyantagna doktoranderna genomgår en introduktionsutbildning för att på ett smidigt sätt komma in i den nya arbetsmiljön och för att förberedas på utmaningarna i det kommande avhandlingsarbetet. Detta är ett lovvärt initiativ och tyder på att man arbetar medvetet med doktorandernas sociala miljö.

Kvalitetsdrivande strukturer har utvecklats för att säkra doktorandernas progression och avhandlingarnas kvalitet. Enligt självvärderingen sker dock det första granskningssteget relativt sent i utbildningen, när halva utbildningen har gått, vilket inte ligger helt i linje med ambitionen att hitta potentiella brister på ett tidigt stadium i forskningsprocessen. Detta ser bedömargruppen som ett viktigt utvecklingsområde för aspekten forskarutbildningsmiljö.