Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse både inom forskarutbildningsämnet och för vetenskaplig metodik inom forskarutbildningsämnet.

Bred kunskap och förståelse säkerställs i första hand genom forskarutbildningskurser om 90 högskolepoäng. Lärosätet arbetar aktivt för att skapa en tydlig koppling mellan examensmål, kursmål, lärandeaktiviteter och examinationsformer. Två forskarutbildningskurser är obligatoriska, och utöver dem har doktoranderna generösa möjligheter att välja kurser inom ramen för tre block (totalt 70 högskolepoäng). Kursutbudet syftar till att åstadkomma såväl bredd som progression vad gäller ämnes- och metodkunskaper. De exempel på valbara kurser som självvärderingen ger visar att lärosätet tillhandahåller ett brett utbud av exempelvis metodkurser. För att säkerställa tillräcklig omfattning av valbara kurser och dess respektive inriktning (ämnes- respektive metodkunskaper) reglerar lärosätet kurskraven till minst 15 högskolepoäng per block. Doktoranderna kan välja mellan interna kurser, universitetsgemensamma kurser och kurser vid andra lärosäten.

Kursplanerna tydliggör dels vilka examensmål som kursen tillgodoser, dels att kursaktiviteter och examination är i överensstämmelse med målen. Detta illustreras av ett exempel från kursplanen i intervjumetodik. En överensstämmelse mellan mål, genomförande och examination borde enligt bedömargruppen göra det enkelt för de enskilda doktoranderna att, tillsammans med handledarna, upprätta studieplaner med specifika mål. Det framgår dock inte tydligt av de individuella studieplanerna att denna möjlighet används i praktiken.

Kunskap och förståelse breddas också genom deltagande i ämnets högre seminarier, och genom aktiviteter som anordnas inom forskarutbildningsmiljöerna och i internationella forskningssammanhang. Den obligatoriska forskarutbildningskursen forskningsdialog och forskningspresentation tydliggör också seminariedeltagandets betydelse för att utveckla bred kunskap och förståelse. Under kursen ska doktoranderna delta i och dokumentera seminarier inom eller utanför lärosätet.

Baserat på forskningstyngden, de internationella relationerna, kursutbudet och forskarutbildningens struktur anser bedömargruppen att forskarutbildningen i pedagogik ger de forskarstuderande goda möjligheter att tillägna sig breda kunskaper i och god förståelse för såväl pedagogik som vetenskaplig metod.

Lärosätet framhåller det minskande antalet doktorander som en utmaning när det gäller att kunna erbjuda kurser i samma takt som doktoranderna efterfrågar dem. Lärosätet försöker lösa detta genom att genomföra kurser med lågt deltagarantal och genom en utökad användning av egna professorer (vilket enligt självvärderingen inte medför några extra kostnader för ämnet). Även om detta löser problemet på kort sikt menar bedömargruppen att det finns en risk att det låga deltagarantalet kan minska dynamiken i kursen, och därmed också minska utbytet av den. Det finns också en risk att en alltför stor användning av de egna resurserna fråntar doktoranderna möjligheten att hämta inspiration från andra miljöer.

De uppgifter om genomströmning som finns tillgängliga ligger i linje med motsvarande forskarutbildningar i övriga landet, och föranleder därför inga särskilda frågor utöver hur lärosätet arbetar generellt för att doktoranderna ska kunna slutföra sina utbildningar inom den angivna tiden.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Handledarkollegiet har en central roll i det systematiska uppföljnings- och kvalitetsarbetet, som främst sker vid de regelbundna månatliga mötena. Den mer informella och kontinuerliga uppföljningen sker i den fortlöpande handledningen. De tre fastställda seminarierna under avhandlingsarbetes gång är den formaliserade delen av uppföljningen, som även följer, tränar och prövar de olika kunskaperna, förmågorna och förhållningssättet. De individuella studieplanerna följs upp och uppdateras minst en gång per år, och då kontrollerar man även om de planerade aktiviteterna har genomförts. Man hanterar då också avvikelser från planen.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Enligt självvärderingen följer man huvudsakligen upp doktorandernas förmåga att planera forskning via de individuella studieplanerna, där det ska framgå att den enskilda doktoranden bär huvudansvaret för forskningsplanering och genomförande. Bedömargruppen noterar dock att inte alla bifogade individuella studieplaner verkar användas på detta sätt. Dessutom gav intervjuerna till viss del ett intryck av att de individuella studieplanerna ingår i en produktionskedja, där information ska levereras till ett system. Enligt bedömargruppen riskerar denna instrumentella syn på de individuella studieplanerna att minska deras formativa effekt.

De doktorander som skriver sammanläggningsavhandlingar får tillfälle att planera sin forskning bland annat genom att författa artiklar och genom den referentgranskningsprocess som föregår publicering. Doktorander som författar monografier tränas att planera sin forskning exempelvis genom att lämna in kapitel till handledare eller läsare inför seminarier. Doktoranderna tränas också i att hålla tidsramar genom lärosätets återkommande progressionsseminarier (högre seminarier).

Deltagande i forskarutbildningskurser verkar vara lärosätets huvudsakliga verktyg för att utveckla och säkerställa förmågan att bedriva forskning med adekvata metoder. Ett utvecklingsområde som bedömargruppen ser är hur lärosätet kan organisera ett stort antal obligatoriska kurser för ett minskande antal doktorander, så att doktoranderna har möjlighet att delta i kurserna. Om kurserna inte ges tillräckligt ofta påverkas doktorandernas studietakt.

Doktorander som skriver sammanläggningsavhandlingar får också återkoppling på metodval och metodtillämpning under den referentgranskningsprocess som föregår publicering.

Självvärderingen lyfter särskilt kurserna i block II som något som bidrar till att utveckla doktorandernas metodiska färdigheter, eftersom de innehåller ett betydande moment med praktiska övningar där metoderna används. Utöver detta erbjuder man en mängd universitetsövergripande kurser. Många doktorander går också specialkurser på andra universitet, vilket lärosätet uppmuntrar. Det anser bedömargruppen är en bra strategi, eftersom kursverksamheten med studerande från andra miljöer kan vara stimulerande och bidra till att vidga horisonten.

Förmågan att muntligt och skriftligt presentera och diskutera forskning och forskningsresultat tränas i den obligatoriska kursen forskningsdialog och forskningspresentation, där doktoranderna presenterar och diskuterar egna texter i seminarieform. Under denna kurs ska doktoranderna aktivt delta i minst 15 forskningsseminarier, vilket bedömargruppen ser som ett gott exempel på hur doktoranderna förväntas delta i det akademiska samtalet. Inom ramen för kursen ska doktoranderna också planera, genomföra och utvärdera en presentation i ett internationellt vetenskapligt sammanhang. Lärosätet ger konkreta exempel på hur man i forskarskolan för utbildningsvetenskap med inriktning mot didaktik har arbetat med att uppfylla målet om kommunikation med den internationella forskarvärlden. Målet har varit att alla doktorander ska få sina ansökningar till den årliga ECER-konferensen (The European Conference on Educational Research) accepterade, vilket har lyckats. Baserat på redogörelsen för arbetsproceduren i forskarskolan är bedömargruppens uppfattning att doktoranderna får återkoppling under sina förberedelser inför presentationerna.

Forum för diskussion kring forskningens samhällsrelevans är ämnets högre seminarium och forskningsmiljöernas respektive seminarieverksamhet. Även kursen disputationskurs, där doktoranderna kritiskt granskar och diskuterar avhandlingars bidrag till forskningsfältet och samhället i övrigt, fungerar som ett sådant forum. Disputationskursen är dock valbar, vilket möjligen kan ses som en svaghet. De flesta av doktoranderna får sina artiklar publicerade i högt ansedda internationella tidskrifter, och de får i stor utsträckning sina presentationer accepterade vid internationella konferenser.

Tillfälle att utveckla förmågan att stödja andras lärande sker främst genom institutionstjänstgöring, där doktoranderna genom sin undervisning bidrar till såväl lärarutbildningens och skolans utveckling som till studenters lärande. Enligt institutionens riktlinjer ska avhandlingen innehålla ett textavsnitt där doktoranden redogör för forskningens samhällsrelevans. Lärosätet identifierar en rad utvecklingsområden i relation till forskningskommunikation, där det i nuläget saknas specifika moment som behandlar omsättning av forskning till populärvetenskap och forskningskommunikation till intressenter utanför akademin. Bedömargruppen ser därför positivt på förslaget att inrätta en fakultetsgemensam kurs som behandlar olika forskningskommunikationsstrategier.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Den uppföljning av ämnet som gjordes 2014 ledde till att man identifierade ett antal problem, exempelvis huruvida alla examensmål faktiskt behandlades och examinerades under utbildningen. Man identifierade även ett behov av att utveckla fördelningen av tid för kurser och avhandlingsarbete. Uppföljningen resulterade bland annat i en revidering av den allmänna studieplanen, en minskad omfattning av kursdelen och en ökad valfrihet i sammansättningen av valbara kurser. Exempelvis utvecklades kursen forskningsdialog och forskningspresentation (5 högskolepoäng) för att stärka målet att med auktoritet kunna presentera och diskutera forskning och forskningsresultat med vetenskapssamhället och samhället i övrigt.

Handledarkollegiet har, som tidigare nämnts, en central roll i det systematiska uppföljnings- och kvalitetsarbetet, som främst sker vid de regelbundna månatliga mötena. Den mer informella och kontinuerliga uppföljningen sker i handledningen, medan de tre fastställda seminarierna under avhandlingsarbetes gång är den formaliserade delen av uppföljningen. De individuella studieplanerna följs upp och uppdateras minst en gång per år, och då kontrollerar man även om planerade aktiviteter har blivit genomförda. Dessutom hanterar man då avvikelser från planen.

Bedömargruppen ser det som positivt att doktoranderna avslutar studierna inom den angivna tiden och att många lyckas publicera sina artiklar för sammanläggningsavhandlingarna i högt rankade internationella tidskrifter.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet/forskningsmässig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Doktorandernas självständighet utvecklas löpande under utbildningen genom att kraven successivt ökar. På handledarmötena som hålls varje halvår diskuterar handledarna enskilda doktorander och hur man som handledare kan främja självständighet.

Doktorandernas intellektuella självständighet prövas första gången i samband med att deras avhandlingspromemorior seminariebehandlas. Därefter sker en löpande prövning vid olika seminarier. Vid mittseminariet tilldelas doktoranderna en kvalificerad kommentator, ofta en forskningserfaren lektor eller docent i ämnet. Vid slutseminariet förväntas fullgod intellektuell självständighet och en extern kommentator utses. Vid sammanläggningsavhandlingar är rekommendationen att doktoranden är ensam författare till minst en av artiklarna.

Förutom att doktoranderna själva bli granskade ska de också delta i granskning och bedömning av andras arbeten, vilket självfallet också ökar självständigheten. Detta innebär att forskningsmiljöernas seminarier för artikelgranskning är viktiga för att utveckla doktorandernas intellektuella självständighet.

När pedagogikämnets forskarutbildning reviderades år 2014 identifierade man forskningsetik som ett svagt område. Det berodde bland annat på att universitetets gemensamma kurs inte var inriktad mot pedagogik och att bara ett fåtal doktorander genomgick kursen. Detta ledde till att man arbetade om den obligatoriska kursen pedagogik som vetenskap, och numera ingår 3 högskolepoäng forskningsetik i den. Detta har säkerställt att alla doktorander får grundläggande kunskaper i etik samt en särskild inblick i pedagogikens etiska problem. Även metodkurserna behandlar forskningsetiska problem, och medvetenheten om etiska problem har ökat i hela miljön. Ett ökat fokus på etikaspekter visar sig också vid seminariebehandlingar av texter, där doktoranderna obesvärat och medvetet tar upp olika etiska aspekter. I kursen pedagogik som vetenskap ingår också delarna läroplansteori och utbildningshistoria, vilket ger insikt i pedagogikforskningens utveckling i samhället.

Metodkurserna ger doktoranderna en fördjupad insikt i vetenskapliga möjligheter och begränsningar genom att de matchar forskningsfrågor med metodval, vilket självklart också är centralt vid textgranskningsseminarierna.

Lärosätet framhåller att de successivt ökande kraven på doktoranderna under studietiden gör att doktoranderna utvecklar sin intellektuella självständighet. Bedömargruppen instämmer i detta, och bedömer etikaspekterna i utbildningen som tillfredsställande. Dock kan vetenskapens möjligheter, begränsningar och roll i samhället utvecklas ytterligare, bland annat genom att särskilt ta upp ämnena i seminarier och genom att låta ämnena ingå i fakultetsgemensamma kurser.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Den grundliga genomgång av forskarutbildningen som gjordes år 2014 fokuserade, som tidigare nämnts, på att stärka kopplingen mellan examensmål och utbildningens utformning, genomförande och resultat. Under genomgången kontrollerade man att alla examensmål behandlades och examinerades. Genomgången ledde till en revision av den allmänna studieplanen, varvid man minskade kursdelen och andelen obligatoriska kurser efter önskemål från doktorandgruppen. Dessutom säkerställde man ett ökat fokus på forskningsetik och redlighet samt på presentation av forskningsresultat, både i utbildningen och i examinationen.

Handledarkollegiet har en central roll i det systematiska uppföljnings- och kvalitetsarbetet. I kollegiet diskuteras kursutveckling baserat på erfarenheter, men det framgår inte av självvärderingen hur man skapar systematik i erfarenhetsarbetet.

Ett viktigt kvalitetsutvecklingsinstrument är enligt självvärderingen det så kallade riktlinjedokumentet. Det togs fram i samarbete mellan doktorander och handledare och är resultatet av att flera separata dokument fogades samman till ett gemensamt, vilket sägs ha ökat transparensen och tydligheten i forskarutbildningen.

Den individuella studieplanen lyfts fram som ett centralt redskap för systematisk uppföljning av varje enskild doktorand. Planerna kontrolleras formellt en gång per år och även löpande under handledningen. Enligt bedömargruppen finns en poäng med att den individuella studieplanen i hög grad upprättas i samarbete mellan doktorand och handledare, så att problem kan upptäckas och lösas tidigt i processen. Flera av de bifogade studieplanerna framstår dock som ofullständiga, och det är därför oklart i vilken utsträckning planerna verkligen används aktivt och löpande. Själva handledningen i sig kan givetvis också innebära en kontinuerlig uppföljning, i den mån som kvalitet och processutveckling diskuteras vid dessa tillfällen.

Det finns en utarbetad process för att kvalitetsgranska doktorandernas individuella måluppfyllelse som enligt bedömargruppen förefaller vara rimlig och effektiv. Granskningen omfattar tre tillfällen då doktoranderna ska lägga fram sina arbeten vid det högre seminariet. Genom att det ställs särskilda krav på innehållet i den skriftliga återkopplingen från slutseminariet är det möjligt att säkra en enhetlig och likvärdig bedömningsprocedur. Den interna läsgrupp som är kopplad till slutseminariet säkerställer att den skriftliga återkopplingen följs upp.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Enligt bedömargruppen säkerställer forskarutbildningen en löpande utveckling av doktorandernas måluppfyllelse av examensmålen genom tre delar: handledning, de individuella studieplanerna och ett sammanhängande system med kurser och seminarieaktiviteter med målinriktade krav och möjligheter. Handledarkollegiets arbete är centralt. Kollegiet granskar kurser och reviderar dessa vid behov, ansvarar för löpande kvalitetsgranskning och föreslår betygsnämnd. Prefekten har en framskriven roll och återkopplar löpande till doktoranderna, samt kvalitetssäkrar och värderar de individuella studieplanerna i förhållande till examensmålen. Bedömargruppen anser dock att det går att utnyttja de individuella studieplanernas formativa möjligheter bättre. Eftersom flera av de bifogade studieplanerna framstår som ofullständiga och att det därför är oklart i vilken utsträckning planerna verkligen används aktivt och löpande anser bedömargruppen att det systematiska arbetet med de individuella studieplanerna är ett utvecklingsområde.

Självvärderingen innehåller flera konkreta exempel på hur kursplanerna för flera olika kurser säkerställer överensstämmelse mellan examensmål, kursmål, kursaktiviteter och examination.

Bedömargruppen vill lyfta utbildningens mentorssystem som ett gott exempel. Nya doktorander tilldelas en mentor som kommit långt i sin utbildning. Mentorskapet syftar till att de nya doktoranderna på ett informellt sätt ska komma in i doktorandgruppen så fort som möjligt genom introduktion till såväl personer som rutiner och hur bedömning sker. Detta upplevs som mycket positivt av doktoranderna.