Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat.

Beskrivningen av forskarutbildningsämnet utgår från att det ingår i humaniora och att det innefattar forskning inom såväl historiska som samtida fenomen. Ämnesbeteckningen utvidgades från konstvetenskap till konst- och bildvetenskap år 2000 för att markera att ämnesområdet går bortom definitionen för konst och söker kunskap genom såväl visuell som materiell empiri. Ändringen gjordes alltså inte för att markera en vetenskapsteoretisk avgränsning, utan för att den empiriska grunden för studierna breddades. I självvärderingen avgränsas ämnet operationellt vid varje given tidpunkt genom de doktorandprojekt som bedrivs inom institutionen. På så sätt har forskarutbildningsämnet i nuläget en mycket stor bredd: den konstnärliga bildens materialitet, scenografi, teaterteckningar, performancekonst, gatukonst, bildpedagogik, visualisering i reklam, illustrerade reseskildringar, historiografi samt modets visuella intryck.

Det framhålls vidare i självvärderingen att ämnet konstvetenskap funnits i hundra år vid Göteborgs universitet och att forskningen inom i ämnet därmed har utvecklats under lång tid. Då forskarutbildningsämnet utgör en helhet av kurser och avhandling jämte övriga obligatoriska och fria inslag blir en avgränsning av ämnet med utgångspunkt i nu antagna doktoranders projekt rörlig, vilket medför en viss överlappning i förhållande till andra humanistiska ämnen. Bedömargruppen anser att det skulle vara en fördel om forskarutbildningsämnet definierades utförligare i termer av hur detta skiljer sig från omgivande ämnen.

En typ av avgränsning markeras i självvärderingen genom den historiska länken till 1800-talets ämne estetik, ur vilket konsthistoria som disciplin utgrenade sig. Den vetenskapliga utvecklingen av ämnet konsthistoria under 1900-talet beskrivs inte närmare, men hermeneutik och semiotik anges som exempel på vetenskapsteoretisk grund för de visuella tolkningsmodeller som använts. Handledare och ansvariga för forskarutbildningen framhåller i intervjun att forskarutbildningsämnet i praktiken definieras i förhållande till ämnets helhet, det vill säga disciplinen konstvetenskap så som den utövas i undervisning och forskning. Det är bedömargruppens uppfattning att en sådan definition stämmer väl överens med såväl vad som kan anses vara den vetenskapliga grunden som med beprövad erfarenhet.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Här kan bedömargruppen konstatera att lärarnas kompetens är bred. I och med att det finns sju lärare, av vilka en är professor och två är docenter, vilar handledarkompetensen på dessa sju lärares sammantagna ämneskunskaper. Den omfattar exempelvis semiotisk analys av fysiska förpackningar, porträttkonstens flerdimensionalitet, modets visualitet, aspekter på konstnärskolonier, visuella aspekter på och gestaltning av performativ konst samt politiska och sociala aspekter på konst i det offentliga rummet. Bedömargruppen finner, baserat på inskickade publikationslistor, att det vore positivt för forskarutbildningen om ämnets handledare i högre grad publicerar sin forskning i peer review-granskade sammanhang. Det är bedömargruppens uppfattning att detta skulle bidra till att säkerställa den vetenskapliga kompetensen och kunna förmedla aktuell erfarenhet av publicering till doktoranderna. Önskvärt är också att lärare/handledare i högre utsträckning forskar inom externfinansierade projekt.

I självvärderingen framhålls att övriga ämnen vid institutionen för kulturvetenskaper har disputerade lärare som kan bistå med tvärvetenskaplig kompetens. Dessa utgör hälften av handledarna och är en viktig resurs, även om de inte kan sägas bidra till forskarmiljön i lika hög grad som handledarna inom ämnet. Ämnesavgränsningen och doktorandprojekten är redan i huvudsak tvärdisciplinära, vilket återspeglas i lärarnas vida forskningsintressen. Handledarkompetensen bedöms därför vara tillräcklig, men behovet av kompletterande handledarkompetens förblir stort då doktorandprojekten har så olika inriktning.

Det finns en organisation för att främja kompetensutvecklingen hos befintlig personal: a) tid för egen forskning, b) tid för kompetensutveckling, c) det högre seminariet och d) specialseminarier. Samtliga interna handledare har genomgått högskolepedagogisk utbildning samt handledarutbildning och det finns ett handledarseminarium. Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling bedöms tillräcklig i förhållande till forskarutbildningens nuvarande storlek.

För att stötta handledarna finns ett ämnesspecifikt handledarkollegium som träffas två gånger per läsår, och nyligen har ett handledarseminarium för institutionens samtliga disputerade lärare inrättats. Det senare kan, enligt bedömargruppen, svara mot det behov av pedagogisk handledarkompetens som de tvärdisciplinära doktorandprojekten har. Formella frågor rörande handledningen hanteras av institutionens viceprefekt för utbildning på forskarnivå, som alltså beslutar om handledarbyte. Det ger goda förutsättningar att hantera jävssituationer.

De sex tillsvidareanställda lärarna har tid för egen forskning – 10 procent för lektorer, 20 procent för docenter och 35 procent för professorn. Till detta kommer 10 procent för kompetensutveckling. Förutom det högre seminariet – vilket i självvärderingen framhålls som en lärandemiljö för samtliga deltagare – finns det också flera seminarieserier inom specifika forskningsområden vilka löper parallellt och ger tillfälle till fördjupning, för såväl anställda forskare som doktorander. En kontinuerlig kompetensutveckling och aktualisering av ämnet, liksom fördjupade kontakter inom institutionen, säkerställs genom att samtliga lärare deltar i det högre seminariet.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

En organisation har byggts upp så att kompetensutvecklingen följs upp kontinuerligt. Institutionens viceprefekt ansvarar för att en regelbundet återkommande översyn av forskarutbildningen sker, i samråd med doktorandrådet. I denna uppföljning ingår även lärares och handledares kompetensutveckling. Återkoppling vad gäller denna uppföljning sker smidigt till berörda lärare och handledare då den äger rum i samband med utvecklingssamtal mellan viceprefekten och den anställda. Kravet på samtliga lärare att närvara vid det högre seminariet är också att betrakta som ett slags uppföljning av handledarkompetensen, liksom även det faktum att tiden för kompetensutveckling inom anställningen är formellt reglerad; brister hos handledare när det gäller t.ex. seminarienärvaro eller avsatt tid för kompetensutveckling torde uppmärksammas i samband med viceprefektens kontinuerliga översyn.

Dessutom har en extern utvärdering av forskarutbildningsmiljön på hela fakulteten ägt rum 2013-14, då bland annat handledarkompetens behandlats. En av de åtgärder som vidtagits som resultat av den utvärderingen är att en kontinuerlig seminarieverksamhet för aktiva handledare har inrättats.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

Forskarutbildningsmiljön är liten och har få aktiva doktorander. Forskningens kvalitet och omfattning vid lärosätet framgår delvis av inskickade CV, men har inte kommenterats i självvärderingen. Det konstateras i självvärderingen att nästan alla doktorander och nydisputerade är kvinnor. Lärarkollegiet består i huvudsak av kvinnor och lärosätet uppger att det kan finnas skäl att "överväga åtgärder" för en ökad rekrytering av manliga lärare. Denna obalans kompenseras i viss mån av att den externa handledaren är man.

Miljön lägger stor vikt vid att underhålla och utvidga nätverk lokalt, nationellt och internationellt. I självvärderingen ges inte någon särskilt detaljerad beskrivning av forskarutbildningsmiljön på institutionsnivå, men det framgår att alltmer av forskarutbildningens seminarieverksamhet organiseras institutionsgemensamt. (Här kan nämnas att det vid institutionen för kulturvetenskaper finns fem forskarutbildningsämnen: etnologi, genusvetenskap, filmvetenskap, konst- och bildvetenskap och musikvetenskap.) Lokalt har de gemensamma seminarierna och kurserna breddat och fördjupat kontakterna med forskare utanför den egna forskarutbildningsmiljön. I självvärderingen framhålls särskilt kontakterna med forskningsavdelningen vid Göteborgs konstmuseum. Väsentligt på nationell nivå är utvecklingen av nationella doktorandinternat sedan 2013, vid vilka doktorander från Göteborgs universitet, Uppsala universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet och Södertörns högskola deltar. Huvudhandledarna från Göteborgs universitet har också deltagit i internaten. Det är uppenbart att dessa internat har stärkt forskarutbildningen i sin helhet och också formulerat behov av kvalitetshöjning på vissa områden. Lärare och doktorander deltar vidare i Nordik (Nordisk kommitté för konsthistoria), i redaktionellt arbete för Konsthistorisk tidskrift, och har även några utomnordiska engagemang. Gästforskarverksamheten framhålls särskilt, inom vilken såväl svenska som nordiska forskare och forskare från anglosaxiska länder bidragit till forskarutbildningsmiljön. Doktorander har även deltagit i kurser och konferenser som anordnats vid universitet i Danmark (t.ex. Aarhus Universitet) och England (t.ex. University of Westminster). Kvaliteten i nätverken förefaller vara säkerställd och de framstår som stadda i god utveckling lokalt och nationellt. Kontakter med forskare utanför Norden tycks emellertid vara jämförelsevis få, vilket gör detta till ett utvecklingsområde. Frågan om antagning av doktorander från andra språkområden tas också upp i självvärderingen. Det pågår en intern diskussion om kravet på språkkunskaper i svenska som ett hinder för internationalisering och breddad rekrytering. Detta har i sin tur beröringspunkter med möjligheterna till utveckling av internationella nätverk.

Självvärderingen lyfter fram ett problem som gäller miljön. Antalet antagna doktorander har minskat, vilket påverkat högre seminariet negativt. Den allmänna studieplanen har därför reviderats 2015 så att kursdelen i institutionens forskarutbildningsämnen delvis samordnats, vilket gör att doktoranderna kan vara del av en större forskningsmiljö. Ingen av de nuvarande fem aktiva doktoranderna har dock gått över till den nya allmänna studieplanen, och inga nya doktorander har ännu antagits, varför senast beslutad allmän studieplan inte har tillämpats i realiteten.

Antagningen av doktorander sker på institutionsnivå. Den senaste utlysningen är ämnesfördelad, så att en doktorand antas i vart och ett av de sex forskarutbildningsämnena vid institutionen. I självvärderingen påpekas att de ekonomiska förutsättningarna att anta doktorander försämrats till följd av ändrade principer för tilldelning av fakultetsanslag inom fakulteten; en allt högre del av anslaget är prestationsbaserat. Där markeras därför behovet av att utveckla konkurrenskraftiga forskningsprojekt som även finansierar doktorandtjänster. En annan typ av förstärkning som nämns är s.k. samverkansdoktorander, som betalas av extern arbetsgivare. Det påpekas dock att de flesta samverkansparter som finns inom ämnesområdet själva är underfinansierade och att möjligheten att få samverkansdoktorander är liten. Om det är så att ämnet över tid får mindre betydelse och inflytande i förhållande till andra ämnen inom fakulteten, anser bedömargruppen att det kan vara rimligt att göra en kartläggning av orsaker och möjliga åtgärder.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Institutionens viceprefekt övervakar aktivt hela verksamheten, gör uppföljningar, har utvecklingssamtal med doktoranderna och vidtar åtgärder vid behov. Detta system, liksom ordningen för handledarbyte, förefaller tillfredsställande för att säkra kontrollen av och kvaliteten i forskarutbildningsmiljön. En extern utvärdering av forskarutbildningsmiljön på hela fakulteten genomfördes 2013-14 och har lett till en utvecklingsplan för hemsidor, kursplaner, handledarkompetens, uppdrag till doktorander som granskare samt resurser till samarbete inom forskarutbildningen på nationell nivå. Utvärderingen från 2013-14 har på så sätt identifierat utvecklingsområden som nu bearbetas. En kontinuerlig översyn av forskarutbildningen görs av institutionens viceprefekt för forskarutbildning i samråd med doktorandrådet och i samband med utvecklingssamtalen.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Tillfredsställande

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget vara tillfredsställande. Vad gäller aspekterna forskarutbildningsämne och forskarutbildningsmiljö ser bedömargruppen emellertid utvecklingsområden i avgränsningen av forskarutbildningsämnet respektive förekomsten av nätverk och kontakter utanför Norden.

Bedömargruppen anser att forskarutbildningsämnet vinner på att beskrivas i förhållande till ämnets helhet, vilket också görs i självvärderingen. Vad gäller aspekten personal ser bedömargruppen också volymen av lärarnas externfinansierade forskningsprojekt som ett utvecklingsområde.

Av doktorandprojekten och ämnesavgränsningen att döma är verksamheten i huvudsak tvärdisciplinär, vilket i viss mån återspeglas i den breda lärarkompetensen. Handledarkompetensen bedöms vara tillräcklig för forskarutbildningen. I och med att doktorandprojekten är så olika ämnesmässigt tycks dock behovet av kompletterande handledarkompetens vara stort. Uppföljning av lärarnas kompetens och kompetensutveckling sker genom en kontinuerlig översyn av viceprefekten för forskarutbildningen i samråd med doktorandrådet. Vid denna översyn fokuseras bland annat handledares deltagande i högre seminariet och deras formellt reglerade pedagogiska kompetensutveckling.

Forskarutbildningsmiljön följs som nämnts upp systematiskt av institutionens viceprefekt för forskarutbildningen. Antalet antagna doktorander har minskat, vilket påverkat högre seminariet negativt. Den allmänna studieplanen har därför reviderats 2015 så att kursdelen i institutionens forskarutbildningsämnen delvis samordnats, vilket skapar möjlighet för doktoranderna att vara del av en större forskningsmiljö. Bedömargruppen anser att åtgärden är positiv och stärker miljön.

Kvaliteten i nätverken framstår som säkerställd och de förefaller vara stadda i god utveckling lokalt och nationellt, men begränsade utanför Norden. Ett utvecklingsområde är således att arbeta för ökade kontakter utanför Norden.