Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat.

Namnet på forskarutbildningsämnet är vid Lunds universitet Konsthistoria och visuella studier, där avdelningen för konsthistoria och visuella studier är en del av institutionen för kulturvetenskaper. Doktoranderna har sedan 2016 möjlighet att delta i Nationella forskarskolan i historiska studier, med säte i Lund, vilket gäller två av de fyra doktoranderna. Inom forskarutbildningsämnet studeras bilder och andra visuella uttryck i vid bemärkelse, i historia och nutid. I den allmänna studieplanen anges som studieobjekt "bildkonst, fotografi, arkitektur, design, kunskapsbilder, estetiska bilder och kommersiella bilder", vilka analyseras ur såväl estetiska som kulturella och samhälleliga perspektiv. Självvärderingen anger att tillägget "visuella studier" i ämnesnamnet innebär att forskarutbildningen är öppen mot andra discipliner. Särskild behörighet att söka forskarutbildningen har enligt den allmänna studieplanen den som har 120 högskolepoäng i Konsthistoria och visuella studier eller annat relevant ämne. I självvärderingen ges några exempel på sökande vars ansökningar inte har antagits vid de senaste ansökningsomgångarna bland annat eftersom deras tidigare produktion och projektplaner inte haft tillräckligt fokus på visuella aspekter utan varit förankrade i andra discipliners förhållningssätt eller varit exklusivt historiskt inriktade. Vid intervjuerna klargjordes dock att inriktningen mot visuella studier inte innebär att den konsthistoriska delen av forskarutbildningsämnet kringskärs. Konstvetenskaplig forskning av flera olika slag ingår således i forskarutbildningsämnet, vilket också är det intryck som den allmänna studieplanen förmedlar.

För doktorander vars forskning har en utpräglad inriktning mot visuella studier utan några särskilt påtagliga beröringspunkter med det konstvetenskapliga fältet infinner sig en problematik som lyfts fram i självvärderingen. Där beskrivs hur det har hänt att en doktorand inte kunnat få adekvat feedback i samband med ett nationellt doktorandinternat på grund av att avhandlingsprojektet i fråga representerat en för konstvetenskapen ovanlig inriktning, även om det varit adekvat inom forskarutbildningsämnet Konsthistoria och visuella studier som detta definieras vid Lunds universitet. I detta fall har dock utländska forskargrupper kunnat ge stöd genom kontakter som huvudhandledaren förmedlat och doktorandens biträdande handledare från ett annat ämne vid institutionen har stora kunskaper i ämnet. Den brist på samhörighet med forskare vid de andra konstvetenskapliga utbildningarna i landet som likväl verkar kunna infinna sig vore kanske ett mindre problem om lärosätet kunde erbjuda en tillräckligt omfattande forskarutbildningsmiljö. Miljön är dock liten, vilket är en utmaning som identifieras i självvärderingen. Samtidigt anges att strategin för att möta utmaningen är att närma sig såväl de andra konstvetenskapliga institutionerna i Sverige som de andra miljöerna vid det egna lärosätet. Inte heller de senare fungerar emellertid tillfredsställande som kompensation i alla lägen, vilket likaledes konstateras i självvärderingen. Trots detta potentiellt negativa förhållande, finner bedömargruppen att avgränsningen av forskarutbildningsämnet är överlag välmotiverad och adekvat.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Ämnet Konsthistoria och visuella studier vid Lunds universitet har periodvis haft små handledningsresurser. Avdelningen var utan professor från 2011 till 2012. Miljön har sedan dess expanderat och här finns nu en professor, tre lektorer och några andra tjänster. Handledarna vid avdelningen är alla män. Avdelningen har dock tidigare verkat för en mer jämställd handledningsgrupp genom att (utöver de bihandledare som är anställda vid institutionen) engagera externa bihandledare som är kvinnor. Med något undantag förefaller dock dessa engagemang för närvarande vara avslutade. Samtliga doktorander är också kvinnor. För närvarande (vårterminen 2017) har avdelningen fyra doktorander. Dessa har alla professorn som handledare eftersom han är den ende tillsvidareanställde läraren i ämnet med docentkompetens, vilket vid Lunds universitet krävs för att vara huvudhandledare. Två av lektorerna avser dock att inom kort ansöka om docentur, men ansökningarna hade vid tiden för intervjuerna ännu inte lämnats in. Biträdande handledare finns i tre fall inom avdelningen (varav en med tidsbegränsad anställning) och en vid storinstitutionen (som är lektor i etnologi och digitala kulturer). Användandet av externa biträdande handledare/läsare är ett väl motiverat initiativ för att ytterligare vidga handledargruppen samt ge doktoranderna möjlighet att få sina projekt granskade av personer som inte ingår i den lokala miljön. Självvärderingen konstaterar att de externa handledarna har varit en viktig resurs för doktoranderna, och har bidragit till att handledningen har varit av hög kvalitet. Kommunikationen mellan doktorander och handledare har varit fortlöpande, och de externa handledarna har både haft möten med doktorander och kommenterat via e-post. En möjlighet till förstärkning av resurserna vore att engagera ytterligare externa biträdande handledare (från annat lärosäte) i händelse av att avdelningens handledare saknar specialistkunskap, exempelvis för avhandlingsprojekt inom tidig- eller förmoderna ämnen. Företrädesvis borde kvinnor då komma i fråga, för att uppnå en mer jämn könsfördelning inom handledargruppen vid avdelningen som idag främst utgörs av män. Storinstitutionens övriga kvinnliga lektorer/handledare – och det finns sådana inom närområden såsom digital kulturer – skulle eventuellt också kunna spela en större roll som biträdande handledare.

Sammantaget är den nuvarande handledarkompetensen i princip tillräcklig för de fyra doktoranderna, men detta att bara professorn kan vara huvudhandledare är – vilket också framhålls i självvärderingen – en begränsning exempelvis vid nyrekryteringar av doktorander. Det gör utbildningen sårbar och väcker frågor om exempelvis möjligheten att byta handledare. Frågan berördes vid intervjuerna, där ledningen svarade att institutionen tidigare har löst frågan om handledarbyte i ett ämne som bara har en handledare med docentkompetens så att en professor i annat ämne gått in som huvudhandledare. Att fler av de potentiella handledarna bland avdelningens lektorer blir docenter är likväl önskvärt, också för att ämnes- och epokmässigt bredda den sammanlagda handledarkompetensen. Bedömargruppen vill betona vikten av att doktorander tilldelas handledare med specialistkompetens för det aktuella avhandlingsprojektet.

Forskarutbildningen har en bra koppling till vetenskapssamhället, såväl nationellt som internationellt. Hög kvalitet i utbildningen garanteras också i och med att doktoranderna kan samarbeta över ämnesgränser, i första hand vid institutionen för kulturvetenskaper där det finns mer omfattande handledarkapacitet. Också Nationella forskarskolan i historiska studier har handledarresurser och den verkar att döma av självvärderingen vara en stor forskarutbildningsmiljö, med 50 verksamma forskare.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljningen omsätts inte vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling, även om återkoppling sker till relevanta intressenter.

Varje handledare genomgår (enligt praxis) en handledarutbildning. Uppföljning och kompetensutveckling för handledare sker i samband med handledarkollegium (två gånger per termin) samt i samband med internat i regi av Nationella forskarskolan i historiska studier. Avdelningens disputerade lärare går eller har gått handledarutbildning.

Vetenskaplig kompetensutveckling följs upp i fakultetens redovisning, där institutionerna redovisar ämnenas handledarkapacitet inför fakultetens fördelning av doktorandtjänster. Handledarkompetensen bedöms sedan av forskarutbildningsnämnden. Huruvida redovisningen och bedömningen resulterar i åtgärder och kvalitetsutveckling framgår inte, men eventuellt diskuteras kompetensutveckling i fråga om handledning vid det årliga utvecklingssamtalet med prefekten. Bedömningen är att det finns en systematisk uppföljning, men att det är oklart om den vid behov omsätts i åtgärder. Detta att endast en person vid avdelningen kan vara huvudhandledare spelar möjligen in här.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

Publikationslistorna visar att avdelningens forskare och forskarutbildningens handledare har en omfattande publicering. Den samlade vetenskapliga kompetensen är solid och forskarutbildningsmiljön är stark vad gäller bredd. Seminarier inom andra ämnen vid institutionen som doktoranderna har tillgång till och Nationella forskarskolan i historiska studier med dess stora doktorandgrupp skapar en kritisk massa. Båda dessa är mångvetenskapliga forskningsmiljöer. Nationella forskarskolan i historiska studier är ett samarbete mellan Lunds universitet, Linnéuniversitetet, Malmö högskola, Södertörns högskola och Göteborgs universitet. Ett åttiotal doktorander ingår för närvarande. Från Konsthistoria och visuella studier deltar två doktorander, av vilka en är nyantagen vårterminen 2017. För dem gäller särskilda krav avseende kursdelen och i någon mån avseende upplägget av studierna.

Av självvärderingen framgår vidare att forskarutbildningen i konsthistoria och visuella studier har ett högt söktryck med cirka 40 sökanden vid senaste utlysningen, också från utlandet. Bland annat närheten till Danmark har gett möjligheter för doktorander att ha kontakter med andra forskarmiljöer. Ämnets internationalisering har också medfört en alltmer framträdande roll för engelska språket. Alla nuvarande doktorander skriver sina avhandlingar på engelska. Fakultetens introduktionskurs ges på engelska och e-postutskick och liknande görs likaledes på engelska. Ämnets internationalisering har sina rötter i avdelningens engelskspråkiga masterskurs. I underlaget konstateras att språkstöd för akademisk engelska och språkgranskning för doktoranderna samt handledare önskas, även om tryckningsbidrag för att kunna anlita språkgranskning finns. Det förefaller också som att internationella doktorander har haft problem med kurser på svenska. Den internationella prägeln är inte desto mindre att betrakta som en styrka hos forskarutbildningsmiljön. Doktoranderna disponerar 25 000 kronor för resor, kurs- och konferensdeltagande. De har också arbetsplatser vid avdelningen.

I självvärderingen diskuteras utförligt följderna av att den konstvetenskapliga forskningen vid lärosätet har så ringa omfattning att doktorander hänvisas till andra forskarutbildningsmiljöer för stimulans, feedback och expertis. Doktorander söker sig till kurser och seminarier i Danmark och andra länder. Doktoranderna söker även kurser vid andra svenska lärosäten, vid den egna storinstitutionens (institutionen för kulturvetenskaper) många seminarier och vid Nationella forskarskolan i historiska studier. En oro för splittring anförs, i form av såväl schematekniska krockar som kris för den egna ämnesidentiteten. Också i detta sammanhang tas den särskilda ämnesinriktningen upp och risken att den genom kopplingen till forskarskolan förskjuts mot historiska frågeställningar. Situationen i Lund, där ämnet är i minsta laget för att erbjuda en stark forskarutbildningsmiljö men där många närliggande discipliner och fora av olika slag välkomnar doktoranderna, liknar den för många andra discipliner. Den enskilda doktoranden kan emellertid finna värdefulla impulser inom de närliggande ämnena. Bedömningen är att forskningen vid lärosätet har tillräcklig kvalitet och omfattning för att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på hög vetenskaplig nivå, men att miljön för att skapa goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt snarast behöver samarbeta närmare med andra ämnen – i första hand vid den egna institutionen. Att skilda vetenskapliga synsätt ibland ställs mot varandra är positivt, men att finna vägar och former för att hantera detta framstår som en av utmaningarna för forskarutbildningen. För närvarande ger utbildningen ett intryck av att vara en öppen struktur där det är upp till doktoranden att finna ett adekvat innehåll och en progression i samverkan med handledare, ämneskollegor och andra. Ett sådant inslag i forskarutbildningen behöver inte vara negativt, men bedömargruppens uppfattning är att doktoranderna lämnas alltför mycket på egen hand i en miljö som delvis är resurssvag och svårnavigerad.

Inom institutionen finns fyra ämnesöverskridande forskningsnoder med fokus på digitala kulturer, analog kultur, miljöhumaniora respektive medicinsk humaniora. Samtliga nuvarande doktorander förefaller ingå i någon av dessa forskningsnoder. Här samlas både forskare och doktorander vid institutionen kring gemensamma forskningsfrågor och disciplinöverskridande samarbeten.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Självvärderingen framhåller att kvalitet och rutiner säkerställs i en öppen dialog. I en så här liten forskarutbildningsmiljö har det inte varit meningsfullt att arrangera sedvanliga, anonyma utvärderingar. Uppföljning av individuella studieplaner innebär en kontinuerlig utvärdering av utbildningen. Doktoranderna har också ett årligt medarbetarsamtal med institutionens prefekt för forskarutbildningen. Avdelningen har också avdelningsmöten dit alla anställda är kallade och där forskarutbildningen är en stående punkt. Detta betyder att utbildningsverksamheten diskuteras vid ett flertal tillfällen per termin. Institutionens prefekt håller också årliga kvalitetsdialoger med avdelningen om forskning och forskarutbildning. Därtill sker diskussioner om och utvärdering av forskarutbildningen gemensamt inom institutionen och i rapportering till fakulteten angående handledarresurser. I dessa sammanhang kan problem och utvecklingsområden identifieras. Positiva reaktioner på samarbetet med Nationella forskarskolan i historiska studier har registrerats liksom att detta enligt handledare och doktorander, inklusive alumner, leder till en kvalitetshöjning av forskarutbildningen.

Bedömningen är att uppföljningen inom den egna miljön fungerar bra även om den inte (på grund av sin litenhet) genomförs med samma grad av systematik som den institutionsgemensamma uppföljningen.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Tillfredsställande

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Bedömargruppen vill beträffande aspekten forskarutbildningsämne framhålla att den uttalade inriktningen mot visuella studier inte innebär att den konsthistoriska delen av forskarutbildningsämnet begränsas. Konstvetenskaplig forskning av flera olika slag ingår således i forskarutbildningsämnet, vilket också med viss tydlighet framgår av den allmänna studieplanen. Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet bedöms därmed vara välmotiverad och adekvat.

Vad gäller aspekten personal ser bedömargruppen att ett utvecklingsområde föreligger. Detta att det i dagsläget endast finns en tillsvidareanställd handledare med docentkompetens inom ämnet – och alltså en enda möjlig huvudhandledare – utgör en påtaglig begränsning då mycket av forskarutbildningen hänger på denna person, samt att ett eventuellt byte av huvudhandledare kan bli komplicerat. Det är således av vikt att fler potentiella handledare i Konsthistoria och visuella studier blir docentkompetenta. En möjlighet till förstärkning av handledarresurserna som bedömargruppen rekommenderar är att avdelningen engagerar biträdande handledare från andra lärosäten med för doktorandens projekt relevant specialistkompetens, då sådan i nuläget inte finns inom institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Dessa bör i första hand vara kvinnor för att uppnå en jämnare könsfördelning bland de tillgängliga handledarna. Trots ovan nämnda problematik framstår den nuvarande handledarkapaciteten likväl som tillräcklig för de i dagsläget fyra inskrivna doktoranderna, bland annat i ljuset av att institutionen i händelse av handledarbyte kan ombesörja att en professor i annat ämne går in som huvudhandledare.

Den lokala forskarutbildningsmiljön är relativt liten: fyra tillsvidareanställda disputerade, fyra doktorander och ett antal forskare inom forskarutbildningsämnet som är knutna till institutionen. Däremot ingår forskarutbildningen i en stor akademisk miljö på institutionen och inom Nationella forskarskolan i historiska studier. Därtill utnyttjar doktorander även möjligheterna att läsa forskarutbildningskurser vid andra lärosäten och får på så vis tillgång till en vidgad akademisk miljö. Pendlandet mellan mångvetenskapliga miljöer samt lokala och nationella inomvetenskapliga sammanhang skapar utmaningar för doktorander och doktorandprojekt att hantera de många olika vetenskapliga förhållningssätt som finns i dessa miljöer. Att möta många olika vetenskapliga synsätt inom forskarutbildningens bedöms vara positivt, men enligt bedömargruppen skapar detta samtidigt ett särskilt behov av att hitta former för att hantera dessa inom forskarutbildningen. För att stötta doktoranderna i detta, vill bedömargruppen föreslå att forskarutbildningens kursdel och progression får en tydligare struktur och förankring i forskarutbildningsmiljön. Utbildningen har en mycket internationell profil vilket bedömargruppen ser som en styrka, även om det förefaller finnas vissa ytterligare önskemål gällande språkstödet på fakultetsnivå.