Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat.

Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet är en del av den samhällsvetenskapliga fakulteten och psykologi som forskarutbildningsämne har funnits vid lärosätet sedan 1930-talet. I självvärderingen definieras disciplinen psykologi som "det systematiska utforskandet av människors beteenden, tankar, känslor och samspel med andra", det vill säga en adekvat men också relativt traditionell precisering av forskarutbildningsämnet. Det framhålls också att forskarutbildningsämnet berör ett "brett fält av frågor om mänskligt beteende med utgångspunkt i biologiska, fysiologiska, kognitiva, utvecklings-, sociala, kulturella och organisatoriska processer." Samtliga dessa delar tycks vara väl representerade vid institutionen. När det gäller ämnets bredd och avgränsning hänvisar självvärderingen vidare till en nationellt överenskommen beskrivning, utarbetad av Nationalkommittén för psykologi vid Kungl. Vetenskapsakademien.

Forskning och forskarutbildning bedrivs inom sex mer specialiserade avdelningar, vilka inkluderar flera framstående seniora forskare samt aktiva doktorander. Doktoranderna är vanligtvis knutna till samma avdelning som huvudhandledaren, men kan också vara verksamma inom en eller flera andra avdelningar. På avdelningarna finns fördjupad kompetens inom vad som kan betraktas som klassiska delområden inom psykologiämnet. Sammanfattningsvis framstår avgränsningen av forskarutbildningsämnet som tydlig och klar.

Forskarutbildningsämnets koppling till vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet förefaller även den vara tydlig och klar. Beträffande denna koppling hänvisas i självvärderingen till den omfattande kompetens som institutionens stora forskarkollegium representerar, vilken doktorander också har tillgång till både genom handledning och i det dagliga utbytet med kollegor. Det framhålls även att kopplingen till vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet säkerställs genom att institutionens avhandlingar med få undantag är av sammanläggningstyp, det vill säga bestående av en kappa med ett antal internationellt publicerade delarbeten. Sammantaget är avgränsningen av forskarutbildningsämnet välmotiverad och det finns en stark koppling till den vetenskapliga grunden.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

Forskarutbildningen präglas att döma av självvärderingen av en hög nivå vad gäller antalet handledare och lärare. Dessutom visar självvärderingen på hög kompetens hos personalen när det gäller det praktiska genomförandet av utbildningen. Psykologiska institutionen har med avseende på personalen med god marginal "kritisk massa" nog för att framgångsrikt kunna bedriva forskarutbildning.

Utbildningen har ett för psykologiämnet nationellt sett ovanligt stort antal lärare/handledare, hela 51 stycken. Det innebär ett förhållande mellan antal handledare och antal doktorander motsvarande ungefär 3:1, vilket bedöms vara en fullgod fördelning. Doktorander har två handledare varav en huvudhandledare som alltid är professor eller docent. Bredd i handledarkompetensen säkerställs dels genom att handledarna och doktoranderna fördelas över de olika forskningsavdelningarna och dels genom detta att samtliga doktorander har minst två handledare. För cirka en fjärdedel av institutionens doktorander förstärks även handledarkompetensen på så vis att de utöver sin huvudhandledare har både en intern och en extern handledare. Dessa handledare är mycket kompetenta ur vetenskaplig synvinkel då de publicerar frekvent och medverkar i en mängd olika forskningsprojekt med ofta förekommande internationella samarbeten. Tack vara tillgänglighet till ett flertal handledare kan handledarbyten ske snabbt.

Handledares kompetens och handledningens kvalitet säkerställs genom handledarnas kompetensutveckling, vilken innebär att handledare har tillgång till olika kurser, workshops och seminarier. Dessutom finns möjlighet för handledare att delta i olika internationella samarbeten. Bedömargruppen har ett överlag gott intryck av denna verksamhet, men ett område som skulle kunna förbättras är mer specifik kompetensutveckling gällande handledningspedagogik och handledningsprocessen. Utifrån de exempel som ges i självvärderingen förefaller de allra flesta kompetensutvecklande insatserna handla om utveckling i själva ämnet som till exempel fördjupning inom en viss teori eller i statistiska metoder, medan väldigt lite handlar om hur handledarna kan utveckla sin pedagogiska handledarkompetens. Sådan kompetensutveckling är viktig eftersom en stor del av utbildningen vilar på avhandlingsarbeten som styrs genom handledningen.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs inte systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts inte vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Det framgår inte klart i självvärderingen vilka rutiner som finns vid institutionen för att följa upp de individuella handledarnas kompetens och eventuella behov av kompetensutveckling. Uppföljningen förefaller ske indirekt genom att forskarna arbetar i grupp, men bedömargruppen anser att uppföljning av handledarkompetens bör ske med större systematik om den ska kunna bidra till säkerställande av kompetensen hos enskilda handledare. Uppföljning och återkoppling avseende handledarnas och lärarnas kompetens och kompetensutveckling är således ett utvecklingsområde.

Emellertid finns det ett kvalitetssäkringsarbete rörande institutionens forskning, där exempelvis antal publikationer och erhållna forskningsanslag utgör parametrar. Denna uppföljning av forskningen kan anses ge vissa indikationer på handledarnas kompetens och resultatet av denna uppföljning återkopplas till avdelningsföreståndaren. Dessutom utvärderas forskarutbildningskurserna av doktoranderna efter avslutad kurs, vilket också det torde ge indikationer vad avser lärarnas och handledarnas kompetens.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskningen vid lärosätet har en sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

Som framgår av självvärderingen, den allmänna studieplanen och intervjuerna erbjuder utbildningen en omfattande och spännande forskarutbildningsmiljö med ett stort antal lärare samt doktorander. Det gör det möjligt att erbjuda ett relativt stort antal olika kurser och vetenskapliga aktiviteter såsom seminarier. Miljön karaktäriseras av en hög vetenskaplig produktion bland annat i form av många publicerade artiklar och externa forskningsanslag och tre forskarmiljöer har utsetts av den samhällsvetenskapliga fakulteten till starka forskningsmiljöer. Många av forskarna ingår i internationella forskarlag som möjliggör en mängd utbildningstillfällen för doktoranderna.

En positiv del av förutsättningarna för doktoranderna är ett anslag på 20 000 kronor som allokeras till varje doktorand. Med hjälp av dessa medel och andra sådana ges doktoranderna möjlighet att tillbringa forskningstid på andra universitet främst i Europa, Australien och USA. Detta förstärker ytterligare doktorandernas möjligheter att få delta i det internationella vetenskapssamhället.

Det är inte klart beskrivet i underlaget hur mycket de olika avdelningarna samarbetar med varandra. Ett utvecklingsområde kan vara att se över möjligheterna för doktoranderna att ha kontakt, formellt så väl som informellt, med forskare och doktorander tillhörande de andra avdelningarna än den egna.

Samverkan med det omgivande samhället finns det också vissa oklarheter kring i underlaget. Dock nämns att fem av institutionens 41 doktorander är samverkansdoktorander, vilket innebär att de bedriver en stor del av sin utbildning i en miljö utanför institutionen såsom Försvarshögskolan eller Arbetsgivarverket.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts inte vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Vid institutionen har sedan förra året ett kvalitetssäkringsarbete igångsatts där institutionens forskning bedöms utifrån kriterier som t.ex. antal publikationer, erhållna forskningsanslag, citeringar och konferensmedverkan. I självvärderingen omnämns även Nationalkommittén för psykologi som bland annat genomför nationella jämförelser av forskarutbildningsämnet vid olika lärosäten, samt den granskning av forskning som alltid sker i samband med insändande av artikelmanus till peer review-granskade tidskrifter. Särskilt det nämnda kvalitetssäkringsarbetet vid institutionen ger intryck av att en nyligen inrättad systematik i uppföljningen av forskningen föreligger. Systematisk uppföljning, återkoppling och åtgärder vad gäller de utbildningsmässiga förutsättningar överlag som forskarutbildningsmiljön inrymmer förefaller inte desto mindre vara något av ett utvecklingsområde.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Tillfredsställande

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget vara tillfredsställande. Vad gäller aspekten forskarutbildningsmiljö ser bedömargruppen styrkor i det stora antalet handledare och det utvecklade internationella kontaktnät som finns vid institutionen.

Självvärderingen beskriver på ett tydligt vis en adekvat men också relativt traditionell precisering av forskarutbildningsämnet och inom institutionens avdelningar finns fördjupad kompetens inom vad som kan betraktas som klassiska delområden inom psykologiämnet.

Det är bedömargruppens uppfattning att utbildningen erbjuder en mycket god forskningsmiljö för doktoranderna. Bedömargruppen vill framhålla en hög vetenskaplig nivå på utbildningen samt de många möjligheter för doktoranderna som erbjuds genom ett stort antal handledare och mycket aktiva forskare. Utbildningen erbjuder av allt att döma bra handledning till doktoranderna och goda möjligheter för dem att ingå i en forskargrupp.

Utbildningen har en god kompetens inom lärarkåren, vilket säkerställer en hög nivå på forskarutbildningen. Eftersom utbildningen har ett stort antal doktorander såväl som lärare erbjuds ett förhållandevis stort antal kurser och andra forskningsaktiviteter som workshops, seminarier och liknande. Genom omfattande internationella kontakter erbjuder institutionen dessutom doktoranderna ytterligare möjligheter att fördjupa och förbättra sin forskarutbildning.

Bedömargruppen ser utvecklingsmöjligheter beträffande hur forskarutbildningen följs upp för att säkerställa dess kvalitet, eftersom mycket av det arbetet numera förefaller ske indirekt. Utbildningens kvalitet vilar på att handledarna är duktiga forskare samt att handledning i viss mån sker inom en forskargrupp. Dock utgör inte det ett säkerställande av att doktoranden får tillräckligt god handledning, varken vad gäller mängd eller kvalitet. Större möjligheter för handledarna att utveckla sin kompetens i handledningspedagogik skulle kunna förstärka kvaliteten hos utbildningen ytterligare. Dock utgör inte heller sådan kompetensutveckling i sig själv en garanti för hög kvalitet i handledningen. Det kvalitetssäkringssystem för uppföljning av forskningen som igångsatts är ett positivt inslag i institutionens verksamhet, men bedömargruppen efterlyser att även uppföljning bland annat vad avser mängd, frekvens och kvalitet med avseende på handledning sker.