Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar bred kunskap och förståelse både inom forskarutbildningsämnet och för vetenskaplig metodik inom forskarutbildningsämnet.

Institutionen redovisar i självvärderingen samt vid intervjuerna en rad åtgärder för att säkerställa att doktoranderna når bred kunskap och förståelse inom forskarutbildningsämnet. En kursdel ingår med dels ett bredare, generiskt innehåll och dels med inriktning mot doktorandernas specifika forskningsområde. Kursdelen innefattar också en mängd möjliga metodkurser, där merparten av dessa tillhandahålls av institutionen. Det finns även möjlighet att genomföra så kallade läskurser. Vidare kan doktoranderna läsa kurser vid Stockholms universitet inom angränsande discipliner. Examinationsformerna för olika kurser omfattar skriftlig tentamen, muntliga rapporter, seminarieredovisningar och presentationer där doktoranderna får visa att de uppnått lärandemålen. Därutöver har institutionen en högre seminarieserie som hålls varje vecka, i vilken bland annat doktorandernas obligatoriska halvtidsseminarier ingår.

Bedömargruppen är tveksam till de formella kraven som finns vad gäller kursdelen av utbildningen. Totalt krävs 75 högskolepoäng i avklarade kurser och därav kan hela 60 högskolepoäng utgöras av kurser som doktoranden tidigare klarat av på avancerad nivå, vilket innebär att de oftast är kurser på mastersnivå. Medan sådana kurser förvisso kan vara relevanta, förefaller det inte finnas något slags system som kan säkerställa att dessa kurser har tillräckligt hög kvalitet för att vara lämpliga som kurser på forskarnivå. Eftersom kurserna ligger utanför utbildningen kan kvaliteten således variera och detta kan bli problematiskt eftersom det alltså kan gälla den största delen av kurserna. Detta är särskilt allvarligt då inte några kurser alls är obligatoriska, utan vilka kurser som ingår i utbildningen bestäms i sin helhet i samråd med doktoranden och handledaren. Dessutom har det antal högskolepoäng som utgörs av kurser inom forskarutbildningen minskats under senare tid. I intervjuerna framgår det att det i utbildningen i stället läggs större vikt på avhandlingsarbetet. Dock förefaller kraven på avhandlingen inte ha ändrats nämnvärt. Sammanläggningsavhandlingar ska enligt självvärderingen innehålla minst tre delarbeten som ska vara publicerade i tidskrifter vilka sammanlagt ger två poäng i rankningssystemet The Norwegian Register for Scientific Journals, Series, and Publishers. Doktoranden ska också stå som förste författare på minst två delarbeten och på minst en av dem som är poänggivande enligt nämnda rankningssystem. Kombinationen av att kursdelen har minskat, att 60 av 75 högskolepoäng kan vara utanför själva forskarutbildningen (det vill säga på avancerad nivå) och att inte några kurser alls är obligatoriska äventyrar i vilket fall utbildningens måluppfyllelse vad gäller kunskap och förståelse. Kursdelen inom forskarutbildningen är därför i det nämnda avseendet att betrakta som ett utvecklingsområde.

Progression i studierna förekommer dels med avseende på kursernas innehåll och utformning, dels med avseende på enskilda doktoranders framsteg i enlighet med uppgjord individuell studieplan. Dock kan progression vara mycket svår att säkerställa i de fall då den största delen av kurserna redan är avklarade innan doktoranden påbörjar sin forskarutbildning.

De uppgifter om genomströmning som finns tillgängliga ligger i paritet med motsvarande för övriga landet, och föranleder därför inga särskilda frågor utöver hur lärosätet arbetar generellt för att doktorander ska slutföra sina utbildningar inom stipulerad tid.

Systematisk uppföljning görs av utbildningens utformning och genomförande i syfte att säkerställa måluppfyllelsen. Resultaten av uppföljning omsätts i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Alla metod- och teorikurser som ges har en formell kursplan vilken innefattar tydliga lärandemål, vilket utgör en god förutsättning för säkerställandet av måluppfyllelse hos doktoranden. Vad gäller de individuella läskurserna krävs en av studierektor godkänd kursplan där såväl litteratur som lärandemål ingår. I självvärderingen beskrivs tämligen utförligt exempel på examinationsformer som tillämpas inom ramen för kursdelen och dessa sammantagna bidrar också till måluppfyllelse hos den individuella doktoranden. Det görs även en systematisk uppföljning av doktorandens individuella studieplan och i samband med det ges återkoppling beträffande doktorandens progression med avseende på bland annat kunskap och förståelse. Dock föreligger som nämnts en svårighet i detta att en betydande del av kurserna ges på avancerad nivå, vilket försvårar en bedömning av doktorandens progression vad gäller examensmålen för doktorsexamen. Inte desto mindre är den till synes goda uppföljningen av måluppfyllelse bland annat i samband med examination av kurser ett skäl till att bedömargruppen finner aspekten måluppfyllelse av kunskapsformen kunskap och förståelse vara tillfredsställande, trots de svagheter som påtalats här ovan.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen färdighet och förmåga

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar förmåga att planera och med adekvata metoder bedriva forskning och andra kvalificerade uppgifter inom givna tidsramar samt såväl i nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt med auktoritet kan presentera och diskutera forskning och forskningsresultat i dialog med vetenskapssamhället och samhället i övrigt. Doktoranderna visar också förutsättningar för att såväl inom forskning och utbildning som i andra kvalificerade professionella sammanhang bidra till samhällets utveckling och stödja andras lärande.

Utbildningen innehåller flera olika slags hållpunkter med mera som bidrar till ett säkerställande av att samtliga examensmål uppfylls, bland annat genom många olika slags kurser. De ansvariga lärarna på kurserna är mycket kompetenta. Vid behov kan doktoranderna även delta i kurser på annat håll eller erbjudas så kallade läskurser för att tillgodose fördjupning inom sina respektive avhandlingsämnen. Institutionen organiserar också en omväxlande högre seminarieserie, där seminarier av olika slag äger rum veckovis.

Vad gäller den enskilde doktorandens framsteg finns regler och rutiner. En viktig del av utbildningen är avhandlingen och det erbjuds formella såväl som informella diskussioner och stöd vad gäller de olika kvalitetskrav som gäller den. Den individuella studieplanen är ett verktyg för att säkerställa progression, liksom även det halvtidsseminarium alltid sker ett par år efter att doktoranden påbörjat forskarutbildningen. Det finns särskilda regler för skrivandet av kappan och det sker även diskussioner och avstämningar i samband med seminarier inför disputationen. Handledarna och forskargrupperna är viktiga diskussionspartners i avhandlingsarbetet och det framkommer i underlaget att doktoranderna som regel får frekvent handledning av god kvalitet. Forskargrupperna spelar en viktig roll då de tillsammans utgör en bredare diskussionsplattform än den som erbjuds inom ramen för den individuella handledningen.

Doktorander ges medel för att tillbringa forskningstid på andra universitet främst i Europa, Australien och USA. Det finns också ett krav på de i avhandlingen ingående artiklarna om att de ska vara publicerade i internationella, vetenskapliga tidskrifter. Förmågan att skriftligt diskutera forskning i dialog med vetenskapssamhället utvecklas bland annat genom doktorandens arbete med att få sina artiklar accepterade för publikation. Vetenskapligt skrivande och kommunikation examineras dessutom inom ramen för kursen "Forskningsmetodik 2", men denna kurs är i likhet med alla övriga forskarutbildningskurser inte obligatorisk.

Muntlig framställningsförmåga och förmågan att bidra till samhällets utveckling tränas i samband med doktorandernas medverkan i internationella konferenser och vid föredragningar hos externa aktörer av olika slag. Sådan konferensmedverkan med mera uppmuntras av institutionen. En kurs i grundläggande pedagogik erbjuds för de doktorander som vill arbeta som lärare och dessa får även undervisa som en del av sin institutionstjänstgöring. Denna kurs och den påföljande under visning som dessa doktorander utför bidrar till utvecklande av förmågan att stödja andras lärande, men inte heller denna kurs är alltså obligatorisk.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts inte vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

Bedömargruppen ser ett utvecklingsområde i uppföljningsarbetet. Att döma av de insända individuella studieplanerna och självvärderingen finns det inte något tydligt system för uppföljningar, utan handledaren verkar ansvara för mycket av det arbetet. Fastän individuell studieplan och bland annat halvtidsseminarium - där skriftlig återkoppling från opponenten föreskrivs - fungerar som uppföljning av vissa examensmål och inte minst kan säkerställa att doktoranden blir klar inom givna tidsramar, kan det finnas risk för att problem i progressionen hos individuella doktorander avseende alla examensmålen inte upptäcks i tid. Därmed infinner sig kanske inte önskvärd progression vad avser vissa examensmål. Det är även oklart hur resultaten av uppföljningar kan omsättas i åtgärder. Forskarutbildningen skulle vinna på om ett system infördes för att återkoppla uppföljningarnas resultat till relevanta intressenter förutom doktoranden själv som till exempel kursansvarig och handledare.

Bedömargruppen ser som nämnts också ett problem när det gäller bedömning av progression i det att hela 60 högskolepoäng kan tillgodoräknas från doktorandens tidigare studier på avancerad nivå, vilket kan skapa svårigheter med säkerställandet av progression med avseende på olika examensmål.

Bedömningsgrund: Måluppfyllelse av kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt

Utbildningen säkerställer genom utformning, genomförande och examination att doktoranderna, när examen utfärdas, visar intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar. Doktoranden har också nått fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.

Forskarutbildningen är utformad så att doktoranderna fortlöpande tränas i att vara intellektuellt självständiga och uppvisa vetenskaplig redlighet. Ett antal olika formaliserade hållpunkter bidrar till ett säkerställande av att doktoranderna uppnår examensmålen. Doktoranderna får också kontinuerlig feedback från handledarna och forskarutbildningsmiljön i stort. Progression med avseende på intellektuell självständighet säkerställs genom olika typer av muntliga och skriftliga presentationer under forskarutbildningens gång, vilka på olika sätt ges återkoppling på utifrån vetenskaplig synvinkel. Den individuella studieplanen följs dessutom årligen upp, vilket ytterligare bidrar till säkerställandet av måluppfyllelse. Bedömningen av intellektuell självständighet kan emellertid kompliceras av det faktum att vissa handledare kan erbjuda väldefinierad forskning som redan är finansierad och igång, medan andra handledare startar nya forskningsprojekt i hög utsträckning tillsammans med doktoranden och då har denne med sig också i de tidiga faserna av forskningen. Särskilt med tanke på att bedömningen av också intellektuell självständighet ansvaras för av den egna handledaren utgör detta förhållande en problematik.

Vid halvvägsseminariet är en doktorand junioropponent, vid sidan om den seniora opponenten. Detta junioropponentskap är ett bra exempel på moment i forskarutbildningen där doktoranders intellektuella självständighet visas och ges återkoppling på. Beträffande vetenskaplig redlighet och forskningsetiska frågeställningar, så inkluderas sådana inslag i forskarutbildningens metodkurser. I självvärderingen framhålls kursen "Samhällsvetenskap i samhället - forskningsetik och forskningskommunikation" som betydelsefull för doktoranders utvecklande av förmågan till forskningsetiska bedömningar. Denna kurs är dock i likhet med alla övriga forskarutbildningskurser inte obligatorisk. Bedömargruppens uppfattning är att ett utvecklingsområde föreligger när det gäller måluppfyllelse vad avser vetenskaplig redlighet och förmågan till forskningsetiska bedömningar, i detta att det inte finns någon obligatorisk kurs i forskningsetik.

Systematisk uppföljning görs av utbildningen för att säkerställa att utbildningens utformning och genomförande är av hög kvalitet och att doktoranderna uppnår målen. Resultaten av uppföljning omsätts inte vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker inte till relevanta intressenter.

En utmaning som bedömargruppen ser är att tillfällena för att säkerställa progression sker tidsmässigt långt från varandra. Enligt självvärderingen sker en första "kontroll" redan vid antagningen, så till vida att sökandens avhandlingsplan granskas utifrån en uppsättning definierade bedömningskriterier. Den granskningen kan dock inte anses vara av relevans för doktorandens progression vad avser måluppfyllelse under forskarutbildningen. Därefter dröjer det två år till halvtidsseminariet vilket är lång tid inte minst om det finns brister.

Till viss hjälp är den årliga uppföljningen av den individuella studieplanen. Vad gäller denna uppföljning föreligger dock en annan problematik i det att det inte verkar finnas ett system för hur handledarna ska bedöma måluppfyllelse med avseende på olika examensmål. Handledarna har ett ansvar för säkerställandet av att målen uppfylls och bedömargruppen efterfrågar en tydligare struktur för handledaren att utgå från i arbetet med detta. Det finns förvisso en av institutionen utarbetad mall för beräkning av progression, men den gäller endast progression i termer av avklarade avhandlings- och kurspoäng och är alltså inte utarbetad för att bedöma grad av måluppfyllelse.

Det faktum att en tydlig struktur för bedömningen av måluppfyllelse saknas - avseende såväl värderingsförmåga och förhållningssätt som de båda andra kunskapsformerna - kan medföra olikheter i termer av faktisk måluppfyllelse bland doktoranderna, eftersom olika handledare kan arbeta och göra bedömningar på olika sätt. Det är även oklart hur resultaten av uppföljningar kan omsättas i åtgärder, vilket bedömargruppen ser som en brist. Forskarutbildningen skulle vinna på om ett system infördes för att återkoppla uppföljningarnas resultat till relevanta intressenter förutom doktoranden själv som till exempel kursansvarig och handledare.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet utformning, genomförande och resultat

Tillfredsställande

Aspektområdet utformning, genomförande och resultat bedöms sammantaget vara tillfredsställande. Bedömargruppen ser dock utvecklingsmöjligheter beträffande kursdelen i forskarutbildningen, där inte någon kurs är obligatorisk och där en stor andel av kurserna kan tillgodoräknas från doktorandens tidigare studier på avancerad nivå.

Utbildningen har väldefinierade rutiner med formaliserade hållpunkter som bidrar till ett säkerställande av att doktoranderna uppfyller de olika examensmålen. Det finns flera olika teori- och metodkurser och även ett högre seminarium av mångskiftande karaktär. Examinationsformerna är varierande och forskarutbildningen erbjuder många tillfällen för doktoranderna att utveckla en hög vetenskaplig kvalitet bland annat i sitt skrivande och i sin förmåga att kommunicera sina forskningsresultat till andra. Ett professionellt forskningsklimat råder vid institutionen och inte minst intervjuerna visar att doktoranderna har stora möjligheter att bli duktiga forskare genom den stimulans och undervisning de får tillgång till.

När det gäller värderingsförmåga och förhållningssätt säkerställer utbildningen dessa mål främst genom kurser och avhandlingsarbete. Bedömningen av intellektuell självständighet skulle kunna förbättras, så till vida att denna idag bedöms huvudsakligen av den egna handledaren. Denna bedömning kompliceras också av att vissa handledare kan erbjuda väldefinierad forskning som redan är finansierad och igång, medan andra handledare startar nya forskningsprojekt i samband med att doktoranden påbörjar forskarutbildningen och då har doktoranden med sig också i de tidigare faserna av forskningen. Det faktum att inte några kurser är obligatoriska gör det möjligt för en doktorand att genomgå utbildningen utan exempelvis en kurs i forskningsetik, vilket bedömargruppen betraktar som en brist. Eftersom dagens forskning blir allt mer krävande är det mycket aktuellt och viktigt att arbeta med frågor kring vetenskaplig redlighet.

Bedömargruppen ser dock uppföljningen av måluppfyllelse som ett utvecklingsområde när det gäller uppföljningen av resultaten. Handledarna får ett stort ansvar utan ett tydligt system för att stödja detta arbete. Eftersom hållpunkterna för uppföljningen är tämligen utspridda över utbildningen med långa perioder emellan, efterfrågar bedömargruppen en mer kontinuerlig och systematisk procedur för uppföljning av doktoranders måluppfyllelse. Mycket av bedömningen sker förstås i samband med den regelbundna handledningen, men doktorandernas måluppfyllelse skulle kunna säkerställas bättre om det exempelvis vid uppföljningen av de individuella studieplanerna funnes en mer systematisk koppling mellan olika inslag i forskarutbildningen och examensmålen. Även återkopplingen till doktoranderna torde kunna förbättras med en mer utvecklad struktur av det slaget.