Universitetskanslersämbetet instämmer i bedömargruppens ställningstagande.

Sammantaget visar underlagen att utbildningen håller hög kvalitet.

Bedömargruppen anser att det finns goda förutsättningar för doktoranderna att få en adekvat koppling till den vetenskapliga grunden, arbetsprocessen samt beprövad erfarenhet. Dock ställer den sig något frågande till konsekvenserna av att forskarutbildningen i miljöpsykologi sker inom ramen för en forskargrupp, närmare bestämt en forskargrupp med ett tydligt teoretiskt ramverk som utgångspunkt. Bedömargruppen ser en risk för att forskarutbildningen inte ger den bredd inom miljöpsykologiämnet som examenstillståndet antar utan resulterar i en alltför avgränsad del av miljöpsykologin. I relation till de tre heltidsdoktoranderna och tio doktorander med delhandledning från lärosätet, anser bedömargruppen att antalet handledare och deras sammanlagda kompetens är adekvat. Handledare vid lärosätet erbjuds goda möjligheter till kompetensutveckling. Forskningen vid lärosätet har sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt.

Den allmänna studieplanen för miljöpsykologi specificerar endast en obligatorisk kurs om 7, 5 högskolepoäng och det råder oklarhet kring vilka kurser doktoranderna läser förutom denna kurs. Likaså anser bedömargruppen att det föreligger viss risk vad gäller progression förknippad med möjligheten att tillgodoräkna sig upp till 45 högskolepoäng från avancerad nivå. Bedömargruppens uppfattning är således att det finns behov av att skapa en tydligare struktur för att säkerställa en gemensam kompetensbredd och nivå för samtliga doktorander. Bedömargruppen anser att utbildningen säkerställer förmågan att planera och bedriva forskning i nationella och internationella sammanhang, att presentera forskningsresultat muntligt och skriftligt samt i viss utsträckning stödja andras lärande. Undervisningen inom miljöpsykologi på grundnivå och avancerad nivå är begränsad, men doktorander medverkar i de interna och externa utbildningar som genomförs. Förmåga till kommunikation med samhället i övrigt utvecklas i samband med populärvetenskapliga presentationer och i det empiriska avhandlingsarbetet vilket i regel genomförs tillsammans med intressenter i samhället, exempelvis kommuner och/eller företag. Intellektuell självständighet förväntas uppnås genom inläsning, reflektion och integration av litteratur i förhållande till doktorandens unika frågeställning. Doktoranderna tillförskansar sig genom deltagande i forskargruppens gemensamma diskussioner ett forskningsetiskt förhållningssätt som inkluderar god forskningssed och de lär sig därigenom att kunna värdera sitt eget och andras arbeten. Bedömargruppen uppfattar dock att informella strukturer dominerar och ser en risk med att förlita sig på befintliga normer som grund för att säkerställa god värderingsförmåga och förhållningssätt. Måluppfyllelsen förefaller inte desto mindre vara tillgodosedd, inte minst genom doktorandernas aktiva deltagande i forskargruppens arbete.

Forskningen vid lärosätet är av en tillämpad karaktär vilket medför att forskning och forskningsresultat ständigt konfronteras mot omvärlden. Forskningsprojekten bygger således på samverkan med externa parter inom både den offentliga och privata sektorn, vilket gör att doktoranderna får möjlighet att ta del av olika slags nätverk utanför akademin. Det finns vid avdelningen samtidigt en gedigen strävan att balansera olika förekommande aktiviteter inom forskarutbildningen i relation till avhandlingsarbetets innehåll, så att externa aktiviteter inte stör fokus eller leder till långa avbrott i avhandlingsarbetet. Bedömargruppen vill framhålla denna strävan som ett gott exempel på förberedelser för ett föränderligt arbetsliv som tar hänsyn till doktorandernas situation.

Forskarutbildningen är upplagd så att doktoranderna deltar aktivt i bland annat valet av forskarutbildningskurser och ansvarar för sitt eget lärande, vilket är positivt. Det faktum att det läggs ett stort ansvar på doktoranderna för upplägget av utbildningen kan emellertid medföra problem gällande huruvida avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet kan säkerställas. Bedömargruppen ställer sig frågan om det finns tillräckligt tydliga ramar för att säkerställa en likvärdig kvalitet/kompetens hos samtliga doktorander i miljöpsykologi vid lärosätet. Doktoranden beskrivs i underlaget som en kollega i forskargruppen och en kontinuerlig dialog i vardagspraktiken är en målsättning vid lärosätet, vilket bedömargruppen ser som positivt.

Både centralt vid LTH och på institutionsnivå finns grupper som arbetar med jämställdhetsfrågor och i dessa grupper finns doktorandrepresentation. Vid institutionen för arkitektur och byggd miljö har gruppen regelbundna möten och arbetar för närvarande med en lokal handlingsplan. En medvetenhet om kön och jämställdhet verkar vara rådande, men det framgår inte tydligt hur lärosätet arbetar med dessa frågor förutom att öppet diskutera frågan och synliggöra problematiken. En utvecklingsmöjlighet är att introduktionskursen för nyantagna doktorander - där bland annat jämställdhetsfrågor introduceras - skulle kunna göras obligatorisk, då denna i dagsläget bara är valbar.

Vid uppföljning av den individuella studieplanen sker viss återkoppling från doktoranden på handledningen och det är också möjligt för doktoranden att diskutera eventuella problem gällande handledning med studierektor för forskarutbildning, men det förefaller inte ske någon mer systematisk uppföljning av personalens kompetensutveckling. Den individuella studieplanen skulle kunna vara mer utförlig vad gäller måluppfyllelse med avseende på examensmålen och med avseende på progression, då denna i nuläget är ganska svagt strukturerad och tämligen svårnavigerad. Mötena om den individuella studieplanen utgör den främsta uppföljningen av doktorandernas engagemang i olika externa aktiviteter, men systematiska alumnundersökningar förefaller saknas. Bedömargruppen konstaterar att de flesta formella system för uppföljning ligger på en högre nivå än på avdelningsnivå, där uppföljningen är av mer informell karaktär. En större systematik och regelbundenhet i uppföljning, åtgärder och återkoppling vore lämplig. De morgon- och veckomöten som hålls inom forskargruppen är inte desto mindre ett positivt inslag av informell uppföljning av forskarutbildningsmiljön.