Bedömningsgrund: Forskarutbildningsämne

Avgränsningen av forskarutbildningsämnet och dess koppling till den vetenskapliga grunden och beprövad erfarenhet är välmotiverad och adekvat.

I självvärderingen från Stockholms universitet beskrivs forskarutbildningsämnet religionshistoria som humanistiska kulturstudier fria från konfessionella bindningar. Det omfattar historiska studier av religiösa traditioner såväl som studier av religion i samtiden med hjälp av etnografiska och andra metoder, som kan användas för att studera samtidsreligion. Ämnet spänner metodmässigt över flera ämnen. Vidare är det kritiskt historiserande och icke-essentialistiskt och lärosätet läggs vikt vid begreppsmässig medvetenhet och reflektion. Beskrivningen i självvärderingen anses av bedömarna överensstämma med en allmänt vedertagen förståelse av ämnet. De kunskaper och färdigheter som forskarutbildningen i ämnet ska leda till har generellt beskrivits på ett för bedömargruppen tillfredsställande sätt.

Studieplanen överensstämmer med nationella riktlinjer, enligt bedömargruppens uppfattning. I dessa läggs vikt vid såväl bred kunskap och systematisk förståelse av forskningsområdet, som vid djup specialistkunskap samt förmåga att självständigt framställa ny kunskap. Kunskapsbredden i ämnet tillvaratas särskilt genom kursdelen (60 högskolepoäng), som omfattar obligatoriska kurser i religionshistoriska forskningstraditioner (7,5 högskolepoäng) och religionshistorisk teori och metod (7,5 högskolepoäng) samt allmän vetenskapsteori och etik (7,5 högskolepoäng), förutsatt att doktoranden inte tidigare har tillgodogjort sig motsvarande kurs. Därutöver ska doktoranderna läsa kurser motsvarande 37,5 (eller 45) högskolepoäng, som ska uppfylla kraven på bred kunskap och systematisk förståelse.

Huvudhandledaren har ansvaret för att doktoranden väljer kurser som uppfyller målen. I självvärderingen upplyser lärosätet att kandidaternas kursval också diskuteras i handledarkollegiet. Bedömargruppen anser det som positivt att tolkningen och implementeringen av studieplanens krav inte bara ligger på den enskilda handledarens ansvar, även om handledarkollegiet inte har tilldelats en formell godkännandefunktion på denna punkt. Det framstår för bedömarna ändå som en viss osäkerhet huruvida graden av valfrihet, och det relativt informella tillvägagångssättet vid val av kurser för den enskilda doktoranden, garanterar tillräcklig bredd i utbildningen. Bedömargruppen efterlyser här tydligare krav på bredden i utbildningens utformning.

Bedömningsgrund: Personal

Antalet handledare och lärare och deras sammantagna kompetens är adekvat och står i proportion till utbildningens innehåll och genomförande.

För tillfället har institutionen enligt självvärderingen fyra kompetenta handledare och ytterligare två förväntas få docentkompetens inom kort. Bedömarna uppfattar att ämnet verkar vara välförsett med handledare i förhållande till det relativt låga antalet doktorander i utbildningen (13 stycken, av vilka sju inte hade någon aktivitet under höstterminen 2016). Den ämnesmässiga specialistkompetensen håller en god fördelning över ämnesområdet, regionalt, historiskt och metodiskt. Externa bihandledare anlitas också vid behov. Lärarkollegiets ålderssammansättning är sådan att handledningsresurserna anses säkrade över tid. I självvärderingen anger lärosätet att inte alla anställda har fått handledningspedagogisk utbildning, men att denna brist nu följs upp.

Varje doktorand har minst två handledare, och i vissa fall utnyttjas externa handledare. Enligt självvärderingen kräver fakulteten att huvudhandledaren ska vara anställd vid Stockholms universitet. I praktiken förekommer det emellertid att den externa handledaren har den verkliga rollen som huvudhandledare. Bedömargruppen ifrågasätter om detta inte är att kringgå fakultetens krav på att huvudhandledaren ska vara intern, och om en sådan praxis är ämnesmässigt och administrativt lämplig, både för doktoranden och för ämnesmiljön. Bedömarna finner det fördelaktigt för båda parter att försöka uppnå bästa möjliga överensstämmelse mellan de antagna doktorandernas projekt och personalens forskningskompetens och forskningsintressen.

Handledarnas och lärarnas sammantagna kompetens och kompetensutveckling följs systematiskt upp i syfte att främja hög kvalitet i utbildningen. Resultaten av uppföljning omsätts vid behov i åtgärder för kvalitetsutveckling och återkoppling sker till relevanta intressenter.

I självvärderingen nämner lärosätet brister i handledarnas pedagogiska utbildning, bland annat grundläggande handledarutbildning, och att lärosätet nu tar tag i detta så att alla handledarna ska ha fått en sådan utbildning under det kommande året. Prefekten har ansvaret för detta, och en handlingsplan genomförs nu för att säkerställa att alla handledare har fått en sådan utbildning. Det finns dessutom möjlighet för forskarutbildningshandledare att gå en endagskurs utöver den grundläggande handledarutbildningen. Handledarkompetensen förstärks vidare genom samarbetet i ett handledarkollegium, som nu beskrivs ha fått en tydligare formalisering. Slutligen finns det en studierektor för forskarutbildningarna vid institutionen som har ansvar för att sprida information om forskarutbildningsfrågor. En ämnesansvarig har utvecklingssamtal med handledarna. Enligt bedömarnas uppfattning uppmärksammar lärosätet således vikten av professionell handledarkompetens och arbetar också med att säkra denna. Vidare finns det rutiner för kontroll, uppföljning och implementering på detta område.

Den vetenskapliga kompetensutvecklingen ligger på de anställdas eget ansvar och befattningarna ger stort utrymme för egen forskning (minst 30 procent för lektorer och minst 40 procent för professorer), enligt bedömarnas uppfattning. De anställda rapporterar sin publiceringsverksamhet regelbundet, men det anges inte i självvärderingen om de har utvecklingssamtal med ledningen om sin egen forskningsaktivitet. Institutionen beskriver ett stödsystem som bistår de anställda forskarna med projektutformning och ansökningar om externa forskningsmedel. Både det pedagogiska och det vetenskapliga kompetensutvecklingsarbetet vid institutionen vinner bedömargruppens positiva uppmärksamhet, som således noterar att det finns tillfredsställande mekanismer för kontroll, uppföljning och genomförande inom detta område.

Bedömningsgrund: Forskarutbildningsmiljö

Forskning vid lärosätet har sådan kvalitet och omfattning att utbildning på forskarnivå kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå och med goda utbildningsmässiga förutsättningar i övrigt. Relevant samverkan sker med det omgivande samhället både nationellt och internationellt.

Det framgår för bedömargruppen av de insända publikationslistorna och redogörelsen för aktiviteterna i självvärderingen att handledarna är aktiva forskare på internationell nivå med goda nationella och internationella nätverk. Självvärderingen beskriver att denna forskningskompetens och nätverken även kommer de studerande till godo via bland annat seminarier, konferenser, workshoppar och internationella forskarkollegier, varav ett som nämns är The European Society for the Study of Western Esotericism. Att introducera och uppmuntra doktoranderna till att delta i sådana nätverk är enligt lärosätet en uppgift som åligger handledarna.

Lärosätet beskriver i sin självvärdering att det varje vecka hålls ett högre seminarium i religionshistoria där forskarstudenterna lägger fram avhandlingsdelar och får respons.Vidare rapporterar lärosätet att det vid institutionen finns en aktiv och livlig seminariemiljö överlag. Externa gästforskare bjuds in regelbundet, och några av dem har sökt sig till miljön under längre perioder. Dessutom kan doktoranderna delta i de två andra högre seminarierna vid institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap. Ett samarbete ska också ha inletts med Lunds och Uppsala universitet om gemensamma seminarier. Utöver detta arrangeras enligt självvärderingen enskilda specialiserade seminarier, och doktoranderna har ett verksamhetsmedel (10 000 kronor per år) som möjliggör att de kan delta i konferenser. De forskarstuderande har således goda förutsättningar att delta aktivt vid internationella konferenser, enligt vad bedömarna kan utläsa. Utifrån denna beskrivning anser bedömargrupperna att doktoranderna erbjuds ett bra utbud av aktiviteter som stöder avhandlingsarbetet och forskarutbildningen. Bedömarna finner att miljön är förhållandevis liten med sex aktiva doktorander, och det nationella samarbete som nyligen har inletts anser bedömargruppen därför vara värdefullt.

Bedömarna uppfattar doktorandgruppens miljö som sårbar, eftersom doktoranderna är relativt få och inte alla bor i närområdet. De befinner sig sinsemellan på olika stadier av studierna. Det framgår av självvärderingen att inte alla doktorander regelbundet deltar i det högre seminariet eftersom det inte är obligatoriskt, men att de "gör det till stor del". Institutionens krav vid antagningen har skärpts, både finansiellt och ämnesmässigt, och bedömargruppen antar att detta kommer att leda till totalt sett färre, men fler heltidsaktiva doktorander. Institutionen antar i nuläget en ny doktorand varje år enligt självvärderingen och doktorander som befinner sig i miljön har en egen arbetsplats. Bedömargruppens intryck är därmed att den aktiva doktorandgruppen är på väg att konsolideras.

Lärosätet beskriver i sin självvärdering att de uppmuntrar doktoranderna till utåtriktad kunskapsförmedling och några av doktoranderna har deltagit i sådana sammanhang, men bedömargruppen uppfattar det inte som en integrerad del av studierna, varför det kan identifieras som ett potentiellt utvecklingsområde.

Forskarutbildningsmiljön följs systematiskt upp för att säkerställa hög kvalitet. Resultatet av uppföljningen omsätts vid behov i kvalitetsutvecklande åtgärder och återkoppling sker till relevanta intressenter.

Enligt självvärderingen utvärderas seminarieverksamheten löpande muntligt och planeras tillsammans med doktoranderna. Det framgår inte om seminarieverksamheten och andra aktiviteter har gjorts till föremål för en systematisk utvärdering i form av doktorandenkäter, rapporter som har initierats av ledningen, eller liknande. Trots detta ger beskrivningen i självvärderingen och intervjuerna skäl för bedömarna att anta att uppföljning och återkoppling sker på ett tillfredsställande sätt genom den löpande kontakten med doktoranderna och genom handledarkollegiet, som träffas minst två gånger per termin, och där doktorander kan vara på plats vid behandlingen av ärenden som gäller gemensamma intressen. Rutiner beskrivs för granskningsprocessen inför beslut om disputation.

Sammanvägd bedömning av bedömningsområdet miljö, resurser och område

Aspektområdet miljö, resurser och område bedöms sammantaget vara tillfredsställande.

Både skriftliga underlag och intervjuer stöder bedömargruppens observationer att forskarutbildningsämnet religionshistoria är väldefinierat och välbeskrivet i förhållande till den grundläggande vetenskapsdisciplinen vid Stockholms universitet. Utifrån självvärderingen får bedömarna intrycket att religionshistoria vid Stockholms universitet resursmässigt är relativt välförsedda sett till antalet anställda i jämförelse med andra religionshistoriska utbildningarna i Sverige, och därmed har förhållandevis goda resurser i förhållande till både kvantitet och ämnesmässig bredd. De anställda bedöms som väl kvalificerade forskare. Enligt självvärderingen arbetar institutionen med att förbättra den pedagogiska kompetensen hos personalen, som även har goda möjligheter till ämnesmässig kompetensutveckling. Utifrån bedömarnas uppfattning finns det med avseende på resurser och kompetens utrymme för fler doktorander inom forskarutbildningen. Däremot identifierar bedömarna ett behov av att nå en bättre överensstämmelse mellan doktorandernas projekt och personalens egen forskning.

Utifrån bedömarnas läsning av självvärderingen erbjuds doktoranderna en rik forskarutbildningsmiljö, som ger goda möjligheter till ämnesmässig utbildning. Däremot anser bedömarna att det finns utrymme för förbättring när det gäller att säkra bredden i utbildningen för alla doktorander.

Det framgår inte heller i tillräcklig grad för bedömarna hur miljön och dess förutsättningar för lärande utvärderas på institutionen med sikte på kvalitetsförbättrande åtgärder. Här finner bedömargruppen utrymme för en mer systematisk uppföljning och en utvecklingspotential som lärosätet bör beakta.